Civilsamhällets kvinnor går i bräschen för den koreanska fredsrörelsen

av Gordana Malešević

Sedan övergången till demokrati i Sydkorea har presidenter och officiella fredsplaner kommit och gått. Civilsamhället arbetar däremot målmedvetet på i bakgrunden, och bygger tillit mellan de koreanska folken. Ny Tid har intervjuat några av ledarna för den sydkoreanska freds- och säkerhetsrörelsen. 

Koreahalvön är den sista platsen i världen där det kalla kriget fortfarande pågår. Det är inte lätt för två länder som har varit fiender i 70 år att plötsligt börja förhandla med fullständig tillit.

Det säger Park Jung-Eun, generalsekreterare för organisationen Folkets solidaritet för demokrati och delaktighet (참여연대, se bilden ovan). Kommentaren hänvisar till det misslyckade försöket att nå en överenskommelse mellan USA och Nordkorea då ländernas respektive presidenter Kim Jong Un och Donald Trump träffades i Hanoi i februari i år. 

– Mötet i Hanoi visar hur svårt det är att nå en lösning på konflikten som Koreahalvön är uppslukad i, säger hon. 

Folkets solidaritet för demokrati och delaktighet grundades 1994 av sydkoreanska akademiker, aktivister och jurister i syfte att öka medborgarnas delaktighet i övergången från diktatur till demokrati. Den dokumenterar bland annat statens och näringslivets missbruk av makt, arbetar för en ökad transparens och ett ökat utkrävande av ansvar, tar fram vetenskapliga rapporter och föreslår politiska alternativ i syfte att stärka sydkoreaners medborgerliga rättigheter och förbättra deras livsvillkor. 

Enligt Park Jung-Eun har det trots allt skett dramatiska förändringar på Koreahalvön sedan 2018. Den tidigare människorättsadvokaten Moon Jae-In valdes till president i Sydkorea i maj 2017, efter att civilsamhället hade fått president Park Geun-Hye avsatt. I april 2018 träffades Moon och Kim Jong Un i det första officiella mötet på elva år, och kom överens om att länderna skulle arbeta tillsammans för att få slut på konflikten på halvön samt förbättra den interkoreanska relationen, i det som kommit att kallas Panmunjomdeklarationen.

Sedan dess har flera officiella möten hållits och en mängd samarbeten länderna emellan inletts. I juni samma år träffades Kim Jong Un och Donald Trump i Singapore i det första officiella mötet någonsin mellan en sittande amerikansk president och ledare för Nordkorea. Det resulterade i ett intentionsavtal där Nordkorea och USA förbinder sig att bygga en ny och fredlig relation, en bestående och stabil fred på den koreanska halvön, samt att arbeta för fullständig nedrustning av kärnvapen på Koreahalvön. Dessa officiella möten har satt den interkoreanska freds- och säkerhetsfrågan på den globala agendan samt bidragit både till möjligheter och utmaningar för de civila samhällena i regionen att påverka utvecklingen.

Kim och Trump har inte haft några fler möten sedan Singapore som lett till konkreta resultat, men enligt Park är det hoppingivande att de två länderna har fortsatt visa förhandlingsvilja. Vissa kritiker anser visserligen att trialogen i Panmunjom inte var något annat än en del av Trumps återvalskampanj, men Park menar att politik och diplomati handlar just om att navigera genom de smala passagerna och få parterna till förhandlingsbordet.

– Nordkorea och USA måste slå sönder väggen av misstroende och börja förhandla för att uppnå de löften som de beskrev i Singaporeöverenskommelsen.

Den militariserade zonen vid Panmunjeom. Foto: Gordana Malešević

Ett av de främsta civila samarbetena för att avvärja väpnade konflikter och bygga mer fredliga samhällen är Global Partnership for the Prevention of Armed Conflict (GPPAC). Det grundades 2005 på inrådan av FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, har sitt säte i Haag och är ett globalt nätverk av 15 regionala nätverk som prioriterar sin regions specifika situation. I Nordostasien sker det här freds- och säkerhetssamarbetet inom ramarna för Ulan Bator-processen. Det lanserades i juni 2015 och är en årlig konferens för representanter för civila organisationer från Kina, Japan, Mongoliet, Nordkorea, Ryssland, Sydkorea och USA. Representanter för  Folkets solidaritet för demokrati och delaktighet har deltagit vid alla processens möten.

