”Jag dör hellre av hunger än flyttar”

av Ivar Andersen

På ena sidan taggtrådsstängslet ligger Davit Vanishvilis hus, på den andra ligger hans mark. Om han korsar gränsen riskerar han fängelse. När Sydossetien år 2008 utropade självständighet från Georgien drogs den nya gränsen rakt genom familjer och byar. Nu har utbrytarrepubliken – med stöd av Ryssland – börjat expandera.

”Observera! Riksgräns! Passage förbjuden!”

Enligt skylten på den böljande gräs-slänten i byn Khurvaleti är det här Georgien slutar och Sydossetien börjar.

Men riksgränser går mellan suveräna stater. Sydossetien erkänns enbart av Ryssland och ett fåtal allierade länder. Enligt internationell lag tillhör det territorium Sydossetien gör anspråk på alltjämt Georgien, och skylten markerar i själva verket början på en rysk militärockupation.

– Där borta är en rysk observationspost, säger Andreas Pallaris och pekar.

Han leder en patrull för Europeiska unionens övervakningsuppdrag i Georgien (EUMM), som kontrollerar att det avtal som EU för drygt tio år sedan medlade fram mellan parterna följs.

Efter att ett ryskt veto i säkerhetsrådet tvingade FN att avsluta sin mission i Georgien står EUMM för den enda internationella närvaron. Men det är ett uppdrag som under det senaste året blivit allt svårare att utföra.

Efter en tid av upptrappade spänningar kulminerade konflikten mellan Georgien och sydossetiska separatister den 8 augusti 2008 i fullskaligt krig. Georgisk militär inledde en offensiv mot den sydossetiska huvudorten Tschinvali. Ryssland ingrep redan samma dag på separatisternas sida.

Efter fem dagars strider och hundratals döda undertecknades ett eldupphör framförhandlat av Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy. Kort därefter utropade Sydossetien, liksom utbrytarrepubliken Abchazien i nordvästra Georgien, sin självständighet.

Andres Pallaris övervakar att det avtal EU medlade fram mellan parterna respekteras.

Gränsetablering

86-årige Davit Vanishvili (översta bilden) fingrar på taggtråden medan han pratar.

– Ryssarna har sagt att jag inte får korsa gränsen, säger han.

Efter eldupphöret återgick hans liv först till det normala. Men 2013, fem år efter krigsslutet, drog ryska styrkor plötsligt en gräns rakt genom byn. Davit Vanishvilis hus hamnade på den sydossetiska sidan. Hans åkermark ligger inom gångavstånd men blev kvar i Georgien.

Själv fick han ett val: Stanna på gården där han tillbringat hela sitt liv eller en tillvaro som internflykting på den georgiska sidan.

Vanishvili valde familjehemmet, ett val som också innebar fattigdom. Hans försörjning ligger på andra sidan gränsen.

– Jag stannar hellre här och dör av hunger än flyttar. Det här är georgiskt land, säger Vanishvili medan han lösgör sin skjortärm som fastnat i taggtråden.

Det som drabbade Davit Vanishvili är en del av vad som med EUMM:s terminologi kallas ”gränsetablering”, en pågående och eskalerande process.

Hösten 2019 frihetsberövades två observatörer av sydossetisk säkerhetspersonal när de patrullerade i området Chorchana-Tsnelisi.

– De hotade dem med vapen, beslagtog deras tillhörigheter, tog bilder av dem och lade ut på internet. Det saknar motstycke och är oacceptabelt, säger danske Erik Høeg, som efter tre år som EUMM-chef nyligen lämnade posten.

Observatörerna korsar aldrig gränslinjen. Men den sydossetiska sidan hade utan förvarning flyttat gränsen, och hävdade mot bakgrund av detta att observatörerna kränkt utbrytarrepublikens territorium.

– Enligt internationell lag är hela det här området Georgien. Men sydossetierna ritar om kartan och gör anspråk på ny mark. Status quo har utmanats.

De ryska trupperna skulle enligt överenskommelsen från 2008 lämna Georgien. I stället tecknade Moskva försvarspakter med utbrytarrepublikerna.

– Ryssland bryter mot avtalet. De ska inte ha permanent stationerade trupper. De har stor militär närvaro i både Sydossetien och Abchazien, slår Høeg fast.

Erik Høeg.

Läget förvärrats

Ryssland beskrev sin invasion 2008 som en humanitär intervention och kallar beslutet att stanna kvar en garanti för sydossetiernas säkerhet. Det är en retorik som klingar bekant från Ukraina, en annan tidigare Sovjet-republik som velat närma sig Europa och där Ryssland stöder utbrytarrepubliker.

Men det var i Georgien som många av hybridkrigföringens metoder utprövades. Just gränsetableringen beskrivs, även av georgiska myndigheter, som en särskilt kostnadseffektiv strategi för att undergräva auktoriteten hos Georgien och dess internationella samarbetspartners. 

