Svag opposition bäddar för högern i Polen

av Jan Radomski

Konservative Andrzej Duda återvaldes som president i Polen förra månaden, med ett röstetal på 51 procent. Nu pågår en diskussion i landet om vad oppositionen kan göra för att fälla högerstyret.

Efter förra årets seger för det högerkonservativa partiet Lag och rättvisa i Polens parlamentsval, var det väntat att den sittande presidenten Andrzej Duda från samma parti skulle gå segrande ur presidentvalet som hölls i början av juli. Coronakrisen hade naggat regeringens popularitet i kanterna, och oppositionsanhängare hade hoppats att detta var det halmstrå man kunde gripa tag i, trots att opinionssiffrorna fortfarande pekade på en lätt seger för Duda.

Hans motståndare i valets andra omgång var Warszawas borgmästare, populäre Rafał Trzaskowski från liberala Medborgarplattformen – landets största oppositionsparti. I ett dussin år har polackerna i stort sett valt mellan Lag och rättvisa och Medborgarplattformen. Båda partierna är konservativa, men deras administrationskulturer är vitt skilda. Medborgarplattformen är demokratisk och öppen för debatt; den respekterar regionala myndigheter och EU – sådan var partiets ledarstil mellan 2008 och 2015, då det var vid makten. I jämförelse är Lag och rättvisa ett auktoritärt parti som har drivit igenom en rad reformer som nedmonterat det demokratiska samfundet sedan början av dess maktperiod 2015. Det har isolerat Polen från resten av det internationella samfundet, skadat landets rättssystem, försvagat de offentliga institutionerna, med mera.

Polariserat fält

Inte heller kom det som någon överraskning vem som ställde sig bakom respektive presidentkandidat – stödtrupperna har varit de samma under de senaste åren. Grovt förenklat kan man säga att oppositionen stöds av den rikare och bättre utvecklade västra sidan av landet, och regeringen av den östra. Rafał Trzaskowski fick 66,5 procent av rösterna i de större städerna, medan Andrzej Duda samlade 63,2 procent av alla röster på landsbygden. I den andra omgången av valet fick Trzaskowski närmare 65 procent av rösterna från segmentet 18–30 år, och bara drygt 38 procent av rösterna från väljare över 60. Bara knappt 35 procent av dem med en högre utbildning stödde Duda, medan han fick över 77 procent av rösterna från väljare utan högre utbildning än grundskola.

Dessa skiljelinjer mellan å ena sidan en en urban, välutbildad och bättre bemedlad opposition och en lågutbildad, fattigare landsbygdspopulation, har existerat sedan 2005 då det polska folket för första gången valde mellan de två partierna.

Det som däremot kom som en överraskning i detta val var det höga valdeltagandet. I första omgången röstade 64,5 procent av de röstberättigade och i den andra drygt 68 procent. Jämför detta med valet 2015, då motsvarande siffror var 49 och 55 procent. Det här är ett bevis på de sociala spänningarna i landet som mobiliserar väljare på båda sidor av konflikten. Samtidigt sticker det hål på myten om att Lag och rättvisa bara kan vinna då valdeltagandet är lågt.

Presidentvalet pekar på en polarisering av den polska politiken. I första omgången fick Duda och Trzaskowski tillsammans nästan tre fjärdedelar av alla röster. Vänsterkandidaten Robert Biedrón gjorde ett uselt val, med endast drygt 2 procent av rösterna, liksom även Władysław Kosiniak-Kamysz från Polska folkpartiet. De enda övriga kandidater som kan sägas ha gjort ett hyfsat val var nationalisten och marknadsradikalen Krzysztof Bosak,- samt Szymon Hołownia, tidigare tv-programledare och populist med drömmar om att bli en ny Volodymyr Zelenskyj – komikern i Ukraina som valdes till president.

Teknokratisk, businessvänlig opposition

Även om Andrzej Duda grep sin seger med minsta möjliga marginal, kommer den symboliskt att välsigna den typ av politik som drivs av Lag och rättvisa. För ett par år sedan fick britterna lära sig hur stor betydelse en marginell valseger kan ha för ett helt land. För tillfället stöds Lag och rättvisa av majoriteten av Polens befolkning, vare sig vi gillar det eller inte.

Att de gör det beror på att partiet för några år sedan lyckades göra en skarpsynt social diagnos. Lag och rättvisa lyckades sammanföra de väljare som månade om traditionella, katolska värderingar och de som blev bortglömda under landets politiska omvandling i början av 2000-talet. Den första gruppen har alltid varit naturligt allierad med högerpartier, men den var för liten för en valseger. Alltså behövde man locka de ”hemlösa” väljarna, vilket man lyckades med 2015.

Lag och rättvisa fick hjälp av Medborgarplattformen, vars styre varade i åtta år och som är  ett styre som fortfarande väcker blandade känslor bland polackerna.

Partiets administrationsstil var teknokratisk och effektiv, och stärkte både Polens ekonomi och internationella position. Men Medborgarplattformen gjorde misstag i sin socialpolitik. Motorvägar och stadion-byggen blev symboler för dess administration – liksom även Donald Tusks val till Europeiska rådets ordförande. Men för en del av befolkningen betydde tiden med Medborgarplattformen vid rodret framför allt nedstängda tåglinjer, sjukhus och skolor i småstäder. Den förda politiken gynnade de bättre bemedlade, medan de redan utsatta fick det ännu värre ställt.