1945, efter att Japan hade besegrats av de allierade, gick USA in i Korea som hade varit koloniserat av Japan i 35 år. Utan koreanernas samtycke delade USA och Sovjetunionen därpå upp halvön utefter den 38:e breddgraden. Det skulle vara en temporär lösning, men den påtvingade separationen ledde till det som har kommit att kallas Koreakriget (1950–53). Efter att närmare fyra miljoner människor hade dödats skrevs ett avtal om vapenstillestånd under av Nordkorea och Kina å ena sidan och USA å den andra. USA företrädde här också Sydkorea, som vägrade skriva under avtalet. Det skulle vara ett första steg och följas upp med ett fredsavtal inom tre månader, men något fredsavtal har ännu inte skrivits. Det som däremot har skett är en ökad kapprustning och att gränstrakten nu är ett av de mest militariserade områdena i världen.  

USA och det internationella samfundet kräver att Nordkorea ska avsluta produktionen och innehavet av kärnvapen innan egentliga förhandlingar om ett slut på konflikten kan inledas. Enligt Park Jung-Eun borde det vid det här laget stå klart att det här tillvägagångssättet inte fungerar.

– Istället har den här idén gett den nordkoreanska ledningen tid att utveckla och öka sin kärnvapenkapacitet. De två länderna borde inleda en fasuppdelad och samtidig implementering av Singaporeöverenskommelsen på den lägsta möjliga samarbetsnivån. På så vis skulle länderna kunna bygga ömsesidig tillit och uppnå större framsteg.

Park Jung-Eun har arbetat 15 år med frågor som rör militärallianser och kärnvapennedrustning inom Folkets solidaritet för demokrati och delaktighet och är sedan januari 2018 politisk rådgivare åt det sydkoreanska försvarsministeriet.

– Nordkorea bör lägga ned sin kärnvapenindustri, inklusive forsknings- och produktionsanläggningen Yongbyon, där vapenplutonium tillverkas. Och USA bör häva en del sanktioner, etablera diplomatiska relationer med Nordkorea och deklarera slut på kriget. På så vis kan Nordkorea bli fritt från omvärldens ifrågasättande huruvida det vill kärnvapennedrusta och USA kan visa att det är trovärdigt i frågan om att implementera överenskommelsen, säger Park och fortsätter:

– Rapporter från FN och andra internationella organisationer visar att det är nödvändigt att sända humanitär hjälp till Nordkorea å det snaraste. FN har lättat på några av sanktionerna och tillåtit medicin, mat och annan humanitär hjälp under de första sex månaderna 2019. Men USA:s (egna) sanktioner hindrar Nordkorea att ta emot humanitär hjälp. Sanktioner som förbjuder Nordkorea att ta emot humanitär hjälp måste lyftas.

Enskilda individer och organisationer har också arbetat för familjeåterföreningar, försoning mellan folken och för en sammanslagning. En av dem är Jung Gyung-Lan, som är en av de drivande krafterna bakom Ulan Bator-processen.

Jung Gyun Lan är en av grundarna till den sydkoreanska organisationen Kvinnor skapar fred. Hon har deltagit i kvinnors sexpartsamtal och Nordostasiens freds- och säkerhetssamarbete Ulan Bator-processen. 
Foto: Gordana Malešević

Statsvetaren Jung var en av de kvinnor som 1991 anordnade konferensen ”Fred i Asien och kvinnans roll” i Tokyo. Det var första gången som kvinnor från Nordkorea och Sydkorea fick tillstånd att träffas sedan delningen. Därefter träffades de i Seoul, Pyongyang och Tokyo, men i takt med att den politiska missämjan ökade mellan Nordkorea och Sydkorea blev det allt svårare att genomföra konferenserna. Som alternativ grundade kvinnorna fredsorganisationer i respektive land.

