I skrivande stund, i slutet av mars, har två veckor gått sedan jag flyttade kontoret från Lappviken hem. För två vuxna med en relativt ordnad ekonomi, trygg hemmiljö och god hälsa är den konkreta justeringen av tillvaron inte så dramatisk. Det handlar om att skapa nya rutiner och sätt att arrangera vardagen på. Om att (åter)erövra hemmet, ge olika hörn i lägenheten nya funktioner samt att låta hemmet växa utanför sina väggar genom nätet.
En annan fråga är den psykologiska inverkan krisen och det nationella och globala undantagstillståndet har på oss alla, oberoende av socioekonomiska villkor och fysisk hälsa. Det handlar inte bara om en oro för hälsan, den privata ekonomin eller för de följder som Coronakrisen kommer att få för världen, samhället och den enskilda individen. De stängda gränserna, de nya påbuden och förbuden – det att min kropp potentiellt är ett hot mot dig och det att jag inte kan röra mig fritt ute, eller träffa nära och kära – kan kännas skrämmande och gör att rummet och hemmet stundvis känns mycket trångt. Skillnaden mellan dem som har och dem som inte ha ett tryggt sådant blir smärtsamt tydlig. Det är skäl att poängtera att även om krisen drabbar oss alla, är vi trots allt inte i samma båt, och att krisen kräver mycket solidaritet och ansvarstagande av oss som drabbas mindre.
Vintern och våren 2020 har kommit att handla mycket om hem, om ofrivillig hemkarantän och även om frånvaron av ett (tryggt) hem att fly krisen. Förvånande snabbt har vi anpassat oss och krisen har samtidigt möjliggjort ett enormt digitalt språng. Under de senaste veckorna har stora delar av befolkningen inte enbart deltagit i möten, undervisning eller sociala tillställningar, utan även gått på teater, opera och utställningar utan att lämna hemmet. Världen har kommit hem på ett alldeles nytt sätt och hemmet kommer aldrig mera att bli det samma.
När det fysiska rörelseutrymmet har krympt har vi genom olika medier fått nya rum att vistas och vara tillsammans i eller fly till. Själv gläds jag över att, under ensamma promenader som ännu är möjliga, lyssna på olika radioprogram och poddar. På den nya ”arbetsvägen” från sovrummet via Tölöviken tillbaka till sovrummet hinner jag precis lyssna på ett program. Ett av dessa är Malin Kiveläs fina Stjärnornas tandborstar – om vördnaden för konstnärshem från 2018, om behovet att besöka kända döda (främst kvinnliga) konstnärers hem. Ett program om att möta stjärnorna i all deras vardaglighet, känna på deras lakan och förundras över deras rutiner, en utsliten matta i sovrummet och en kvarlämnad tandborste.
Programmet fick mig att minnas mina egna möten med döda, kända personers levda hemmiljöer. Kanske är det mötet med människan bakom myten och stjärnstoffet, ett möte bortom tid och rum, som vi söker när vi besöker hemmuseer. Samtidigt handlar det också om någon slags autenticitetslängtan, även om vi förstår att hemmet är en arrangerad version av ett jag och av en livsberättelse, som efter personens död fått nya arrangemang och tolkningar. Hemmet är resultatet av händer som rättat till och eventuellt censurerat det som en gång var. Dessa fragment av den en gång levda vardagen omstöps ytterligare genom guidade rundturer och guidens bakgrundskunskap, livssyn och intressen.
Medan jag lyssnade på Malins röst, ibland överröstad av stadens buller och fågelkvitter, mindes jag mitt besök på Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs ö Klovharun och senare i Toves ateljé i Ulrikasborg. Jag erinrade mig den andakt som överväldigade mig då jag studerade de små handtecknade etiketterna på salt- och pepparburkar som Tove gjort eller beundrade spåren av Tuulikkis praktiska handlag i den minimala källaren på Klovharun som rymmer både bastu och snickarbod. Alla dessa detaljer och egensinniga arrangemang för att få vardagen att fungera bekräftade myten om henne och om deras samliv. För det vi möts av på ön eller i vindsvåningen filtreras genom allt som berättats och allt det vi ”vet” om Tove och Tuulikki. Kanske är det just bekräftelsen av det vi redan tror oss veta som vi söker, en bekräftelse kryddad med små vardagliga anekdoter som får oss att känna som om vi nästan är du med henne, med dem.
Under promenaden runt Tölöviken dök ett annat minne upp från ett annat författarhem – från Ellen Keys hem Strand vid Vättern, där jag under 2000-talets början tillbringade några veckor som stipendiat. Ibland brukade jag arbeta vid hennes (rätt obekväma) skrivbord och föreställa mig att det var här och med den här vyn som Key skrev det hon skrev om begäret, kärlekens frihet och skönheten i hemmet. Hemmets alla detaljer, bokhyllorna och lånebiblioteket, ordspråken målade på väggarna, landskapet där jag traskade i hennes fotspår, hennes smala säng och vandringskäppar, ja till och med den älskade hunden Vilds grav i backen, speglade allt Keys person, men också hennes vision om skönheten och det praktiska hemmet, en saklighet som inspirerat såväl trettiotalets funktionalister, det svenska folkhemmets arkitekter och senare tiders IKEA-kreatörer. Keys hem är i högsta grad en showcase över hennes texter.
Men tillbaka till dagens hem.
I dag, under denna vår då vi alla är bundna till våra hem, laddas hemmen med nya betydelser och vårsolen blottar obarmhärtigt hemmens möjligheter och begränsningar. Nu, om någonsin, blir det tydligt om vårt hem är till för oss, en plats att leva och andas i, en trygg miljö för oss och våra barn, eller om det är något vi flyr eller tar avstamp från medan våra verkliga liv pågår någon annanstans.
