Zachar Prilepin ter sig ur ett västerländskt perspektiv som en paradox. Han är en av Rysslands mest uppburna moderna författare samtidigt som han är en skarp kritiker av Vladimir Putin. Han har stridit på den proryska sidan i Ukraina, men hör till ett i Ryssland förbjudet oppositionsparti. Ny Tid har samtalat med Prilepin om nationalism, nationalbolsjevism och den ryska folksjälen.
För att förstå dagens Ryssland måste man förstå Zachar Prilepin, skrev Newsweeks Rysslandsanalytiker Owen Matthews 2015. Under senare år har Prilepin varit mycket aktiv i konflikten i Donbass, såväl med insamlingar till humanitära aktioner, som omfattande kommentarer i böcker och tidskrifter och även med ett direkt deltagande i krigshandlingar som ledare för en separatistisk bataljon. Krigshandlingarna kommenterade han nyligen i en intervju med den kände journalisten Pivovarov på ett sätt som för åtskilliga i den ryska publiken framstod som skrytsamt och obehagligt.
Zachar Prilepin är en av de mest omstridda – och populära – samtida ryska intellektuella och i varje fall tidigare oppositionella figurerna. Han föddes 1975 och blev inkallad i armén 1994, och tog efter sin tjänstgöring anställning vid den ökända ryska specialpolisstyrkan OMON. Han deltog i första Tjetjenienkriget 1996 och Dagestankriget 1999. Vid sidan av sitt arbete studerade han filologi vid universitet. År 2000 inledde han en bana som journalist och 2004 publicerade han sin debutroman Patologii (”Patologier”). Han ses av många som ultranationalist. Han har uppmanat Vladimir Putin att avgå, men har inte mycket till övers för den liberala, västtillvända oppositionen i Ryssland. Han har hyllats som sin tids största författare, och på samma gång avfärdats som en obehaglig xenofob och våldsförhärligare, bland annat av Kristina Rotkirch i Ny Tid 10/2015.
Central i periferin
Sin politiska bana inledde Prilepin i slutet av 90-talet, då han blev medlem i Nationalbolsjevistiska partiet (NBV), ett oppositionsparti som av vissa experter ansetts haft ultranationalistiska drag, och som av den tyska forskaren Markus Mathyl kallats för ”neofascistiskt”, vilket Prilepin dock är noga med att betona är felaktigt. Han blev snabbt en av partiets frontfigurer vid sidan av partiledaren Eduard Limonov och ideologen Aleksandr Dugin, som ändå sedermera lämnade NBV för att grunda sitt eget parti med den eurasiska ideologin som förtecken. NBV förbjöds 2007, och har sedan dess fortsatt som en mer inofficiell organisation.
– Limonov skapade partiet och var den som tog hand om det praktiska, Dugin erbjöd några ideologiska begrepp, bland vilka Limonov valde nationalbolsjevismen, som naturligtvis inte har något gemensamt med nationalsocialismen. Dock frågar folk ständigt om detta. Det är endast en förryskad variant av den tidiga sovjetiska bolsjevismen, säger Prilepin.
– Dugin var ideolog, han svävade lite över det hela, Limonov var den som ansvarade för den praktiska verksamheten. Jag dök upp betydligt senare, omkring år 2000, när partiet redan hade funnits under 6 år. Jag var inte i Moskva, jag bodde hela tiden i Nizjnij Novgorod, men jag var den mest kände partimedlemmen i Ryssland, jag var journalist, och jag hade tjänat i armén, jag hade en mycket stark auktoritet från första början, jag är intelligent, jag var tidigare medlem av OMON, jag var en känd författare, och nu är Limonov avundsjuk och säger att Prilepin inte spelade någon roll att tala om i partiet, allt detta är lögn. Jag var alltid en av de centrala partimedlemmarna, men jag bodde i periferin.
