Science fiction-författaren Henna Johansdotter funderar över vår syn på framtiden samt vad olika element i berättelserna vi älskar säger om våra samhällsnormer idag.
Flygande bilar eller mördarrobotar?
Om du plockar upp en science fiction-roman från 1970-talet kan du mötas av ett färgsprakande omslag med en man i trikåer som surfar mellan planeter eller njuter av en tur i sina svävar-skor. Denna så kallade retro-futurism präglas av de stora teknologiska framsteg som gjordes under den tiden och skapade förhoppningar om en utopisk framtid där tekniken löst våra problem. Nutida science fiction-verk behandlar oftare teknologi som missbrukats eller en utveckling som gått snett på ett fatalt sätt.
Den mörka framtidsvisionen, dystopin, är i sig ingen ny uppfinning. Människan har alltid gillat att föreställa sig katastrofer, och dessa berättelser har funnits med oss från Mary Shelleys The Last Man (1826), och självklart George Orwells 1984 (1949). Många än i dag kända verk inom science fiction med ett dystert tema kom till mellan 1890 och 1970: I am Legend, War of The Worlds, Do Androids Dream of Electric Sheep? – romanen som inspirerade storfilmen Blade Runner. Detta visar att visioner om till exempel en kontrollstat, en utomjordisk invasion och genetisk manipulation och konstgjorda livsformer inte alls är ny. Många av dessa klassiska teman hänger kvar än idag och fascinerar lika mycket som någonsin. Att genren fått ett uppsving det senaste årtiondet menar många att inte speglar framtiden, utan samtiden.
En sak som däremot är oroväckande är att inte ens Orwell i sin vildaste fantasi kunde komma att tänka på alla de sätt att övervaka och avlyssna människor som används idag.
Troper avspeglar samhällsnormer
Den dramaturgiska världen är full av så kallade ”tropes”, eller troper, vilket innebär ett mönster som ofta återkommer i berättelser. Ett exempel på trop inom tonårsskräckgenren är att den ”lösaktiga” tjejen dör en våldsam död och den ”duktiga” klarar sig längst, kanske till och med överlever filmen.
Om man verkligen sågar itu detta fenomen ligger ju underhållningen i att vi vill se den förstnämnda tjejen huggas i stycken. Vi stör oss intuitivt på henne, och som skräck-fan tog det mig väldigt lång tid att inse problematiken bakom detta mönster. Med det inte sagt att det är fel – det är bara en film, trots allt – men visst ger det en ett visst perspektiv när man börjar tänka på det?
Tillbaka till science fiction. Om man gräver i gamla verk kan man se både utsvävande fantasier om framtiden och samtida normer. Till exempel kunde man lätt föreställa sig flygande bilar och civilisationer på andra planeter, men sällan ett samhälle där kvinnor till exempel inte var tvungna att ha sina fäders tillåtelse för att gifta sig. Vad säger det om vår fantasis begränsningar? Kan vi alls bryta oss loss från samtiden eller tror vi bara att våra sociala normer kommer vara för evigt? Om femtio år kan saker vi tar för givet verka underliga.
Modern science fiction är ofta samhällsmedveten, till och med feministisk. Men det betyder inte att en del mindre charmiga mönster inte lever kvar.
Det finns en trop som inte är särskilt känd, men som ofta används och som jag därför vill lyfta fram som exempel. Inofficiellt kallas den Born Sexy Yesterday. Den innebär att en kvinnlig karaktär kommer från en annan värld, tillhör en annan, fiktiv art, vaknar upp efter att ha varit nedfrusen, variationerna är många. Det de har gemensamt är att nämnda kvinnliga karaktär inte vet något om världen och en annan, manlig karaktär måste visa henne och förklara hur allting fungerar. Kort sagt, hon är ett barn i en (snygg) kvinnokropp. Exempel på historier som använder sig av den här tropen är Tron: Legacy-, The Fifth Element, samt flera avsnitt av Star Trek. Och jag säger inte att man nödvändigtvis gör det med dåliga avsikter eller att det gör hela filmen dålig. Det är bara våra normer som reflekteras, och ofta låter vi dem spelas ut utan att kontemplera vad som verkligen ligger bakom dem.
