För vem görs den smala, samhällskommenterande teatern om ingen går och ser på den?, frågar sig Helsingfors stadsteaters chef Kari Arffman.
Vi kulturjournalister älskar att hata musikaler. I Svenskfinland har frågan ”Varför spelas det bara musikaler på Svenska Teatern?” blivit ett så vedertaget begrepp att Svenskis till och med börjat skriva in den i sina pjäser, se Akse Pettersons Titanic för ett par år sedan. Det här framstår lätt som snobberi, men handlar inte bara om att hacka ner på ”underhållning” och hylla ”konst”, utan också om vilken teaterns roll är i samhället – i synnerhet då det gäller offentligt finansierad konst, det vill säga den som görs på institutionsteatrar. Och det är här vi börjar diskussionen med Kari Arffman, chef för Helsingfors stadsteater, ett teaterhus som profilerat sig som en en producent av just musikaler.
– Det jag tycker att man måste fråga sig vilken den finländska teatertraditionen är, och hur mycket vi med våld vill försöka förändra den, svarar Arffman då jag gör en jämförelse med det tyska teaterfältet.
Det är nämligen så att inom den tyska scenen koncentrerar sig ofta offentligt finansierade teatrar på det som man kanske kunde kalla ”svår” teater: samhällstillvänd, inte sällan experimentell och avantgardistisk, så kallad ”seriös” teater, medan musikaler och annan underhållningsteater lämnas till de kommersiella boulevardteatrarna. Enligt Arffman haltar ändå min jämförelse.
– Om vi ska föra den här diskussionen, så måste vi också ta i beaktande dels att den finländska professionella teatertraditionen är mycket yngre än den tyska, och hur den har uppstått.
Den finländska professionella teatern uppstod först i slutet av 1800-talet, och dess borgerliga anor var betydligt svagare än till exempel i Sverige, Tyskland, Frankrike eller Storbritannien. Hos oss föddes Svenska Teatern ursprungligen som Nya Teatern 1860, och 1872 grundades Finska Teatern, sedermera Nationalteatern. Förutom dessa, uppstod nästan alla av våra institutionsteatrar ur arbetarrörelsens föreningsliv, vilket också färgade repertoar och innehåll. Den starka nationalismen präglade också den tidiga teatern, vilket gjorde att teatertraditionen i Finland redan från början var ”folklig” på två fronter.
– Jag tänker som så att det är viktigt att vi också respekterar den finländska traditionen. Vi kan sträva till en långsam förändring, men det måste ske naturligt och inte med våld, säger Arffman.
Är sote-teater bra teater?
Det är svårt för ett större teaterhus att göra pjäser som ”tar ställning”, menar Arffman.
– Det kan fungera för mindre, homogena ensembler, men i ett stort teaterhus med en massa olika människor med olika övertygelser är det knepigt att göra tydligt ställningstagande föreställningar. Vem är det då som bestämmer husets linje? Är det jag som ska komma och säga att ”så här ska vi tycka?”
Och är det verkligen teaterns uppgift, i första hand, att gå in och kommentera – vare sig den tydligt tar ställning eller inte – dagsaktuella politiska frågor? Arffman är inte så säker på att teatern är det bästa forumet för det.
– Politik och samhällsfrågor diskuteras redan på många andra håll i samhället. Hur ska vi på teatern till exempel gå in och på något vettigt sätt behandla en så fruktansvärt invecklad sak som sote-reformen? Och är det någon som vill se sådan teater?
Den andra ytterligheten är enligt Arffman att teatern i sin iver att vara ”samhälleligt relevant” och samtidigt försöka tilltala en så bred publik som möjligt förfaller till plattityder.
– Vilka är sådana frågor som berör oss alla? Klimatförändringen? Jo, men det är ju oerhört lätt att skriva under att vi borde stoppa klimatförändringen. Men blir det bra teater?
– Att diskutera politik och samhällsfrågor är något som jag älskar att göra, men jag gör det mycket hellre över ett glas vin med mina vänner än på teaterscenen.
Teatern är en mänsklig konstform
Hela dikotomin mellan ”seriös teater” och ”underhållningsteater” är något Arffman har svårt att skriva under. För tillfället ger Helsingfors stadsteater Cyndi Lauper-musikalen Kinky Boots, i vilken en konservativ skotillverkare gör gemensam sak med en drag queen för att designa klackstövlar – pjäsen handlar naturligtvis mindre om stöveltillverkning än om hur skofabrikören överkommer sina fördomar gentemot sin osannolika businesspartner.
– Är det nu sedan samhällelig teater? Jag skulle säga att det är det, ur den den synvinkeln att dess budskap är allas rätt att vara sig själva. Det är en föreställning som kommenterar det mänskliga och allmänmänskliga. Och det är där teatern har potential att vara en kraft för samhällsförändring. Om vi på scenen kommenterar sote-reformen, kommer det att ha någon som helst betydelse? Knappast. Men om vi gör en pjäs som kommenterar samhället ur en mänsklig synvinkel, så kan vi får folk att se saker och ting på nya sätt. Och innan vi kan förändra strukturerna i samhället, så måste vi först förändra människorna.
Foto Agata Anttonen/ Helsingfors stadsteater