Arbetarpartiet tappade arbetarna

På 90-talet stödde majoriteten i Polen Demokratiska vänsterförbundet, med ursprung i det kommunistiska Polska förenade arbetarpartiet. Med tiden fjärmades partiets kommunikation från sin traditionella väljarkår, arbetare och småstadsinvånare. Lag och rättvisa tog då över en stor del av dessa väljarsegment. Partiets position stärktes tack vare dess populistiska budskap, att den polska regeringen brydde sig för mycket om relationerna med EU och om storföretag, och glömde bort den nationella identiteten och den vanliga medborgaren. För fem år sedan lanserade Lag och rättvisa programmet 500+, en motsvarighet till Finlands barnbidrag, som skulle ge föräldrar 500 złoty i månaden (cirka 115 euro) för varje barn i familjen. Det populära programmet blev en av de stora symbolfrågorna för regeringen.

Samtidigt etablerade sig Medborgarplattformen bland sina supportrar, och gick som oppositionsparti ut med hård kritik mot 500+-programmet, och anklagade Lag och rättvisa för oansvarig ekonomisk politik. Partiet ändrade sig senare, men då var skadan redan gjord. Vissa oppositionspolitiker har också kallat det nuvarande styret för ”diktatur” och ”katastrof”, vilket naggat deras trovärdighet i kanten.

Trots problemen har Medborgarplattformen behållit sin ställning som Polens största oppositionsparti. Plattformen var en del av den politiska alliansen Europeiska koalitionen, en polsk sammanslutning som klarade sig utmärkt i EU-valet. Europeiska koalitionen fick i valet 38,5 procent av rösterna, vilket var den tredje högsta röstandelen som någon partisammanslutning i ett enskilt land fick, efter Lag och rättvisa i Polen och Fidesz i Ungern.

Några månader senare knep Medborgarplattformen nästan 27,5 procent av rösterna i Polens parlamentsval, trots att Demokratiska vänsterförbundet lämnade koalitionen för att liera sig med två andra vänsterpartier, som tillsammans fick kring 12,5 procent av rösterna. Oppositionen lyckades också få majoritet i senaten – det polska parlamentets överhus, som dock inte har möjlighet att lägga in veto mot regeringens beslut.

Pajkastning hjälper inte

Den polska oppositionen står inför en paradox: Det största oppositionspartiet är för starkt för att något annat parti skulle kunna ta dess plats, men samtidigt för svagt för att ta makten. Den polska politiken har i åratal varit en dragkamp mellan två läger. Verklig förändring kräver självrannsakan och en genomgripande omstrukturering.

Lag och rättvisas anhängare blir utfrysta och stigmatiserade av resten av samhället. Efter Dudas seger fylldes nätet av memer som gjorde narr av hans anhängares låga utbildning och socioekonomiska ställning. I stället för att hitta gemensamma nämnare nöjer sig oppositionen med att markera avstånd. Medborgarplattformen har fokuserat på frågor som rättsstatsprincipen och utrikespolitik, medan vänstern lyft fram ideologiska frågor, som lgbt+-personers rättigheter. För majoriteten av Lag och rättvisas anhängare är de här ämnena för abstrakta och har föga kopplingar till deras vardag.

För oppositionen kunde det på lång sikt löna sig att fokusera mer på frågor som berör hela samhället, som hälsovård, utbildning och trafik. Diskussionen om miljön har visat att det går att diskutera saker och ting utan att falla tillbaka i gamla skyttegravar. Miljöskydd har visat sig vara viktigt både för de intellektuella i storstäderna och för invånare på landsbygden, där klimatförändringens följder är påtagliga. Vissa unga oppositionspolitiker har börjat ta upp ämnen som lyst med sin frånvaro i den politiska diskursen, som boendepolitik och arbetarrättigheter. Dessutom inser allt fler av Medborgarplattformens aktiva att partiets politik har varit kontraproduktiv och i själva verket stärkt högerns position.

Förändring behövs

Lag och rättvisa framställer sig som folkets parti, men i stället för att driva på verkliga reformer, gräver partiet ned sig i ideologiska krig. Under de senaste åren har regeringen legat i öppen konflikt med yrkesgrupper som läkare och lärare, och på många håll i samhället börjar myndigheternas motvilja att ta itu med verkliga problem att bli tydliga. Inga reformer har initierats för att förbättra situationen på områden där det finns skriande behov av förnyelser och satsningar, som i fråga om social- och hälsovården eller skattesystemet.

Lag och ordning kommer att ha nästan absolut makt i Polen fram till nästa val 2023. Det borde vara tillräckligt med tid för oppositionen att fundera över vilka åtgärder den vill skrida till inom den närmaste framtiden, och vilket språk den vill använda för att tala om dem. Det hyfsade resultatet i presidentvalets andra omgång kan tyvärr leda till vill viss självgodhet bland oppositionspolitiker, och det bådar inte gott inför kommande val.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.