Minnet och nätet

av Rainer Knapas

Immanuel Kant ställde tre, för alla människor viktiga frågor redan på 1700-talet: Vad kan jag veta? Vad bör jag göra? Vad kan jag hoppas på? I dag behöver de ett tillägg: Vad ska jag minnas, vad kan jag glömma?

”Minnets framtid” var rubriken för ett seminarium, en ”trialog” mellan tre filosofer, som hölls i Helsingfors i början av maj detta år, arrangerat av Stiftelsen för verkningshistoriska studier. I stiftelsernas förlovade land är just denna – även kallad Foundation for Research in Effective History, Stiftung für wirkungsgeschichtliche Forschung, Fondation de recherche en histoire efficiente – ett särskilt fall, ett försök att upprätthålla en dialog med den kontinentala filosofin på alla dess språk. Stiftelsens kurator är Jan-Ivar Lindén, självtänkande filosof i Helsingfors-Heidelberg-Paris.

På trialogen framträdde tre tungt vägande professorer, Christoph Türcke från Leipzig, Bernhard Waldenfels från Bochum och Jayne Svenungsson från Lund – teolog och medlem av Svenska Akademien ända till hösten 2018. Helheten blev en tankeväckande sejour i minnets och minnenas begreppsvärld och i den tyska filosofiska argumentationen i hela dess vidd. Redan det första ordet var svårt: svenskans minne betyder både Erinnerung och Gedächtnis, både själva minnena men också förmågan att minnas.

Under rubriken ”När minnet blir en protes” beskrev professor Türcke framväxten av minnets stödformer, från kilskriften och hieroglyferna till i dag. ”Protes” här förstått  i vidaste mening, som stöd för människans tillkortakommanden i olika avseenden.

Det skrivna som stöd för minnet är praktiskt och bra, men sedan länge mycket problematiskt. I dialogen Phaidros berättar Platon om den egyptiske guden Thot, som  efter att ha uppfunnit konsterna och skrifttecknen erbjöd sina nyheter åt farao, för att egyptierna skulle bli ”klokare och minnesrikare”. Härskaren var misstänksam, och påpekade att skriften snarare skulle få undersåtarna att försumma sina minnen, därför att de bara var yttre, främmande tecken.

Härefter har frågan alltid dykt upp. Tjänar skriften glömskan eller minnet? Under de följande tusen åren har många skriftlärda återkommit till minnets funktioner. Kyrkofadern Augustinus talar om ”minnets salar”, imaginära rum där intryck och bilder lagras på olika sätt. Deras ”representationer” kan därifrån återkallas genom minnets och fantasins hjälp. Genom Wiedervergegenwärtigungskraft på tyska, filosofins oslagbara språk.

Att bearbeta sina minnen och sin förmåga att minnas är källan till all vishet. Detta kan inte ersättas med elektronik och maskiner. Till visheten hör också förmågan att utveckla hjälpmedel för att avlasta minnet – skriften och bilden har här blivit de viktigaste yttre medierna. Men samtidigt har man med det skrivna och med myriaderna av tryck flyttat minnesarbetet allt mera utanför människan själv, till hjälpmedel, ”proteser”. Länge, ända till masslitteraturens genombrott på 1800-talet, läste man böckerna högt och med upprepningar, för att man själv och åhörarna skulle minnas dem. Professorerna föreläste uttryckligen på universiteten för studenterna som inte ägde vare sig böcker eller datorer.

Därefter har sättet att läsa förändrats: i det tysta, hoppande hit och dit, ofta utan sammanhang och skummande, på jakt efter någon särskild detalj. Det nya minnesparadiset, det vill säga det digitala på nätet, lockar med alla sina egna ”sökmaskiner” till just denna kunskapsform.

Professor Türcke underströk med kraft att all världens datamängder är lika döda som Egyptens hieroglyfer om de inte bearbetas och aktualiseras genom en levande, sammanhållande minnesförmåga.

Att själv lära sig någonting utantill, att komma ihåg viktiga saker, att kunna enkel huvudräkning, att skriva stiligt och korrekt eller veta var man befinner sig är verklig kreativitet, jämfört med det eviga googlandet. Det globala arkivet på nätet som erbjuds i kommersiellt filtrerad och politiskt övervakad form får den egna minneskraften att förtvina.

Skolundervisningens dator- och nätfixering cementerar arbetsmetoden, de sociala medierna resten. Att ”minnas själv” är ett sätt att ännu behålla något icke-digitaliserbart i det egna huvudet. Då kan datorminnet och nätet avmytologiseras till ett underbart hjälpmedel för verklig skapande förmåga.

… sade alltså professorn från Leipzig. Frågan vaknar förstås, hur Platon, Augustinus, Kant eller för den delen alla världens stora författare­ – Dante, Shakespeare & co, Tolstoj eller Marx – kunde skriva utan datorer och googlesökningar, utan Wikipedia? I Finland kan vi också minnas Larin Paraske, runosångerskan från Ingermanland på 1800-talet, som kunde 32 000 verser utantill, 1 343 sånger, 3 000 ordspråk och mycket därtill.

Det finns ännu levande människor som väcker beundran för att de minns själv: musiker, sångare, skådespelare, dansare till exempel. De repeterar och repeterar för att minnas, medan upprepningen som metod för att läsa och förstå, skriva eller tala anses löjlig. Att lära sig och minnas främmande språk anses visserligen vara meriterande.

Människans eget minne och egna minnen är på väg att bli bihang till den digitala världsbanken med texter, bilder, ljud och data. Mobiltelefonen blir en protes som tar över det egna minnet. Vad blir kvar i huvudet om allt utlokaliseras?  Sedan när man inte minns vad man skall söka på  nätet eller varför är det för sent. Immanuel Kants nya fråga för dagen blir därför: Vad skall jag minnas?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.