Det ”nya” normala

av Li Andersson

Coronan svängde under våren upp och ner på det mesta i vår vardag. Skolan flyttade hem, många vuxna började distansarbeta, alla evenemang, kulturtillställningar och hobbyer ställdes in, biblioteken, servicehemmen och museerna stängde. Plötsligt såg vi mer av våra partners, familjer och barn än vad vi hade gjort på länge.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att coronakrisen inte har drabbat alla på samma sätt. Alla har inte haft möjlighet att övergå till distansarbete och därmed skydda sig för eventuell smitta, i många länder har man sett hur speciellt många låginkomsttagare som bor trångt och arbetar inom serviceyrken och social- och hälsovården varit mer utsatta för coronasmittan än andra. Användningen av bland annat mentalvårdstjänster, bashälsovård samt elev- och studerandehälsovård minskade drastiskt under vårmånaderna, anmälningarna till barnskyddet likaså och till råga på allt tvingades de flesta brödköer att stänga. Många fattiga och bostadslösa var plötsligt utan de centrala tjänster som samhället erbjudit dessa mest utsatta grupper.

Coronan svängde upp och ner på det mesta inom politiken också. I Sverige talar man om uttrycket ”borgfred” då partierna håller enad front i en krissituation, och det samma har vi sett även i Finland där oppositionen stödde de åtgärder som regeringen fattade beslut om för att förhindra smittspridningen. Det visade sig dock att detta inte var ”det nya normala” inom politiken. I Sverige bröts borgfreden på grund av det höga antal dödsfall som förekommit inom åldringsvården, medan det i Finland var frågan om stimulanspolitiken som bröt enhälligheten.

Oppositionen reagerade på den finska regeringens historiskt stora tilläggsbudget på 5,5 miljarder euro med att beskriva den som ”vårdslöst spenderade”, att regeringen ”gått och shoppat allt åt alla med vårt gemensamma kreditkort” och som en ”skuldkatapult”. De här reaktionerna beskriver väl hur tight högerns ekonomiska tankesätt sitter. Hela världen står inför en kris av ett slag vi aldrig upplevt tidigare. Regeringar har tvingats stänga allt från skolor till restauranger och krisen har drabbat realekonomin, turismen och servicesektorn direkt. Det här innebär att alla länder tvingas göra helt okonventionella ekonomiska lösningar för att undvika konkurser och massarbetslöshet och samtidigt stimulera ekonomin så att tillväxten och sysselsättningen kommer igång så snabbt som möjligt. Hela Europa står i värsta fall inför den svåraste depression vi upplevt sedan mellankrigstiden. Nu om någonsin är det centralt att alla länder stimulerar sin ekonomi, och satsar på att förbättra sysselsättningen. Att i det här skedet fastna i den skuldparanoia som högern kroniskt lider av, skulle vara totalt oansvarigt och leda till en aldrig tidigare skådad europeisk ekonomisk kris med massarbetslöshet och -konkurser. Då går det i alla fall säkerligen inte att betala bort skulder.

Då den akuta krisen är över är det även dags för euroländerna att söka hållbara lösningar i fråga om den offentliga skuldsättningen. Största delen av euroländerna har aldrig uppfyllt reglerna för en offentlig skuldsättning på högst 60 procent av bruttonationalprodukten som det finanspolitiska reglementet stipulerar. Nu med coronakrisen kommer skuldsättningen dessutom ytterligare att öka. Istället för att sitta fången i en självgjord fälla, måste euroländerna finna gemensamma lösningar på hur skuldbördan minskas samt nya svar på vad som är hållbart.

Ett bra förslag är att en del av den europeiska centralbankens lån skulle omvandlas till så kallade evighetslån, med en evig ränta på 0%. Det är hög tid för det nya normala, åtminstone för den ekonomiska politiken.

Foto: Catariina Salo

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.