På jakt efter en far
Prilepins internationellt mest kända roman är Sankja (2006), som kan beskrivas som en politisk generationsroman. Huvudpersonen Sankja- kan måhända jämföras med nihilistledaren Bazarov i Ivan Turgenjevs klassiker Fäder och söner, som vidhåller att nihilisterna ”agerar utgående från vad som är nödvändigt. Just nu är det nödvändigt att förneka – alltså förnekar vi”. På samma sätt som Turgenjevs unga nihilister upplever en fullständig meningslöshet under den ryska aristokratiska ordningen och är redo att bränna ner samhället för att initiera en omstart, beskriver Prilepin en samtida generation desillusionerad med den ryska kapitalismen och korruptionen, samt med en äldre generation vars apati de inte begriper. Huvudpersonen är involverad i en proteströrelse som inte är helt olik NBV, och mycket av romanen beskriver gruppens aktioner och verksamhet i Moskva – en verksamhet som med tiden blir allt mer våldsam. När gruppen tar till våld ställer Sankja den retoriska frågan: ”Vad annat kan man göra?” Så oppositionell som Sankja är, har han svårt att formulera vad han står för – det är lättare att, med Turgenjevs ord, ”förneka allt”. Enligt Prilepin är huvudpersonen baserad på en verklig person, en av dem som sedermera reste till Donbass för att där delta i striderna.
– Saken är den att oppositionen inte är en naturlig hemvist för denna personlighetstyp.
– De försöker alltid att stärka staten. De söker en fadersgestalt. Då de finner den är allt i sin ordning. Det är som i Dickens romaner: mamma, pappa, dotter; det är min stat. Och utan detta driver han bara skyddslöst omkring, han är utfattig, han är i grunden hemlös, till skillnad från de som idag reser sig mot makten i Ekaterinburg (Prilepin hänvisar till protesterna mot ett kyrkobygge i maj, red.anm.), de tycker om själva processen att vara emot staten.
”Varför ska vi göra oss till?”
Också Patologier beskriver en grupp unga ryska män – den här gången en grupp soldater som strider i Tjetjenien. Det är en bok som liksom Sankja är starkt självbiografiskt färgad. Också här beskriver Prilepin vad man kanske kunde kalla för en ”förlorad generation”, en som våndas av krigets brutalitet och till synes meningslöshet, men som på samma gång inte ångrar sitt deltagande i krigets våldshandlingar. Trots sin kritik mot Vladimir Putin är Prilepin nationalist och patriot, och ser krigen i Tjetjenien och övriga uppstudsiga territorier som fullständigt berättigade för att stärka Ryssland. Enligt Owen Matthews är Prilepin en så viktig figur eftersom han ”besökt mörkrets hjärta i Ryssland och sett något slags ljus”. Själv säger han sig ändå vara främmande för begreppet ”nationalism” i dess klassiska betydelse.
– ”Den ryska världen” är, som filosofen Konstantin Leontiev uttryckt det, en blomstrande komplexitet, en mångfald av de folk, nationer och subkulturer som önskar ingå i den eller inom detta konglomerat känner sig tryggare eller mer i säkerhet än de skulle ha gjort utanför den.
Prilepin säger att han inte i övrigt hänvisar till Leontiev, eftersom hans konstruktioner angående kultur och samhälle är svåra att tillämpa på dagens situation. Gällande Rysslands förhållande till Europa har han i en intervju sagt att Ryssland trots allt är en del av Europa, och att ryssar i allmänhet vet mer om Europa än européer vet om andra europeiska kulturer. Han skrattar och förklarar att hans uppfattning om Rysslands förhållande till Europa varierar beroende på vem han talar med och i vilken kontext.
– Om en person irriterar mig kan jag säga att Ryssland är Asien och väsentligen befinner sig bortom Uralbergen.
Om en europé irriterar er?
– Snarare om en rysk västorienterad pseudokvasiliberal irriterar mig, om han säger att Ryssland inte har någon egen väg, att vi ovillkorligen är européer, då börjar jag naturligtvis företräda den motsatta uppfattningen.
– Den främsta orsaken till att ryssarna har svårt att se sig som européer är naturligtvis att européerna själva inte betraktar dem som européer. Jag förstår att man visst, när vi själva är med, kan säga en del trevliga saker om oss, men inte ens för polackerna är vi européer. Varför ska vi göra oss till och säga att vi är européer?
Ukraina inte europeiskt
När det gäller Ukraina är frågan om kulturell tillhörighet – och utifrån uppfattad tillhörighet – särskilt brännande, säger Prilepin.
– Ukraina anser sig också vara ett riktigt europeiskt land. Jag säger detta inte för att jag vill uttrycka ringaktning för européerna, jag är själv ukrainare, jag avser inte att uttrycka ringaktning för ukrainarna, men de är inte ett europeiskt land och har aldrig varit det.
I Ukraina finns ett anspråk på att västra Ukraina snarare är Europa, medan östra Ukraina är mer ryskt eller eurasiskt. Enligt Prilepin ligger det visserligen något i detta, men dock på grund av ”en lång väg av politisk, stilistisk och nationell modifiering”.
