Jonathan Franzen rör sig i sina essäer mellan allt ifrån bongandet av kejsarpingviner från ett fartygsdäck i Antarktis till sin egen kamp att sluta röka, digital teknik, författaren Edith Wharton, kapitalism i hyperfart, klimatet och Donald Trump – och han gör det skickligt med säkert gehör, skriver Lars Sund.
Den här recensionen blir kanske inte så balanserad som önskvärt vore.
Jonathan Franzen är en fågelskådande romanförfattare. Det är jag också. Franzen är inte bara fågelskådare, han är också bongare, som det heter i Finland, eller kryssare – alltså en sådan som aktivt försöker se så många fågelarter som möjligt. Det är jag också.
Franzen är djupt engagerad i miljö- och klimatfrågor, som jag.
När jag läser Franzens essäsamling med den något tautologiska titeln Här slutar världens ände riskerar min läsning bli mindre kritisk än den borde, helt enkelt eftersom jag sympatiserar med mycket av det han säger. Med det här sagt vill jag karaktärisera Här slutar världens ände som läsvärd – Jonathan Franzen är alltid läsvärd – men knappast omistlig. Franzen skriver om mycket annat än fåglar; han börjar med en essä om essäns roll i en mörk tid och varvar självbiografiskt färgade texter med essäer om författaren Edith Wharton, fotografen Sarah Stolfa och Sherry Turkle, en amerikansk psykolog och sociolog som forskar om hur vi förhåller oss till datatekniken (Turkles bok Tillbaka till samtalet, där hon studerar hur vårt beroende av telefoner och skärmar gjort oss allt sämre på att tala med varandra ansikte mot ansikte, finns på svenska).
”Den digitala tekniken är inte politiskt neutral”, konstaterar Franzen: den är ”kapitalism i hyperfart, den strör sin logik av konsumtion och marknadsföring, ekonomiska värden och effektivitet, över varenda minut av vår vakna tid.”
Vänsterliberal är han också, Franzen, vilket ger honom ytterligare pluspoäng.
Han skriver väl, med lätt hand och lättillgängligt utan att ändå bli ytlig, han är personlig men blir aldrig privat. Hans stil kunde karaktäriseras som ”New Yorker-liberal”, efter den amerikanska tidskriften där många av essäerna först publicerades. I den inledande texten ”Essän i en mörk tid”, passar Franzen på att hylla sin redaktör på New Yorker, Henry Finder, som lärt honom allt han kan om essäskrivandets konst. Den här texten är för övrigt en av bokens allra bästa, en vindlande berättelse om Franzens kamp att sluta röka, valet av Donald Trump, klimatet och Audubon Society, USA:s största fågelförening. Nej, jag tänker inte försöka sammanfatta texten – som alla riktigt bra essäer är ”Essän i en mörk tid” omöjlig att sammanfatta på ett bra sätt, den måste helt enkelt läsas i originalskick.
Mångskiktat med säker hand
Just att de är så mångskiktade utmärker Franzens allra bästa texter i den här boken. Ofta lyckas han skickligt väva in ett ”jag” i texten – utan att jaget ändå får ta för stor plats. Att göra det kräver ett säkert gehör och det har Franzen, vilket han också visar, inte minst i texterna om fåglar i Här slutar världens ände. Att skriva om fåglar är inte så lätt som man kan tro; det gäller att navigera rätt mellan saklighetens Skylla och romantiserandets Karybdis samtidigt som berättelsen om fåglarna alltid måste sättas in i ett större, mänskligt sammanhang, annars blir den ofelbart tråkig.
Franzen lyckas med den här balansgången, till exempel i texten om hur han åker till Östafrika på skådarresa samtidigt som Trump överraskande segrar i presidentvalet i USA, eller i ”Saknad” där han skildrar hur han på en vecka försöker se samtliga endemiska arter – alltså arter som inte finns på andra platser – på öarna Jamaica och Saint Lucia i Västindien.
Det kanske bästa exemplet på Franzens metod är essän som gett bokens dess titel. ”Slutet på världens ände” handlar om en kryssning till ”världens ände”, Antarktis. Det är en exklusiv resa, som Franzen knappast haft råd med om han inte råkat få ett oväntat arv efter sin farbror Walt. En bra essä berättar en historia, konstaterar Franzen, och i ”Slutet på världens ände” berättar han flera historier som är inslingrade i varandra: en handlar om själva kryssningen, en annan om farbror Walt och Franzens mor (ja, ni får läsa essän om ni vill veta hur det hänger ihop) och en tredje historia berättar om fågelskådning i Antarktis. Franzen missar naturligtvis inte tillfället att se nya fåglar, och berättelsen om hur han upptäcker en kejsarpingvin från kryssningsfartygets övre däck är förstås en given höjdpunkt för en inbiten fågelskådare. Men man behöver inte vara skådare för att uppskatta Franzens essäer, det vill jag också tillägga.
Johan Nilssons svenska översättning flyter ledigt. Översättaren är värd en eloge för att samtliga omnämnda fåglar – och det är en hel del – fått svenska namn. En latare kollega hade nöjt sig med att återge de engelska artnamnen, men Johan Nilsson har gjort sig besvär att konsultera den officiella listan över svenska artnamn på alla världens fågelarter. Det finns faktiskt en sådan.
Foto: Bjørn Opsahl
Jonathan Franzen:
Här slutar världens ände.
Översättning: Johan Nilsson.
Brombergs, 2020.
