Problemet med den bild som Quentin Tarantino ger av ett Hollywood som förlorar sin oskuld är att den är så grovt förenklad att den egentligen är osann, skriver Sven-Erik Klinkmann, som via stjärnregissörens senaste film analyserar hans knepiga inställning till förhållandet mellan sanning och fantasi.
Jag såg Quentin Tarantinos nya film Once Upon a time … in Hollywood på bio häromkvällen, en omskakande upplevelse. Djupt kluven över det jag sett har jag ägnat ett par dagar åt att fundera över vad det är som gör filmen och dess regissör så speciell, så annorlunda och så oerhört splittrande vad gäller mottagandet. Det är den andra av hans filmer jag sett. Jag har undvikit dem på grund av att jag inte gillar det sätt hans filmer tycks tala till sin publik på, en publik som till betydande del består av fanatiska ”anhängare”, fans. Om något är ju Tarantino en kultregissör, en filmnörd, en kille som på något sätt kommit från ingenstans. I sin ungdom jobbade han med att hyra ut videofilmer och ägnade timmar och åter timmar på att se film, lära sig allt som finns att lära sig om film och olika populärkulturella uttryck, inklusive popmusik och graffiti, affischkonst, även bilar, som har en mycket viktig roll i hans filmer och filmestetik.
Quentin Tarantino är en filmregissör som det är lätt att tycka om, men kanske lika lätt att tycka illa om. Det tycks finnas någonting i hans filmestetik som ofta leder till kontroverser och polariseringar. Något mellanläge tycks inte finnas och det är kanske det mest intressanta med denne ”auteur-nörd”. En av orsakerna till att så många beundrar honom tycks vara att de tänker sig att man kan kopiera hans filmkonst och kanske göra karriär som en ”ny Tarantino”. Men som verkligheten visat finns det bara en Quentin Tarantino. Visst finns det och har funnits andra som gör filmer med liknande inriktning, ultravåldsamma och visuellt tydliga, men mycket få som också lyckas göra filmerna sofistikerade, till ett slags metaberättelser om de genrer han tar upp till ”dekonstruktion” i sina filmer.
Den som kommer närmast en liknande estetik som är samtidigt grov och sofistikerad är kanske spagettiwesternfilmernas Sergio Leone- som också också gett inspiration till titeln på den nya Tarantino-filmen. Två av Leones filmer har ju snarlika titlar, Once Upon a time in the West och Once Upon a time in America. I Amerika är det kanske framför allt –Martin Scorsese (och dennes inspiratör John Cassavetes) som kommer närmast Tarantinos filmestetik.
Tydlighet med förbehåll
Receptet som Tarantino använder kunde möjligen sammanfattas så här: hans filmer är tydliga, smarta, snabba, med ultrahäftiga dialoger som känns som hämtade direkt ur vardagslivet i ett urbant Amerika. Men de är också vulgära, våldsamma. De innehåller ett överdrivet bruk av våld, inte minst mot kvinnor. Tarantino har etablerat sig som en mästare i genrefilmer: gansterfilmen (Reservoir Dogs), blaxploitationfilmen (Jackie Brown), japanska samurajfilmen (Kill Bill 1 och 2), western-thrillern (Django Unchained och Hateful Eight) och den historiska hämndfantasien (Inglorious Basterds). Den Tarantinofilm jag sett betraktas väl ofta som hans mest lyckade, Pulp Fiction från år 1994. En mycket stark film. Upplevelsen av den påminde lite om den jag hade då jag såg bröderna Coens första film, Blood Simple från 1984. Samma tryck i berättandet, samma mod att göra film på ett annat sätt än det etablerade.
Det känns som att Tarantinos filmestetik i all sin sofistikerade smarthet är tydlig, lätt att ta till sig, ifall man accepterar dess förutsättningar: extremt våld, en förlegad mansbild, en ofta misogyn världsbild och något som kommer snubblande nära en amerikansk, konsumistisk ideologisering av själva filmberättandet. Hans filmkonst är hårdför, vulgär, våldsam, men samtidigt också popkulturellt medveten, som sagt mycket amerikansk, tidstypisk, stiliserad, med en stark betoning på visuella detaljer som kameran gärna fångar in i närbild.