– I det gamla Rus var det ingen som ställde den här frågan. Och därutöver, om vi nu kommer fram till Österrike-Ungern, till första världskrigets början: Vilka enorma ansträngningar krävdes det då inte för att förändra befolkningen och minska det ryska inflytandet? Det krävdes ett folkmord mot en stor befolkning som ansåg sig rysk och ortodox.
– Men ryssarna har behållit sin kultur även i västra Ukraina, jag har varit där och det tycks mig som ett under att de har bevarat sin kultur efter alla dessa förföljelser. De är bärare av denna ryska medvetandemodell. Man kan flytta på vilket folk som helst till Finland eller Vladisvostok och säga att nu ska de vara nordkoreaner, och omskola dem i 500 år och då blir de nordkoreaner.
Enligt Prilepin finns en kraft som bevarar kulturen från generation till generation, som är mycket svår att komma åt.
– Hos judarna, liksom hos olika religiösa gemenskaper är den mycket stark. De gammaltroende behöll sin karaktär under århundraden. Ryssar som sådana förlorar däremot ganska snabbt sin kultur.
Ryssland liberalt, Dugin marginell
En fråga som dryftats i Ny Tid tidigare i anslutning till bland annat den ryska nationalismen och Eurasien-ideologin är hur stort inflytande ideologen Aleksandr Dugin har. Bland annat i nordiska medier har man slagit upp stora rubriker på Dugins uttalanden om att Putin planerar att invadera Baltikum. I västlig litteratur och media framställs det som om det skulle finnas en statsideologi formulerad av Dugin, eller att Dugin i själva verket skulle vara nåt slags statsideolog.
Men talar man med ryssar får man intrycket att han är rätt marginell?
– Ordet marginell är träffande. Han är intelligent, men han har ingen betydelse för politiken, inte ens nollkommanollkommanoll.
Till saken hör att Dugin inte endast talat för ett Storryssland i eurasiatisk tappning, utan också försvarat och förutspått en expansiv rysk illiberal neofascism. Enligt Prilepin finns det antagligen bland vissa västerländska statsvetare ett medvetet hyckleri, eftersom de gärna framställer Ryssland som ondskan personifierad, och därför lyfter fram Dugins åsikter som de tongivande i landet.
– Det innebär att man inte behöver säga sanningen, det vill säga att Ryssland är ett liberalt land, med liberala rådgivare, som inte eftersträvar konflikt med USA, som finansiellt helt och hållet vill ingå i de västliga strukturerna, och där man inte i någon större utsträckning kränker några rättigheter. Ett sådant land vill man inte opponera sig mot, för det är inte tillräckligt ont. Därför blir Ryssland lika med Dugin, då blir det krig och allt är som det ska.
Kyrka och bolsjevism
Vad anser ni vara karakteristiskt för den ryska mentaliteten?
– För den ryska mentaliteten? Man måste vara försiktig så att man inte hamnar i det alltför patetiska, säger Prilepin.
– Strävan efter stora idéer, stora processer, en alienation i förhållande till det individuella. Om man tar var och en för sig, så tänker han naturligtvis på sin bakgård, men även i Donbass säger folk att ”ni ryssar har ett helt annat format än vi ukrainare, än vi i Donbass och Donetsk”. När vi militärer begav oss dit förstod vi ganska snart att vår mentalitet skiljer sig från deras. Hos vissa uppstår till och med en världsåskådningsmässig konflikt, vi tänker på ett annat sätt än de.
Det finns enligt Zachar Prilepin en viss ukrainsk ”knutmentalitet”, allt är lite mindre, medan ryssarna ”skådar mot Vladivostok” – en hänvisning till Rysslands enorma omfång; Vladiviostok är ju den allra sydostligaste spetsen av landet, vid gränsen till Nordkorea.
En av de synbarliga paradoxerna med Prilepin är att han trots sitt vurmande för Sovjetunionen också vurmar för den ortodoxa kyrkan.
– Man förföljde [i Sovjetunionen] förvisso ortodoxin, men man förföljde ju också formalisterna, kosmopolitiska kompositörer, menar Prilepin.
Förföljelserna pågick främst under Stalins och Chrusjtjovs tid, säger han, och framhåller att Sovjetledningen efter det bestämde att det gick att leva med ortodoxin.
