En spionroman till pappa

av Robert Myhreld

Patrik Berghälls spionroman är en oengagerande bladvändare, men är säkert en uppskattad julklapp till många fäder.

Jag fick genom chefredaktör Janne Wass veta att Gustaf­ Mannerheim för ett antal år sedan i ett filmatiserat konstprojekt spelades av en svart skådespelare, kenyanen Telley Savalas Otieno. Alldeles hysteriskt roligt, särskilt som det inte helt oväntat bland betalda kritiker och andra orsakade en del perkele, saatana och tandagnissel. Jag hoppas innerligt att Karl XII någon gång i framtiden föräras ett liknande projekt. Vilka rabalder bland de karolinska leden skulle inte det orsaka! Att man ens kan idolisera en kung som drivit vanliga bönder i döden är bortom mitt förstånd. Försvarskrig är en sak, stormaktsambitioner tyder på galenskap.

Patrik Berghälls Farans år 1948 har ingenting med 1700-talet att göra om man nu inte dristar sig till att göra en långsökt koppling mellan tsarvälde och bolsjevikernas revolution. Det är en renodlad agentroman och bygger på det historiska skeende som utspelade sig några år efter krigsslutet. Finland sett som landmassa var ur ett storpolitiskt perspektiv intressant både för USA och Sovjetunionen. Landets ekonomi tyngdes av ett enormt krigsskadestånd som skulle återbetalas till Sovjetunionen, men samhällsordningen var av västerländskt snitt. Emellertid fanns det inom landet en mer eller mindre välorganiserad kommunistisk motståndsrörelse som ämnade överta makten. Förhoppningen var in i det sista att ett generöst stöd skulle komma från ­Stalin och därmed möjliggöra en statskupp.

Såvitt jag minns har jag aldrig läst en renodlad agent- eller spionroman. Jag vill inte göra det här till en diskussion om fin- respektive fulkultur. Folk dras till olika typer av kultur och så är det inget mer med det. Min brist på tidigare erfarenhet ger mig ingen annan referenspunkt än den jag har. Det gör min läsning sann men samtidigt orättvis, men det är nu varje recensents och recensionsexemplars öde.

Berghäll har ett intresse för historia och har tidigare skrivit ett antal faktabaserade böcker. Dialogerna är naturligtvis påhittade, men så är det ju bara vår käre Herman Lindqvist som vet vad som ordagrant sades i slutna rum för 300 år sedan. Precis som Berghäll har jag har ett, visserligen falnande, historieintresse och däri ligger för mig bokens styrka – en dramatisk och avgörande period av Finlands historia skildras på ett lättsamt vis. Utöver det är det en berättelse som inte engagerar mig det minsta.

Det är en bladvändare i sin renaste form. Boken är ingalunda en bladskändare, men inte heller särskilt spännande vilket ligger lite i dess natur – vi vet redan från början hur ramhistorian kommer sluta. Visst kan det vara intressant att få en inblick i hur det skulle kunna ha gått till innan det blev som det blev, men bristerna är alltför många för att fånga mig.

Bokens ärende är att hålla läsaren på tå och inte att brodera ut sig i Proust-långa beskrivningar om solstrålar som faller genom färgade kyrkofönster. I längden blir emellertid de enkla meningarna, frånvaron av mer målande miljöbeskrivningar och de papperstunna personporträtten uttråkande. Inte sällan inleds ett kapitel med en väderleksrapport och visste man det inte innan lär man sig snabbt att Helsingfors i januari inte inbjuder till att bära kortbyxorna.

Vi får följa soldat Jan Seger som under kriget förlorar sin familj. Av hämndbegär och dödsönskan beger han sig i skydd av natten på skidor ut mot en rysk skyttegrav och rullar upp den som vilken Antero Rokka som helst. Han dräper ett gäng ryska soldater och spränger två skyddsrum innan han drar sig tillbaka till de egna linjerna. Redan här förstår vi vad vi har att göra med för karl: Hård, skoningslös, effektiv och med tusen föregångare. För att göra en lång historia kort kan vi säga att han sedan blir marskalk Mannerheims livvakt, för att sedermera hamna i USA, bli agent och utför klanderfritt vad order han nu får.

Det finns ändå en tunn nerv av spänning. Vi har spionage, kontraspionage, strategiska drag och fuldrag, hemligheter, viskningar, top secret-stämplade kuvert, ljuddämpare, ljudupptagare, falska pass, dykutrustning, flyktvägar, hemliga möten, uppdagade möten, ”olyckor”. Bastun som institution har en central roll i boken. Alla viktiga beslut fattas ju av viktiga män i olika bastuanläggningar. Ofta får vi läsa om högt uppsatta finska politiker som håller på att skita ner sig av skräck inför den reella risken att slukas av björnen. I Kreml satt ju trots allt en paranoid galning vars undersåtar säkert drevs lika mycket av skräck som av lojalitet. Det var väl i princip bara järnröven Molotov som inte föll i onåd hos Stalin.

författare bemästrar konststycket att skildra sex. Det blir oftast patetiskt och man begraver ansiktet i skämskudden eller primalvrålar ut sin ångest över att vara vid liv. Berghäll tog det säkra före det osäkra, men det blir lite lustigt ändå. Vi får ofta veta att Seger och en rysk agent, tränad för att förföra män i syfte att inhämta information, älskar ofta och passionerat. En gång så rejält att ”hotellpersonalen kom in och städade efter deras älskog”. Gudskelov förskonas vi från närmare detaljer. Samtidigt är det en njutning att se hur föreställningen om mannens rationalitet raseras så fort några lystna blickar kastas, lite hud visas och ett par förföriska ord viskas. Landsförräderi står sig slätt mot en utlösning. Hur som helst faller de två in i en omöjlig kärlek och bok två tar väl förmodligen vid här.

Har Farans år 1948 fått mig att vilja läsa fler spionromaner? Nej, men många fäder kommer säkert uppskatta den som julklapp!

Foto: Niklas Sandström

Patrik Berghäll:
Farans år 1948.
Förlaget, 2019

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.