Ungdomsroman i fel folder

av Peter Lüttge

Efter att ha läst Karin Collins andra Hangö-”thriller” Under isen undrar jag på riktigt för vem boken är tänkt. Vem är målgruppen? Den marknadsförs av förlaget Schildts & Söderströms som en vuxenbok men kan det verkligen vara så? För mig är den en klassisk ungdomsbok. Lagom läskigt och med lagom lätt språk.

Huvudrollen innehas av en elvaårig pojke, Peter, som läser Fantomen och har en undulat, Guran, som han sköter om. Innan ni undrar om pojkar ägnar sig åt sådant nuförtiden, ska jag berätta att året är 1984.

Peter är ett sådär lagom löjligt barn som man så ofta hittar i ungdomsböcker. En kväll, på väg hem från skridskoplanen, där han blev lagom mobbad av lagom stygga pojkar, möter han Sofie, prinsessan som han hädanefter kallar henne för. Sofie är nästan naken och det är 15 minusgrader ute. Hon hade blivit misshandlad av sin våldsbenägna pojkvän Steffe och därefter kastats ut i snödrivorna. Peter hjälper henne på ett lagom taffligt sätt.

Så småningom utökas persongalleriet med väninnan Hanna som går i samma klass som Peter, suputen Åke, kallad Åkarn, som bor mitt emot Sofie och Steffe, och hela hans gäng av puligubbar. Lägg därtill Peters och Hannas lagom löjliga föräldrar och syskon och läraren Benkku och allt är som det skall i en ungdomsroman.

Det är en smällkall vinter med mycket snö och is, 1984, ni vet. Det är mörkt mest hela tiden och folk åker sparkstötting. Och så finns det ett lik som i början av boken kastas i ett vak. Det är Hangö för hela slanten. Inte sommar och regatta och Appelgrensvägen och trävillorna med snickarglädje, utan vinter och Gunnarstrand med träruckel och enkelt folk. Det är alltså för jävligt.

Jag kunde fortsätta recensera så här. Och skulle kanske ha kommit med ett positivt omdöme till slut. Om Under isen skulle ha varit tänkt som en ungdomsbok. Men så är det ju inte. Det ska tydligen vara en vuxenbok, till och med en thriller. Och som sådan är den ganska kass.

Själva intrigen är tråkig och förutsägbar och boken inte ett dugg spännande. Ganska snart blir det dessutom klart vem det var som hade kastats i vaken i början. Persongalleriet är ytterst karikerat och dialogerna är stela och otrovärdiga. Suputerna pratar svenska så som fint folk i Helsingfors tror att suputerna i Hangö pratar svenska. Och de beter sig så som fint folk i Helsingfors tror att suputerna beter sig. I Hangö. På vintern. När ingen ser dem.

Vem är målgruppen för en sådan bok? Fint Helsingforsfolk som har sommarviste i Hangö och vill läsa lite lagom läskigt och igenkännande lokalfärgat på vintern, en årstid som de aldrig skulle kunna tänka sig att sätta så mycket som en fot i den där hålan? Kanske det. Finns det andra som kunde tänkas bli intresserad av en sådan bok? Knappast. Om den inte skulle ha varit tänkt som ungdomsbok, förstås, och bara hamnat i fel folder.

Foto: Dave Collins

Karin Collins:
Under isen.
Schildts & Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.