I Sydkorea grundade Jung Gyun-Lan och Kim Hyun-Sook Kvinnor skapar fred (평화를만드는여성회) 1997. Organisationens första aktion var en insamling och en uppmaning till regeringen att omedelbart skicka livsmedel till de nödställda i Nordkorea. Flera andra organisationer anslöt sig till aktionen och hösten 1997 skickades 26 ton torrmjölk till Nordkorea. Arbetet fortsatte efter att Kim Dae-Jung blev president 1998 och initierade ”Solskenspolitiken” med vilken han genom bistånd och ekonomiskt samarbete försökte locka in Nordkorea på en väg mot reform och öppenhet. År 2000 besökte han Pyongyang som förste sydkoreanske president och i den historiska Femtonde juni-deklarationen kom Nordkorea och Sydkorea överens om att arbeta för en återförening.

– I december 2001 skickade Kvinnor skapar fred kläder till barn och kvinnor i Nordkorea och 2002 började kvinnor från Nordkorea och Sydkorea hålla läger i de nordkoreanska bergen. I genomsnitt kom 300 kvinnor från varje land till lägren, tillsammans med ett tjugotal kvinnor från andra länder. Vi höll konserter och fredsceremonier, klättrade i bergen tillsammans, besökte daghem, skolor, kvinnoföreningar och gjorde gemensamma aktioner, berättar Jung Gyung-Lan.

Vid sidan av de så kallade sexpartssamtalen om kärnvapen, höll kvinnorna egna sexpartssamtal till följd av att FN:s säkerhetsråd år 2000 antog Resolution 1325 som stärker kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. 

I december 2007 valdes Lee Myung-Bak till president i Sydkorea och tonläget förändrades, såväl inrikes som utrikes. Både demokratiseringsarbetet och försoningsarbetet möttes av motstånd från den konservativa presidenten. Bara någon månad efter att han tillträtt, initierade han en nedläggning av Sammanslagningsministeriet. Efter stora folkliga protester blev ministeriet kvar, men med en betydligt mindre budget och en minister utan makt. Därpå började Lee tala om en återföreningsskatt som skulle göra sammanslagningen ekonomiskt möjlig. Förslaget ledde till en ökad ovilja till sammanslagning bland sydkoreanerna, vilket enligt oppositionspolitiker var just den reaktion som regeringen hade hoppats på.

– Lees nationalistiska retorik ökade intoleransen i samhället, vilket i sin tur beredde mark för en hårdför politik mot Nordkorea och försämrade relationen mellan syd och nord, säger Jung Gyun-Lan.

När de officiella sexpartssamtalen bröts 2009 fortsatte kvinnorna sina samtal. Men samtalen och fredslägren, som kvinnorna brukade hålla årligen, förbjöds och regeringen ströp kontakterna mellan folken. Nu var sydkoreaner tvungna att söka tillstånd till och med för att sända brev till Nordkorea.

Den nationalistiska retoriken fortsatte under president Park Geun-Hyes tid, men relationen mellan de politiska ledarna blev lite mindre spänd under hösten 2013. Tack vare starka påtryckningar från civilsamhället lättade den sydkoreanska regeringen på kontaktförbuden mellan folken, och i början på 2014 återförenades flera familjemedlemmar som lever på varsin sida om gränsen. Samtidigt sade president Park i sitt nyårstal att ”sammanslagningen kan vara en jackpot för ekonomin”. 

President Moon Jae-In är inne på samma resonemang, i somras sade han att en enad koreansk stat ska ha bildats år 2045. Nordkorea har nämligen stora outnyttjade naturtillgångar och en ung befolkning, medan Sydkorea har begränsade naturtillgångar och en snabbt växande äldre befolkning. På kort sikt kan en sammanslagning bli dyr för Sydkorea, och motståndare menar att den kan utlösa social instabilitet. Men det beror till stor del på hur de inblandade parterna – Japan, Kina, Nordkorea, Ryssland, Sydkorea och USA – agerar.

Civilsamhället arbetar åter på bred front för att öka kontakten och tilliten, mellan folken. Lägermötena vid berget Kumgang i Nordkorea har återupptagits, i februari träffades närmare 400 representanter för civila organisationer från olika länder, och inom Ulan Bator-processen lanseras program som ska stärka ungdomarnas delaktighet i freds- och säkerhetsagendan.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.