EU möjliggör det moderna slaveriet i sweatshops

av Janne Wass

Ett detaljerat förslag för gemensam lagstiftning om industrisektorn har legat på EU-kommissionens bord sedan 2015. Kommissionen försvarar i stället de företagsstyrda initiativ som med modeord som ”empowerment” och ”socialt entreprenörskap” överför ansvaret från den globala industrin till arbetstagare och underleverantörer.

I april 2013 kollapsade den åtta våningar höga byggnaden Rana Plaza i Dhaka i Bangladesh. Över 1 100 personer omkom och 2 500 skadades i olyckan, största delen av dem var arbetare i de textilfabriker som verkade i huset. Olyckan skapade massiva rubriker världen runt och inledde en bred diskussion om textilarbetares arbetsförhållanden i låglöneländer. Fabrikerna i Rana Plaza fungerade som underleverantörer till flera välkända klädmärken, bland annat Prada, Gucci, Versace, Benetton, Mango och Walmart.

I utredningen kring olyckan framkom att byggnaden av ett flertal orsaker var osäker, och att den flera dagar tidigare hade klassificerats som sådan i en byggnadsinspektion, och utrymts. I en ny inspektion konstaterade ändå en annan inspektör att byggnaden var säker att vistas i, och företagen beordrade sina anställda att återvända till arbetet, trots att oroväckande sprickor hade börjat uppstå i väggar, tak och golv. Efter olyckan riktades mycket kritik mot så kallad fast fashion och de stora klädtillverkarnas press på underleverantörer att producera kläder snabbt och billigt, utan att ta i beaktande vilka följder tidspressen och de låga produktionskostnaderna hade för underleverantörernas arbetstagare i låglöneländer. Flera företag, fackorganisationer och människorättsorganisationer slöt upp under diverse nätverk och överenskommelser för att förbättra arbetarsäkerheten i länder som Bangladesh, Kambodja, Myanmar, Thailand och Vietnam, där en stor del av världens textilprodukter tillverkas. Internationell press fick Bangladesh att skärpa lagstiftningen kring byggnadssäkerhet. År 2017 uppdaterade OECD sina riktlinjer för företagsansvar inom textilindustrin. Stora reportage publicerades i medier världen runt om missförhållanden i så kallade sweatshops, och såväl konsumenter som nationella myndigheter och företag verkade enas kring nödvändigheten av att se till att produktionen av kläderna vi köper måste bli etiskt, ekologiskt och socialt hållbar.

Ansvaret skyfflas runt

På papper ser allting ut som om förhållandena i textilindustrin borde ha förbättrats avsevärt sedan Rana Plaza-kollapsen. Alla verkar vara rörande överens om att utnyttjande av barnarbetskraft, exploatering av anställda, nedsmutsning av miljön och utsättande av arbetstagare för allvarliga säkerhets- och hälsorisker är oacceptabelt. Internationella organ, regeringar både i produktions- och konsumtionsländer, modeföretag och konsumenter upprepar i samstämmig kör att de alla förbinder sig att respektera arbetares rättigheter och säkerhet. Men trots detta fortsätter fack- och människorättsorganisationer att rapportera om slavlöner, diskriminering, hälsovådliga arbetsförhållanden, sexuella trakasserier, organiseringsförbud och övriga oegentligheter i sweatshops i länder som Bangladesh, Indien, Mexiko, Honduras och många fler.

Robert J. Ross, som forskat i mode- och textilindustrin i Bangladesh, skriver i den progressiva tidskriften The American Prospect att på konferenser där problemet diskuteras hänfaller alla inblandade till det så kallade SODDI-försvaret; ”Some Other Dude Did It”. Modeföretagen beskyller underleverantörerna för att inte leva upp till överenskommelserna, underleverantörerna beskyller modeföretagen för att inte betala tillräckligt för produkterna och regeringarna skyller på att resurserna inte räcker till för övervakning av arbetsförhållandena. Problemet, skriver Ross, är att alla de nätverk och överenskommelser som gjorts är baserade på frivilligt deltagande, i sista hand utformade av modeföretagen, och i praktiken inte mycket mer än papperstigrar med vilka företagen kan två sina händer och skylla på underleverantörer och myndigheter då oegentligheter uppdagas.

