Kannibalism både i myt och verklighet

av Thomas Petersson

Jag befinner mig i det inre av Nya Guinea, i ett område som omvärlden nådde fram till först mot slutet av 1900-talet. Vi sitter inne i ett hus i den sista byn längs floden, uppströms finns bara spridda bosättningar i djungeln. Vi har samlats för att få närmare detaljer kring den häxavrättning som ska ha ägt rum för ett par veckor sedan. Aldrig har flugorna surrat så intensivt som när Bailom ger mig det som för några dagar sedan var en stortå på en vettskrämd pojke. Tiden står några för alltid inristade ögonblick stilla. Bailom berättar om vilka korowaiklaner som dödade, tillagade och åt upp den häxanklagade pojken vars stortå jag håller i min hand. Jag håller den framför mig, betraktar den under tystnad. Det går säkert femton andlösa sekunder. Flugorna surrar, surrar och surrar. Kan det verkligen stämma? Rituell kannibalism? På 2000-talet?

Stortån.

I år är det fyrtio år sedan antropologen William Arens The Man-Eating Myth (1979) publicerades. I boken ifrågasätter Arens om rituell kannibalism någonsin har existerat i något mänskligt samhälle. Enligt Arens är västerländska rapporter om kannibalism i stället en omedveten konstruktion för att distansera det civiliserade från det primitiva, något som existerar i huvudet på västerlänningar, inte något som har haft mycket mer verklighetsförankring än så. Efter publiceringen av The Man-Eating Myth har en rad akademiker och aktivister kommit att förneka förekomsten av rituell kannibalism, understödda av Edward Said och den framväxande postkoloniala teoribildningen. Saids portalverk Orientalism gavs ut 1978 och den politiska och moralistiska uppläxning som under 2000-talet har varit en utlöpare av den postkoloniala skolan har inte bara slagit hårt mot fiktiva figurer som Tintin och Pippi Långstrump, utan även mot diverse kulturskildrarare och mot många i den stora allmänheten som oförsiktigt framhärdar i den kultur och det språkbruk som de vuxit upp med. Kritiken mot det förflutnas fördomsfullhet och kraven på nutida bot och bättring har många gånger varit dogmatisk och inte sällan resulterat i fördomsfulla och nedvärderande berättelser om dem som kritiken riktar sig mot.

Ifrågasättande av kannibalismens existens

Ett exempel där Arens tankar fått genomslagskraft är den basutställning – ”Med världen i kappsäcken” – som sedan 2002 möter Etnografiska museets besökare i Stockholm. I början av 2000-talet riktade Etnografiska museet en självkritisk blick mot att museet grundades under den koloniala och rasistiska tidsanda som rådde i slutet av 1800- och i början av 1900-talet. Lika lite som andra kulturskildrare står Etnografiska museet fri från tidens tand och museet var på 1900-talet med och spred den hierarkiska världsbild som understött kolonialismen; de föreställningar där den europeiska civilisationen stod längst upp på utvecklingstrappan och de primitiva kannibalerna ute i kolonierna längst ned, dömda till utplåning eller anpassning. De otaliga berättelserna om kannibaler och kannibalism blev till en naturlig del av det koloniala och civilisatoriska projektet, ett effektivt vapen som inte ens behövde avlossas. Berättelserna om kannibalerna mottogs med samma självklarhet som att européerna ägde rätten att göra om och disciplinera de primitiva andra – och ta för sig av deras naturtillgångar.

Alldeles enkelt är det nu inte att kliva ur sin tid och byta till en mer upplyst kostym utan att själv skapa nya berättelser och fördomar. En av dem som hamnade i skottgluggen när Etnografiska museet i Stockholm skulle avbörda sig sitt eget koloniala förflutna var Sten Bergman; en person som bidragit till Etnografiska museets samlingar och den författare som kanske mer än någon annan väckte svenskarnas nyfikenhet på världen på 1950-talet. Bara en mindre del av Sten Bergmans reseskildringar från Nya Guinea handlar om kannibalism, men det är människoätande som Etnografiska museet till stor del fokuserar på i den basutställning som invigdes hösten 2002 och i den bok som museet gav ut i samband med den nya utställningen. Både utställningen och boken är präglade av Arens The Man-Eating Myth och ifrågasättandet av huruvida kannibalism verkligen har existerat, eftersom bevisen bara bygger på andrahandskällor. På en skylt i den ordknappa utställningen står det:

”Sten Bergman, upptäcktsresanden”

På 1950-talet hörde vi Sten Bergman berätta om vilda kannibaler i Nya Guineas ogenomträngliga djungler. Kontrasten till folkhemmets trygghet var total. ”Lågt utvecklade” människor som till och med åt varandra var Sveriges motpol på jorden. Resenärens djärvhet kittlade publiken – och sponsorerna finansierade en resa till … Myten om kannibalism är seglivad. Den har spritts av resenärer i alla tider och än idag talas det om att göra kannibalresor. Hur lättlurade får vi vara?

