Under skoltiden förstod jag aldrig att historia kan läsas för nöjes skull. Så skriver inte heller alla historiker med Henrik Meinanders klara stil och logiska disposition, även om de skulle besitta hans breda sakkunskap.
Boktiteln, Kalejdoskopet, är en lyckad metafor. Tuben man tittar igenom har speglar som reflekterar föremål, i det här fallet företeelser, i olika perspektiv och kombinationer. Det är mest händelser i Finlands närhistoria som Meinander skakar fram i sina sina essäer.
En nackdel med det kalejdoskopiska kan tyckas vara att det blir upprepningar, vilket stämmer. Men samtidigt varierar synvinkeln så att också bilden ändras. Att historien ser olika ut för olika tolkare, och vid olika tidpunkter, framgår klart av författarens text.
Också ”känslolandskap” är en lyckad bild. Det historiska landskapet har höga berg som skymmer sikten mot djupa dalar. Meinander höjer sig som en drönare för att få överblick och synvinklar.
Den som trott sig behärska sin närhistoria blir tagen ur många missuppfattningar. Vid 85 års ålder blir jag varse att jag fortfarande är påverkad av efterkrigstidens memoarkartell och många historikers tjusande ”nationella blick”.
Ändå har jag som journalist försökt följa de riktlinjer som mitt yrke delar med historikerna: strävan till objektivitet och respekt för fakta (antagen kausalitet är inte faktum).
Historikerns fördel är att hen inte har deadline inom några timmar eller minuter. Journalistens ”first draft of history” är bara en ofullständig skiss. Ändå har nyhetsbyråerna, som Reuters, stränga krav på källkontroll. Den är viktig för historikerna, vilkas källor med tiden dör bort.
Journalisten och historikern har också samma fiender: de digitala medierna som konkurrerar ut det skrivna ordet, med fragmenterad information och riktad annonsering. Symbiosen mellan demokrati och marknadsekonomi håller på att upplösas. Som Meinander skriver innebär det ett slut på det ”uppenbara sambandet” mellan ”det moderna genombrottet och uppkomsten av en offentlighet, där kraven på en bredare folklig förankring av samhälleliga beslut började aktualiseras allt tydligare”.
Det var ett bra system, i synnerhet för de nordiska enhetsstaterna under 1960- och 70-talen. Aldrig förr eller senare har statsmakterna förmått bygga upp och finansiera ett så heltäckande system för en klassutjämnande omvårdnad och medborgarnas vardagsliv, skriver Meinander. Samtidigt har ”kommunikationen mellan medborgarna och deras demokratiskt valda beslutsfattare (aldrig) varit så rak och samlad”.
Sedan kom nyliberalismen, finanskrisen, som sagt digitaliseringen, insikten om miljöproblemen, migrationen, de fascistiska tendenserna, Kinas frammarsch och mycket annat som ligger utanför Meinanders bok.
Ändå tycker jag Meinander beskrivit en historisk vändpunkt. Om coronans betydelse för kursändringen har vi inte ens historiens första råmanuskript.
Den som vill skaka fram smalare bilder får skaffa tittröret själv. Hen kommer att bli överraskad. Läs bara om Finlands och Sveriges ”småstatsrealism” under det kalla kriget Den innebar på olika sätt en pragmatisk förljugenhet. Paasikivi: ”Folket borde förstå utan att man säger det rent ut.” De vita lögnerna får historiker som Meinander avslöja. Under segt motstånd, också från det egna skrået.
Författaren hoppar barbi över skilda ämnen, från personportätt av Risto Ryti och August Schauman till gators och statyers historiska berättelser och kontroversiella ämnen som K-linjen och jägarrörelsen.
Han påpekar avsaknaden av minnesmärken över arbetarrörelsen kring Hagnäs torg som en tystnadens kultur och noterar att en fjärdedel av jägarna hade arbetarbakgrund.
Det är en ålderdomens ynnest att få läsa historia som belyser och omvärderar händelser som man själv upplevt. För min del i egenskap av sex år som pressattaché och därmed auktoriserad talesman för Finland och dess utrikes- och inrikespolitik för ledande journalister i Sverige och USA.
När jag läser Meinander känner jag en viss lättnad över att jag slapp den rollen från 1973 framåt.
Henrik Meinander:
Kalejdoskopet.
Studier i Finlands historia.
Schildts & Södertröms, 2020.