Drömmen splittras
Once upon a Time … in Hollywood är en kärleksförklaring till Hollywood, filmens och tv-seriernas drömfabrik. Det är en film som är kluven mitt itu, både tidsmässigt och tematiskt.
Tidsmässigt klyvs den av året 1969 och speciellt det som inträffade i början av augusti i staden när de bestialiska Manson-morden skedde i verkligheten. Nio oskyldiga människor mördades av en fanatisk sekt av så kallade hippies som förvandlat hippie-erans dröm om kärlek och förståelse till ett ”budskap” av hat och paranoia, vilket tycktes förebåda ett apokalyptiskt raskrig i Amerika och världen. Ett av mordoffen var Sharon Tate, den unga skådespelaren som var gift med regissören Roman Polanski, då ett av Hollywoods hetaste namn. Tate var höggravid då morden inträffade.
Tematiskt sker klyvningen i filmen genom att Tarantino skapar vad som kunde kallas den ultimata kompisfilmen, en fiktion om två killar i filmbranschen. Den ena, Rick Dalton, spelad av Leonardo DiCaprio, på dekis som skådespelare. Den andra, Cliff Booth, Daltons stuntman, spelad av Brad Pitt. Booth är också Daltons alltiallo, chaufför, allmän fixare, en kille som andas tuffhet men också ett slags resignation, ett slags acceptans av tillvaron som i hans fall är mycket spartansk och i allt underordnad Hollywoodsystemet.
Avgränsningen central
Filmerna, de två av Tarantino jag alltså sett, är fyllda av musik, popmusik som han alldeles tydligt har en svaghet, eller faiblesse, för. Så också i denna nya som är sprängfylld med pop och rock från tidsperioden. Men det är i avgränsningen av sitt material som Tarantino visar sitt egentliga ärende i filmen. Denna avgränsning gör att filmen aldrig tar upp det övriga, närbelägna som hände under samma tid som filmen utspelar sig: Arresteringen av Huey P. Newton från de svarta pantrarna, studentoroligheterna vid Berkeley-universitetet i norra Kalifornien eller för den delen Woodstock eller dess antites Altamont ett år senare. För att inte tala om Vietnamkriget, som finns med i filmen som ett slags svagt bakgrundsbrus, som filmvetaren –J. Hoberman konstaterat.
Det Tarantino gör är att han rekonstruerar en historia, och inte bara en filmhistoria, utan en mer allmän historia som utgör ett brott, en klyvning där det gamla, det äkta, det goda Hollywood ställs mot det nya, det ondsinta, det som inte längre är Hollywood, utan en invasion av okända, farliga krafter, hippies, folk som är icke-vita. Kampsportsartisten Bruce Lee ges ett mycket satiriskt porträtt i filmen, liksom, i några sidorepliker, mexikaner. Det gamla Hollywood symboliseras av just Dalton och Booth, två figurer som egentligen befinner sig så nära varandra att man kan se duon som två sidor av en och samma ”personlighet”. Dalton och Booth utgör en ikonisering av det gamla Hollywood, det som också i filmen visas upp via filmen The Wrecking Crew från 1968, en agentparodi med Dean Martin i huvudrollen och Sharon Tate i en biroll. En scen i Once Upon a Time … in Hollywood handlar om hur Margot Robbie, som spelar Sharon Tate, går på en matinéföreställning av filmen för att se sig själv på bio. Därmed binds Tate-figurens kommande offerstatus i det verkliga livet (den vi som publik redan vet kommer att bli ett faktum) samman med hyllningen av den mer traditionella filmstil som mainstream-Hollywood ännu vid den här tiden kämpade för att upprätthålla. Övergången mellan de två film- och livsstilarna, det gamla och det nya Hollywood, visas explicit på flera ställen i filmen. Ett av de tydligaste handlar om ett party i Playboy-herrgården, där en av gästerna är Steve McQueen (spelad av Damian Lewis), som i motsats till kompositfiguren Dalton/Booth ju lyckades ta steget över från det gamla till det nya Hollywood, via filmer som Bullitt, The Great Escape, Papillon, Junior Bonner och The Getaway. Detsamma kan ju sägas om Clint Eastwood som kanske är den figur som i verkligheten kommer närmast Rick Dalton.