Lösning: fack och jämställdhet

Ett återkommande tema i forskningsartiklar kring arbetsförhållandena inom textilindustrin är just de frivilliga överenskommelsernas otillräcklighet. De internationella organisationer som utför kontroller av textilfabriker i produktionsländer för modeföretagens räkning gör sällan mer än kontrollerar att den byråkratiska biten ser bra ut. De kan sedan rapportera till modeföretagen att byggnadstillsynen konstaterat att arbetsutrymmena är tillfredsställande och att facken inte registrerat några klagomål om arbetsförhållandena. På kontrollbesöken är det sällan någon som dristar sig att utreda om byggnadstillsynen är korrumperad eller om arbetarna drar sig för att klaga om arbetsförhållandena av rädsla för uppsägning eller misshandel.

”Att kruxa i rutor förstärker sällan arbetarnas kollektiva styrka. Deras aktivism motverkas ofta av uppsägningshot och polisbrutalitet”, skriver Cambridge-forskaren Alice Evans i den akademiska tidskriften The Conversation; ”Regeringar är ofta motvilliga att se till att arbetarnas rättigheter upprätthålls av rädsla för att företagen flyttar sin verksamhet till något annat land. Denna kapitalets rörlighet (och arbetskraftens orörlighet) skapar en nedåtgående spiral.”

Evans räknar upp tre faktorer som är centrala förbättra arbetarnas förhållanden i lågprisländer: För det första bör fackens verksamhetsmöjligheter förbättras, för det andra bör kvinnornas ställning i länderna förbättras och för det tredje bör handelslagar införas i beställarländerna som tvingar modeföretagen att övervaka hela produktionskedjan.

Trendigt snömos

Ett ytterligare problem med de frivilliga överenskommelserna är att de skyfflar över ansvaret för den strukturella förändringen på både underleverantörer och arbetstagare, framgår ur en analys gjord av det tyska institutet för mänskliga rättigheter, sammanställd av Jan-Christian- Niebank. Till exempel den svenska affärskedjan H&M erkänner behovet av att stärka den fackliga sektorn och arbetstagarnas delaktighet, och har därför startat upplysnings- och dialogprojekt i flera av de länder företaget är aktivt i. Men enligt människorättsinstitutets analys är detta att börja i fel ända: Viktigare vore att H&M rannsakade hur företaget kan lätta på den ekonomiska pressen på underleverantörerna genom att sälja sina kläder till ett högre pris och se över hur deras kontrakt är utformade för att se till att arbetarnas mänskliga rättigheter garanteras.

Riktigt kritisk mot att både ansvar och övervakning av människorättsorganisationen inom textilbranschen lämnats i modeföretagens händer är en annan Cambrigde-forskare, Maria Hengeveld. I en lång artikel i den socialistiska amerikanska tidskriften Jacobin skriver Hengeveld att modeindustrins största kupp var att den med en retorisk helomvändning stal tvisten om förhållandena i sweatshoparna från de lokala aktivisterna och fackorganisationerna. Plötsligt handlade det inte längre om den klassiska motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare, utan i modeföretagens PR-maskin förvandlades problemen till ”win-win-partnerskap, ansvarsfull affärsetik och kollektiva utmaningar”.

Hjulet rullar som förut

Dessa ovan nämnda brandingkampanjer har enligt Hengeveld lett till ett globalt nätverk av inspektörer, stiftelser, vakthundsorganisationer, FN-organ, ledarskapspris och seminarier med rubriker som ”Varför det är bra business att sätta ett stopp för könsrelaterat våld” eller välgörenhetsprojekt som hjälper östafrikanska kvinnor att bli egenföretagare. Modeföretag som Gucci, Nike och Benetton har i samarbete med FN- och EU-organ och popstjärnor som Beyoncé lanserat ”girl power”-kampanjer, program för unga kvinnor att lära sig socialt entreprenörskap eller effektivera sitt arbete för att ta sig ur fattigdom. ”Sanningen är”, skriver Hengeveld, ”att utan rättvisa löner, starka fack och en radikal omdistribuering av vinster längs med modeföretagens produktionskedjor, kommer maktlöshet, fattigdom och exploatering att förbli normen”.