Oförmåga att beskriva kannibalism

Rupert Stasch är den ende antropolog som bedrivit fältarbete hos korowaifolket. Under senare år har det gett föga akademisk status att orda om kannibalism som ett verkligt fenomen och efter en artikel i tidskriften Oceania 2001, har den amerikanske antropologen inte mer än marginellt offentligt återvänt till den rituella företeelse som han menar har varit en så betydelsefull del av korowaiernas liv. Staschs tystnad i frågan beror nog inte så mycket på akademisk statusjakt som på rädsla eller oförmåga att offentligt beskriva och diskutera ett så svårhanterbart ämne som kannibalism. Hur diskutera ett ämne som hos den stora allmänheten riskerar att förvanskas och spä på myten om de primitiva vildarna på Nya Guinea i en tid då rasism och främlingsfientlighet åter sprider sig? Det är en knivig fråga utan enkla svar och faktum är att den person som mer än någon annan skulle kunna säga något med substans om sentida rituell kannibalism i hög grad har valt tystnaden.

Mot slutet av 1900-talet och i början 2000-talet har antropologer allt mer börjat studera sociala förhållanden inom den grupp som de själva tillhör, inte språk och kulturer som är väsentligt annorlunda. Tron på eller rädslan för att utsättas för kritik för att det endast är De andra som kan representera sig själva på ett relevant och adekvat sätt är en bidragande orsak till detta. Kanske är det ingen tillfällighet att Rupert Stasch under senare år har valt att rikta sitt fokus mot de turister som besöker korowaifolket, snarare än mot den kultur som han är den världsledande experten på. Diskussionen inom antropologin huruvida kannibalism existerat eller ej har både varit frånvarande och infekterad och kanske är det inte heller inte någon tillfällighet att det är en naturvetare som under senare år har skrivit en av de mer inflytelserika böckerna i ämnet. I Cannibalism: A Perfectly Natural History (2017) ser den amerikanske biologiprofessorn Bill Schutt inte på kannibalism som ett bisarrt fenomen utan som något naturligt. Den amerikanske zoologen anlägger ett brett perspektiv, diskuterar olika typer av kannibalism både bland djur och människor, och han intervjuar bland annat William Arens. Schutt har väl grundade dubier men går inte i någon större polemik med Arens. Istället ser Schutt på The Man-Eating Myth som ett avgörande bidrag till att förstå att berättelserna om de kannibalistiska andra – alltsedan Columbus landsteg i Amerika – har varit en drivande motor i den västerländska erövringen och nedvärderingen av utomeuropeiska folk.

Odemokratisk folkomröstning

Att Nya Guinea under 1900-talet i princip ansågs vara kannibalismens hemvist på jorden har haft politisk betydelse och är en av huvudförklaringarna till att Förenta nationerna begick ett av organisationens största demokratiska svek i samband med den ”folkomröstning” som hölls i västra Nya Guinea 1969. När det papuanska valet genomfördes var Sverige ett i den långa raden av länder som valde att blunda inför FN:s brott mot sina egna principer om alla människors lika värde och papuanernas rätt till självbestämmande. I ett dokument från det svenska utrikesdepartementet strax före valet framhålls att territoriet troligen är den plats på jorden där de primitivaste folkstammarna lever. Papuanernas förmåga att delta i valet negligeras och det talas om de kannibalistiska invånarna. I ett annat UD-dokument sägs det att det finns goda utsikter att valet ska komma att godkännas utan debatt i FN:s generalförsamling. Hade inte befolkningen betraktats som vildar och kannibaler hade ”folkomröstningen” aldrig kunnat gå till på det odemokratiska sätt som den gjorde: Endast 1 026 utvalda papuaner tilläts under vapenhot att rösta, samtliga sa ja till att inlemmas i Indonesien, och den papuanska befolkningen i Västpapua lever än idag under oket av den FN-sanktionerade indonesiska ockupationen.

Bylivet har tagit över

Det är utan tvekan en svår balansgång att förhålla sig till påståenden om kannibalism, men det innebär inte att man per automatik kan förneka förekomsten. Ryggmärgsförnekelse av kannibalism är ett missriktat politiskt försvar för det annorlunda, som i praktiken förnekar existensen av vissa sätt att leva och tänka på och mörklägger vad det innebär att vara människa. Överdrifterna om ett av våra sista tabun är otaliga inom journalistiken och populärkulturen och föreställningar om kannibalism som något i grunden ont, spär på myten om kannibalism som något barbariskt och väsensskilt, inte något som vi alla under vissa omständigheter är fullt kapabla till.

Under senare år har utvecklingen hos korowaifolket gått mycket snabbt och den kannibalism som jag kom i närkontakt med ett par år in på 2000-talet förekommer med största sannolikhet inte längre. Mycket har förändrats. Missionärer har fått ett allt större inflytande, bylivet har tagit över och kannibalismen är sannolikt bara något som tillhör den inte så avlägsna tid då dödsfall förklarades genom att manliga häxor (xaxua) på ett obemärkt och försåtligt sätt ätit av den döende. De kannibalistiska vedergällningsaktioner och häxavrättningar som skulle återställa den sociala balansen har numera ersatts av andra förklaringsmodeller. Däremot fortsätter de kulturella föreställningarna om de primitiva papuanerna att spela en avgörande roll för det politiska skeendet i Västpapua. Nedvärderingen av papuanerna som kannibaler eller icke mänskliga fortsätter vara en grundläggande orsak till att konflikten i Västpapua har kunnat pågå i över ett halvt sekel. Papuanernas mänskliga rättigheter fortsätter att åsidosättas under det indonesiska styret och under senare tid har våldet eskalerat. Den 23 september i höstas blev, enligt Amnesty, en av de våldsammaste dagarna i Västpapua på tjugo år. Dussintals människor dödades då i staden Wamena och det var ingen tillfällighet att våldet utlöstes av att en indonesisk lärare kallat en papuansk elev för ”apa”. N

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.