Rasismen som symptom

av Joel Backström

Blir fallet George Floyd vändpunkten i den globala kampen mot rasism? Ska politiker och allmänhet äntligen inse att den strukturella rasismen är ett massivt problem? Det måste varje progressiv människa hoppas på. Eller måste man? Jag är inte så säker. Naturligtvis ska rasismen bekämpas, liksom allt förtryck. Men kanske missförstår vi samhällsproblemens karaktär och orsaker om vi fokuserar på rasismen som det centrala rättviseproblemet, så att våra försök att åtgärda problemen – paradoxalt nog inklusive rasismen själv – misslyckas?

Ta polisvåldet i USA. George Floyd var svart, polisen vit, och hans knä på Floyds nacke en sinnebild av brutal vit överhöghet. Givet att svarta löper 2,5 gånger större risk att dödas av polis än vita, framstår problemet  som ett skolexempel på strukturell rasism. Men å andra sidan: av omkring 1 000 människor som dödades av amerikansk polis i fjol var 24 procent svarta, men det stora flertalet var vita, med en mindre del latinos och andra grupper. Polisvåldet är inte är ett särskilt svart problem, även om svarta är särskilt hårt drabbade av det.

Och om man vill stävja polisvåldet, vad ska man göra? Bättre utbildning och strängare övervakning av polisen, naturligtvis. Men man når knappast särskilt långt med såna åtgärder, om det större sociala sammanhanget förblir oförändrat. Ett enormt problem är vapenlagstiftningen i USA: så länge gatorna är fulla av dödliga vapen kommer polisens benägenhet att ta till övervåld inte att försvinna. Ett annat är the war on drugs och de hårda straffen för drogrelaterade brott, som inte minskat på drogerna men nog ökat kriminaliteten explosionsartat, så att USA har flest fångar per capita i världen, drygt hälften svarta. Ett tredje, ännu mer omfattande problem är den utbredda fattigdomen och avsaknaden av fungerande välfärdsstat – ingen offentlig hälsovård, ofta undermåliga skolor, etcetera – vilket bidrar till att driva in människor i brottslighet. Om de här tre problemen åtgärdades ens någorlunda skulle polisvåldet garanterat minska drastiskt och samhället bli mänskligare och rättvisare för alla, inklusive de svarta, utan att man på något särskilt sätt försökt ”minska på rasismen”. Säger man däremot att man ska minska polisvåldet genom att bekämpa rasismen, så undrar jag hur man tänkt göra det utan att åtgärda nyss nämnda problem.

Kruxet är förstås att det är mycket svårt att åtgärda de här problemen i ett land där fri tillgång till vapen ofta uppfattas som en mänsklig rättighet medan fri tillgång till sjukvård ses som samhällsomstörtande socialism. Den amerikanska besattheten att framställa olika sociala problem som förorsakade av rasism förklaras, misstänker jag, till stor del av att man då inte behöver ifrågasätta de här dogmerna. Grundproblemet är, intalar man sig, rasismen, inte vapnen eller avsaknaden av välfärdsstat. Mot den bakgrunden blir det också begripligt att storföretagen entusiastiskt deltar i antirasistiska kampanjer, trots att de annars driver på en samhällsutveckling som undergräver förutsättningarna för samhällelig rättvisa. De inför gärna nolltolerans mot rasistiskt beteende på arbetsplatsen, bara de ostört får bedriva systematisk skatteflykt och försvaga arbetarnas rättigheter. Alla arbetares, oavsett hudfärg. Det är helt andra intressen och konstellationer än den vita rasismen som skapat och upprätthåller USA:s stora, till största delen vita, underklass.

Jag är väl medveten om att antirasister oftast är kritiska mot den nyliberala världsordningen, och säkert gärna ser förändringar av det slag jag antytt. Så varför inte kämpa för förändring på alla fronter samtidigt? Varför avstå från just kampen mot rasism? Det förespråkar jag förstås inte heller. Däremot ville jag ifrågasätta idén om rasismen som en central förklarande faktor till viktiga orättvisor, ens i ett skenbart klart fall som polisvåldet. Eller tänk på den globala fattigdomen. Europas koloniala dominans, vars efterverkningar fortfarande lever kvar, rättfärdigades visserligen med en ideologi om vit överhöghet, men grundade sig på teknologisk och organisatorisk övermakt – den vita huden hade ju inga magiska egenskaper. Och på samma sätt idag: huruvida ett tidigare koloniserat land lyckas organisera sig politiskt och teknologiskt så väl att det kan ta sig in i de rikas klubb beror inte av folkets hudfärg, och senast när man är med i klubben bryr sig ingen annan om färgen heller – samarbetet för att rigga spelet mot dem som fortfarande är fattiga och svaga går utmärkt ändå. Det är simpel ekonomisk maktpolitik, inte någon rasistisk komplott. 

Rasismen, både som uttalad ideologi och som mer omedvetna tanke- och reaktionsmönster, är en av många strategier de som lever av andras exploatering begagnar för att rättfärdiga sig inför världen och tysta sitt  samvete. Rasismen är ett symptom på orättvisa, inte dess orsak. Därför är det lönlöst att försöka utrota rasismen direkt. Den försvinner av sig själv när den inte längre behövs för att rättfärdiga den egna orättvisan. Avlägsnas orättvisorna, försvinner rasismen. Försöker man istället angripa rasismen direkt, får man dagens paradoxala situation, där antirasismen har ersatt rasismen som ideologiskt fikonlöv. Privilegierade vita medelklassmänniskor kan köpa sig ett gott samvete genom rent symboliska gester som att salvelsefullt bekänna sin ”vita skuld” och nitiskt rensa språket från rasistiskt färgade ord. Gesterna kostar ingenting, men ger fripass att fortsätta leva precis lika orättvist som förut.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.