Problematisk mytbildning
Problemet med den bild Tarantino ger av ett Hollywood som förlorar sin oskuld är att den är så grovt förenklad att den egentligen är osann. Det oskuldsfulla, oskyldiga Hollywood som Tarantino hyllar är samtidigt också det hedonistiska och mansdominerade som funnits långt före och även finns kvar långt efter det att de här fruktansvärda händelserna inträffat. I spåren av metoo-rörelsen har figurer som Harvey Weinstein, Tarantinos viktigaste uppbackare fram till de skandaler som knöts till Hollywoodmagnaten, Bill Cosby, Kevin Spacey och många fler – inklusive Roman Polanski – visat att myten om det oskuldsfulla Hollywood bara är en myt. Men att figurer som Dean Martin, Frank Sinatra och många andra i Hollywood långt tidigare utnyttjat sin ställning som ”playboys” är något som finns väl dokumenterat och även har beskrivits i fiktionens form av exempelvis Norman Mailer i romanen The Deer Park (1955) om Hollywood-elitens transgressioner i ökenparadiset Palms Springs (i romanen kallat Desert D’Or, guldöknen).
Det som gör Tarantinos vision så djupt problematisk är just den absoluta klyvningen mellan filmens värld och verklighetens (det här betyder ju inte att eskapistisk underhållning i sig vore problematisk, den kan också fylla viktiga psykologiska funktioner). Det som ser ut som hans centrala uppdrag, om man också lyssnar på intervjuer med honom, är att till varje pris bibehålla gränsen mellan dröm och verklighet absolut, ogenomtränglig. Det är som Brian Wilson sjunger i Van Dyke Parks-sången ”Movies is Magic” från 1995: Movies is magic, real life is tragic / I regret I gotta say / It is time we get away /To the movies and magic / Cowboy dressed like Injun / Popped right off that silver screen / Scarlet up like a jukebox / For a dreamboat Delta Queen”.
Tarantino menar att våld på film inte har någonting med våld i verkligheten att göra. Filmer som är våldsamma kan enligt honom ha en katarsis-effekt, de lyckas på något sätt rena dem som ser filmerna. Föga förvånande då att han inför elden som den kraft som renar mer än något annat, i detta fall en eldkastare, som han på senare år tycks ha fattat ett speciellt intresse för (förekommer både i Inglorious Basterds och på ett par centrala ställen i den nya filmen). Once upon a time … in Holly-wood kulminerar i en hämndfantasi som tar ett slags strupgrepp på verkligheten eller gör en sagolik omskrivning av verkligheten. Paradoxen ligger i att denna brutala fantasi samtidigt också blir en kärleksförklaring till den gamla, ”hederliga” filmkonsten och därmed också ett slags green card åt Hollywood som kulturfenomen.
Politiskt kluvet
Att Tarantinos djupt nostalgiska fantasi i de två centrala rollerna har en stuntman och en skådis på dekis kan tyckas vara lite märkligt. Men också en annan amerikansk kult(ur)figur, sångaren och låtskrivaren Bruce Springsteens, nya album Western Stars är en mycket cinematografisk musikalisk iscensättning av samma tid, eller i varje fall samma tidsanda, som den Tarantino tar upp. När Springsteen dessutom uttryckligen har låtar som handlar om en avdankad cowboystjärna (titellåten), en stuntman (”Drive Fast/The Stuntman”), och en åldrande countrystjärna (”Somewhere North of Nashville”), känns detta mindre som en tillfällighet och mer som ett skred i det amerikanska kulturella minnet. Tarantino ska ha börjat arbeta på sin film 2017, alltså ungefär ett halvår efter det att Donald Trump blivit president.
De bilder och fantasier som både Tarantino och Springsteen visar upp av äldre män på fallrepet kommer demografiskt att landa i precis det område som också Trump så skickligt lyckades vädja till. Den politiska kampen om de här själarna fortsätter alltså, utan att man skulle kunna säga att Tarantinos eller Springsteens alster är politiskt enkla att placera in i något särskilt hörn. Men de är delar av en verklighet som i dag förefaller alltmer kluven, svår att förstå sig på och jobbig att leva med. N