Tulavall revisited

av Kaneli Kabrell

Efter 25 års paus återvänder Irmelin Sandman Lilius till Tulavall med den fyrdelade sviten Tidens Tiggare. Här finns det episka och äventyrslystna, men också småstadens intriger och mekanismer, som visar sig fungera ganska lika oavsett var man befinner sig. Inte heller samtiden lämnas okommenterad.

Irmelin Sandman Lilius har varit verksam som författare sen mitten av 1950-talet och gett ut över 60 böcker, såväl poesi och prosa som nu senast den fyrdelade biografin Sjutusen år om sin man konstnären Carl-Gustav Lilius. Utöver författare är Sandman Lilius bildkonstnär och illustratör, och har bland annat illustrerat och gjort omslagen till sina egna böcker. Hon är alltså minst sagt mångsidig och produktiv, och har i text och bild skapat litterära världar som blivit ikoniska. Den kändaste av dem torde vara Tulavall, den fiktiva småstaden på Finlands sydkust. Tulavall förekom första gången i Bonadea 1967, och har sen dess varit scen för över 30 verk.

I Tulavall är tiden slutet av 1800-talet, och tillvaron präglas av såväl vidskeplighet som av magisk realism. Den nya sviten, Tidens tiggare, består av tre romaner, som Sandman Lilius själv benämner traduljor: Långvägaskogen, Illop och Botulf, och en avslutande kortroman, eller tått: Regnens berg. I början av varje bok ges en kort introduktion, för den som inte sen tidigare är bekant med Tulavall, eller för den som behöver friska upp minnet.

Långvägaskogen tar vid där den senaste boken i serien, Korpfolksungen, från 1994 slutade. I Korpfolksungen hittar den fattiga Hannafia, tillsammans med sin vän, skepparen Tuspuru, en övergiven korpfolksunge i skogen. Hannafia tar med sig ungen, Telit, hem, men blir utkörd av sin mamma, och tar efter det tjänst som skeppspiga på Skeppet Sydväst, en jaktriggad skuta som är bekant från tidigare böcker och som Tuspuru nu ärvt.

Från Tulavall till Grekland

I Långvägaskogen har Telit vuxit upp och blivit Huvud, det vill säga ledare för sitt folk, som är ”släkt med fåglar, stjärnor och träd; troligen också en smula med människor”. Korpfolket, vars hemskog nära Tulavall var skövlingshotad, har nu flyttat till den grekiska ön Avrion och tagit med sig skogen dit. Men inte heller på Avrion får de vara i fred, också här finns giriga affärsmän och opportunister. Medan Korpfolket försöker bli hemmastadda seglar Hannafia och Tuspuru med Skeppet Sydväst från Avrion till Tulavall och tillbaka igen. Hannafia, vars hem nu är på Sydväst, blir allt närmare vän med Tuspuru, medan hennes bror Albin, som följt med från Tulavall, är svartsjuk och har svårt att finna sig tillrätta i den nya miljön. På Avrion ställs allt på sin spets: intrigerna mellan de maktlystna eskalerar, Albin rymmer med herdeflickan Dimitra och ingen vet vart Telit tagit vägen. Långt inne i Långvägaskogen finns en hemlighet som kanske kan vara räddningen.

I svitens andra del, Illop, blir Tuspuru och Hannafia, som nu är ett par, kallade till de skotska öarna av den gåtfulla varelsen Illop. De blir indragna i konflikter och intriger mellan olika folk och folkslag, och tvingas fly genom de dimmiga markerna. Under den dunkla vandringen får de se och uppleva mycket misär och rädsla, men bandet dem emellan blir allt starkare. Samtidigt pågår livet i Tulavall. Hannafias jämnåriga, Janette, lever ett anständigt och skyddat liv, starkt kontrollerat av sin borgerliga mamma. När hon träffar Botulf, den nyinflyttade hemlighetsfulla fotografen, som kallar henne för Janne, hittar hon en ny sida i sig själv, kanske den som är hennes rätta.

Botulf, svitens tredje del, är helt tillägnad Jannes och Botulfs berättelse. De är gifta och arbetar i fotostudion båda två, deras hushåll utökas ständigt med en allt brokigare skara människor och djur som hos dem söker en fristad. På gatorna och torget i Tulavall skvallras det, de sociala normerna och hierarkierna sitter djupt och Jannes och Botulfs okonventionella familj blir föremål för förundran och baktal. Ännu mer uppståndelse orsakar den mystiska Kröpelinskan, hon har lockat till sig stadens fattighjon som nu samlas kring henne som en sekt.

I den avslutande delen, Regnens berg, träffar vi åter Hannafia och Tuspuru, som gått i land på en mytisk ö långt ute i havet. Ön visar sig vara hem för uråldriga berättelser som sitter långt inne i själva berggrunden. Bland öns invånare finns både såna som vill hjälpa och såna som vill vilseleda. Tillsammans går de också det här äventyret tillmötes.

Mångfald och djup

Irmelin Sandman Lilius prosa är liksom hennes böcker och karaktärer, ja hela hennes litterära (och för den delen visuella) universum: den väller fram med en självklarhet, men är ändå, eller kanske just därför, svår att kategorisera och genrebestämma. Berättandet är suggestivt, skeendena går in i varandra, men bildar inga allomfattande narrativ eller heltäckande bilder av karaktärernas liv. Istället finns utrymme för den sortens resonemang som kräver tematisk mångfald och djup.

Genomgående har Sandman Lilius i sitt författarskap ställt sig på de svagares sida och försvarat kvinnornas, barnens, djurens och naturens rättigheter, så också i Tidens tiggare. Trots att berättelserna utspelar sig i ett sent 1800-tal, tangerar de många frågor som är aktuella också i vår tid, i första hand flyktingskap, främlingsfientlighet och miljöskydd. Till exempel diskussionen om skogsskövling, som under året som gått varit aktuell såväl i Finland som internationellt, kan direkt jämföras med skeendena som tar sin början i Korpfolksungen och fortsätter i Långvägaskogen. Den beklämda situation som Korpfolket befinner sig i, både när det gäller begränsandet av deras levandsutrymme och allmänhetens attityder gentemot dem, resonerar också väl kring frågor om såväl utsatta djurarter som ursprungsfolk.

Undersöker människan

Trots dessa inslag läser jag inte Tidens tiggare i första hand som ett politiskt ställningstagande, och inte heller som fantasyäventyr, utan som ett undersökande av människans natur. Ett tydligt rättspatos till trots ömmar Sandman Lilius för det bristfälliga i oss: rädsla, girighet, avundsjuka, nöden som inte ser någon lag. Hon visar hur lösningen sällan är hämnd, utan förlåtelse och solidaritet. Kärlekens kraft löper som en livslivlina genom alla fyra böcker, tydligast demonstrerad i Hannafias och Tuspurus samt Jannes och Botulfs partnerskap, men också genom de familjer de skapar runtomkring sig. Det handlar inte om romantik, utan om bekräftelse, ömhet och tillit. ”Underligt”, säger Hannafia till Tuspuru i slutscenen av Regnens berg, ”inte e jag någå rädder alls – fast vi e en man kort å man int kan veta – Men vi e ihop.”

Irmelin Sandman Lilius: Tidens tiggare I-IV. Litorale, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.