– Jag förstår varför man från början var tvungen att kämpa mot ortodoxin, mot kristendomen, den hade ett genomslag som kan liknas vid dagens medier, varje präst var en mycket effektiv propagandist för den tsarryska ideologin, därför måste man göra sig av med ortodoxin för att ersätta den med den nya ideologin. På 1950-talet var detta inte längre nödvändigt.
Vill man dra paralleller mellan de högerextrema rörelserna i Europa och USA, samt NBV, som ju också anklagats för fascism, är kombinationen av ultranationalism och kristen värdekonservatism ett drag som förenar extremhögern och Prilepin. Själv ser han ändå religionen och politiken som skilda sfärer.
– Det finns en egendomens sfär, och det finns en själens sfär och de bör inte vara för nära varandra. Socialism innebär att staten äger allt, det har ingenting med Kristus att göra.
USA är problemet
I Ryssland talas det ofta om ett enhetligt ”Väst”. Enligt Prilepin har han säkert också gjort sig skyldig till generaliseringar i polemikens hetta. Här hänvisar han antagligen delvis till uttalanden har gjort i fråga om annekteringen av Krim och situationen i Ukraina.
– Några av mina uttalanden kan vara kränkande för fransmän, italienare, finnar och svenskar, eller vem som helst, men i stort sett så är det så att det inte är vi som har skapat den motsättning som man ser i dagens Ryssland mellan Ryssland och Väst. Den har påtvingats oss utifrån, vi var inte inställda på konflikt, Ryssland var så mycket som möjligt inriktat mot Väst, vi ville bli omtyckta av Väst. Vad gäller Krim ville man i Väst överhuvudtaget inte tillämpa demokratiska regler till förmån för rysktalande.
Prilepin säger att han tror att motsättningarna mellan Ryssland och Väst går att övervinna.
– Man måste få slut på USA:s inflytande, jag tror att Europa och Ryssland då kan ha ett idealiskt förhållande.
Prilepin applåderar Brexit och hoppas på att hela EU ska upplösas.
– Jag anser att de stora komplex som nu styr världen står i motsättning till européernas egna uppfattningar, säger han.
Putin är för lite Putin
Zachar Prilepin är också värd för ett eget tv-program, Zachar Prilepin. Uroki russkogo, fritt översatt ungefär ”Lektioner i ryska med Zachar Prilepin” på den statliga tv-kanalen NTV, och han menar att han i det nog kan sägas formulera en ideologi. Han anser sig dock inte stå nära makten och innehållet i programmet speglar enligt honom inte Rysslands officiella linje.
– Putin tänker förmodligen ungefär som så att Ryssland är en komplicerad mosaik, alla är oeniga med varandra och därför måste man så mycket som möjligt bevara den balans som finns. Den ryska ideologin, eller den ryska maktens ideologi, är mycket mer orienterad mot den liberala sidan, den liberalt-västliga sidan. Jag ser det här mer från kulturens och politikens synvinkel, makten har alltid tyckt att de mer konservativa elementen bör hålla sig långt borta, stå kvar, men så långt borta som möjligt. Därför uppstår det ständigt en kognitiv dissonans, eftersom liberaler anklagar Ryssland för att vara auktoritärt och obskurantistiskt, då det i själva verket inte alls är det.
Före Krim tycks det mig som om ni ansågs mer oppositionell än vad som nu är fallet. Stämmer det?
– Ja, det kan man säga, Situationen var en annan. Vi var oppositionella under parollerna Krim nasj, Donbass nasj, Syria nasja, Venezuela nasja.
(Nasj är det ryska ordet för ”vår” eller ”vårt” – det vill säga: ”Krim är vårt”, etc. red.anm.)
– Jag är trots allt militär, med, kan man säga, imperialistiska tendenser, men Väst är ju likadant, inom Väst förespråkar man också expansion, fast man utåt predikar humanism och pacifism.
I västvärlden tenderar så gott som alla ryska oppositionella att uppfattas som liberala företrädare för intelligentian. Det är också som sådan som Prilepin uppfattats då han besökt Västeuropa, i första hand i litterära sammanhang. Det har enligt honom själv ofta gett upphov till en komplex känsla, eftersom han ofta blivit tillskriven åsikter han inte står för eftersom han kritiserar Putin.
– Jag har formulerat det så, att såväl i Väst som bland de ryska liberalerna tycker man att Putin var alltför mycket Putin, jag tyckte att han var alltför lite Putin. N
Text: David Hallbeck & Janne Wass
Foto: Wikimedia Commons