Hengeveld påpekar att det i dag är samma typ av företagsledda inspektionsorganisationer som granskar byggnadssäkerheten i fabrikerna som den organisation som konstaterade att Rana Plaza var säkert innan kollapsen. Frivilliga, företagsstyrda nätverk som arbetar med så kallat ”företagaransvar” är inte lösningen, utan en del av problemet. I slutändan är det modeföretagen som har makten att förändra situationen, men ”om det frivilliga tillvägagångssättet via företagaransvar kunde skapa några betydelsefulla resultat […] så hade det redan gjort det i det här skedet. Arbetare i sweatshops behöver rättigheter, inte ursäkter”.

Lösningen finns redan

Det har påpekats gång efter annan att det som behövs är politiska beslut. Steg har också tagits för att på politisk väg påverka situationen. Tyskland, Storbritannien och Frankrike har stiftat nationella lagar som strävar till att hålla företagen ansvariga för hela produktionskedjan. Dylika enskilda lagar är ändå inte tillräckliga i en global kapitalistisk marknad där företag lätt kan undvika jobbiga lagparagrafer genom att registrera sina företag i skatteparadis eller outsourca stora delar av produktionskedjan, menar bland annat den socialdemokratiska före detta tyska EU-parlamentarikern Arne Lietz, en av upphovsmännen till EU:s så kallade flaggskeppsinitiativ för textilsektorn.

Initiativet, som drevs igenom 2015, strävar till en gemensam, bindande EU-lagstiftning om textilindustrin. ”Handelspolitik är en europeisk fråga, så problem rörande produktionskedjorna inom textilindustrin måste tacklas med bindande lagstiftning på en europeisk nivå – och inga frivilliga industriinitiativ eller uttryck av företagaransvar kan ändra på det faktumet”, skriver Lietz i en artikel på den tyska journalen International- Politics and Society.

Lietz skrev sin artikel 2017, och beklagade då att EU-kommissionen släpade fötterna efter sig i frågan. Strax innan artikeln publicerades hade kommissionen, efter påtryckningar från EU-parlamentet, publicerat en rapport, som enligt Lietz ändå bara listade upp vad kommissionen redan hade gjort tidigare, och fortsatte uppmana företagen till frivilliga åtgärder. Två år senare har initiativet för en gemensam EU-lagstiftning fortfarande inte gått framåt.

EU bromsar

Flaggskeppsinitiativet skulle enligt Lietz bygga på de erfarenheter som man fått bland annat från liknande lagstiftning om så kallade konfliktmineraler, på de positiva erfarenheter som fåtts från de frivilliga programmen och på OECD:s redan existerande riktlinjer för textilsektorn. I praktiken, menar han, skulle det breda frivilliga nätverk som redan existerar sättas under EU:s lagstiftning och bli bindande för alla EU-länder och företag som verkar inom EU att följa: ”Det finns redan en tydligt utstakad stig för EU-kommissionen och företagen att följa; de måste nu helt enkelt samarbeta effektivt för att nå resultat”.

I korthet, skriver Maria Hengeveld, handlar det om att företagen, så länge de verkar i en kapitalistisk så kallad fri marknad, inte kommer att ge avkall på sina profiter så länge de inte tvingas till det. Alla frivilliga initiativ har än så länge utgått från att modeföretagen inte ska behöva höja sina återförsäljningspriser eller sina betalningar till underleverantörerna. För att en verklig förändring ska äga rum måste arbetarna i produktionsländerna ges makt att på facklig och lagstiftande väg ställa modeföretagen mot väggen. Så länge modeföretagen själva överser alla reformprogram kommer ingenting att hända. N

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.