– Ibland lägger de ned fientligheterna, ibland börjar de igen. Ibland är det taggtråd, ibland är det en ny gränspostering. De leker hela tiden med den här situationen och låter oss inte slappna av. Självklart får det medborgarna att tänka att den georgiska regeringen inte klarar av situationen och att den kanske borde bytas ut. I Ryssland är man väldigt nöjd med det, säger Tamar Kochoradze.

Tamar Kochoradze.

Hon är policychef på ministeriet för försoning och medborgerlig jämställdhet, som hanterar frågor om utbrytarrepublikerna, och beskriver vant den sydossetiska situationen i siffror. 101 kilometer taggtråd, 52 berörda gränsbyar, 50 000 människor vars rörelsefrihet kringskurits kraftigt.

– Läget har förvärrats det senaste året. Stängningen av flera korsningspunkter har skapat en humanitär kris med läkemedelsbrist och stigande matpriser. Det är i praktiken gisslantagande, säger hon.

Runt 20 procent av Georgiens territorium är, enligt Haagkonventionens definition, ockuperat av en främmande militärmakt. Rysslands närvaro är ett ständigt samtalsämne. I medierna, på gatorna, i de internationella fora där Georgien är aktivt.

– Vi känner väl till den ryska strategin. Deras agenda är att behålla Georgien i sin intressesfär och motverka våra ambitioner att gå med i EU och Nato, säger Kochoradze.

Allt började med Nato

Det finns en historia av spänningar och uppblossande våld mellan den georgiska majoritetsbefolkningen och utbrytarregionernas etniska minoriteter. Men upprinnelsen till dagens skuggkrig kan spåras till Natos besked våren 2008 om att försvarsalliansen såg Georgien som en potentiell framtida medlem. Ryssland svarade med att knyta tätare band till separatiströrelserna. Några månader av eskalering senare inleddes kriget med raketbeskjutningen av Tschinvali.

En oberoende EU-rapport slog fast att det georgiska angreppet var ”orättfärdigt”, men också att kraften i Rysslands svar var ”långt bortom rimliga gränser”.

Sedan dess har Ryssland, enligt Georgien, använt utbrytarrepublikerna som en murbräcka mellan landet och Väst. Att få den andra sidans bild är svårt. Varken ryska myndigheter eller Sydossetiens utrikesministerium har besvarat kontaktförsök. Inresa i Sydossetien kräver en inbjudan och kan endast göras från ryskt territorium.

Det var inte bara georgier som hamnade på den sydossetiska sidan av gränsen. Osseter hamnade också på den georgiska. När den nu 78-åriga Nora Batonisashvili gifte sig med en etnisk georgier höjde ingen på ögonbrynen. Så hade det alltid varit i Khurvaleti. I dag skär taggtråden rakt igenom hennes ägor.

78-åriga Nora Batonisashvili står utanför sitt hus som är i Georgien medan resten av hennes ägor är i Sydossetien.

– Gränsen går precis här bakom. De tog halva mitt land, ryssarna gör vad de vill, säger hon.

Batonisashvili kan inte besöka släktgravarna på andra sidan gränsen. Pensionen räcker knappt till medicin. Ett möjligt alternativ skulle vara att flytta till barnbarnen i Tbilisi, men Batonisashvili vägrar, trots den storpolitiska konfliktlinjen som delar hennes trädgård.

– Ingen behöver en gammal tant, säger hon. Och det här är mitt hus.

Foto: Jonas Grazer

Fakta: Konflikten i Georgien

  • 2008 eskalerade spänningar mellan regeringen i Tbilisi och separatister i regionen Sydossetien till krig. Ryssland ingrep på separatisternas sida och avancerade långt in i Georgien innan ett EU-förhandlat eldupphör trädde i kraft fem dagar efter krigsutbrottet.
  • Abchaziska separatister tog samtidigt tillfället i akt att med rysk hjälp driva ut georgiska styrkor ur Kodoridalen.
  • Både Sydossetien och Abchazien utropade efter kriget självständighet och erkändes snabbt av Ryssland.
  • Sydossetien och Abchazien hade under sovjettiden status som autonoma oblast (regioner) men integrerades 1991 i ett enat Georgien. En vanlig analys är att regionernas etniska minoriteter efter Sovjetunionens fall såg sig trängda av ökad georgisk nationalism.
  • Under 1990-talets första år miste drygt 11 000 människor livet i inbördeskrig mellan separatister och georgisk militär. Fortfarande lever hundratusentals georgier som internflyktingar.
  • Enligt avtalet från 2008 skulle samtliga parter dra sig tillbaka till positionerna de höll innan kriget. Ryssland har dock fortfarande tusentals soldater stationerade i Sydossetien och Abchazien och har över tid ökat sitt inflytande över utbrytarrepublikernas ekonomi och politik.

Källor: EUMM, Amnesty International

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.