Jag vill poängtera att jag minsann inte är något helgon själv. Jag har säkerligen använt mig att flera tvivelaktiga troper när jag skriver. De är nämligen svåra att undvika om man vill berätta en hel historia. Jag prioriterar ibland spänning och dramatik framför ett mönster som någon kan anse vara skadligt. Som författare har man kreativ frihet och kan utnyttja vilka troper man vill, men det skadar förstås inte att vara medveten om dessa.
Tilläggas kan även att alla troper inte är dåliga. Om man verkligen analyserar en berättelse är den i princip en hop troper staplade ovanpå varandra, eftersom allting har gjorts förut. Man måste bara hitta sin egen vinkling.
Realism eller symbolik?
I mitt nyss påbörjade författarskap har jag stött på många frågor. Hur tänkte du? Vad vill du säga? Jag har blivit tillfrågad om jag tror att framtiden ser ut så här. Då skrattar jag. Nej, inte en chans. Konstgjorda människor med superkrafter? Men snälla.
Faktum är att jag inte haft en enda tanke på framtiden medan jag skrev romanen. De facto skrev jag mest om mina egna känslor och tankar, fiktionaliserade. Däremot finns det element som är inspirerade av samtiden och fenomen som skedde under tiden jag skrev romanen, bland dem flyktingkrisen 2015 och ICE (USA:s Immigration and Customs Enforcement). Jag har alltid tyckt att fantasin är ett kraftfullt redskap för en att bearbeta världen, och förmedla sin vision till andra. Jag vill inte predika något med mina historier. Bara betrakta och berätta.
Finns det någon som ens försöker skapa en realistisk bild av framtiden i litteraturen? Eller är den underliggande symboliken viktigare än de yttre omständigheterna? Jag tänker på Orwell igen, den här gången hans satiriska roman Animal Farm som är lika realistisk som en barnsaga, men på pricken beskriver författarens besvikelse över Sovjetkommunismen. Är inte det då verkligt?
Angående framtidsscenarion är 2001 – A Space Odyssey en kultklassiker som fortfarande fascinerar. Den maffiga berättelsen innehåller teman som folk redan var nyfikna på år 1968 då filmen kom ut: artificiell intelligens, existentialism samt utomjordiskt liv.
Min favoritfilm Contact, löst baserad på Carl Sagans roman, är en utomjordingsfilm utan utomjordingar. Man plockar upp en mystisk signal från yttre rymden, en sändning som visar sig innehålla ritningar för en maskin som ska kunna skicka en människa till planeten Vega. Jodie Fosters karaktär sätter sig i farkosten och reser mirakulöst till den främmande galaxen utan att fysiskt förflytta sig alls. Realistiskt? Det spelar ingen roll, för filmen handlar ju inte egentligen om utomjordiskt liv, utan om kontakt människor emellan, tro och tvivel, samt vår plats i universum och hur viktiga vi är just för att vi är så små och obetydliga.
Katastrofscenarion – en varning?
Spekulerande berättelser fascinerar. Premissen utgår ofta från en fråga: ”Tänk om…” eller ”Vad skulle hända om…” Men är dessa verk mer morallektioner, kanske rent av åsiktsfrågor? Ett vanligt budskap i science fiction är till exempel ”du ska inte leka gud.”
Men ska vi verkligen inte det? Tänk på vilka sjukdomar som kunde bekämpas genom genmanipulering, möjligheten att förstärka våra kroppar genom cybernetik och öka vår livslängd. De mest extrema optimisterna hoppas på evigt liv med teknikens hjälp. Är det möjligt? Och är det i så fall etiskt rätt? I ett avsnitt av den populära Netflix-serien Black Mirror laddas medvetanden upp i en molntjänst när individen dör, och hen får leva för evigt utan en fysisk kropp i en paradisstad där allt går ut på att festa och ha kul. En tröstande tanke till en början, men snart kryper kalla kårar över mig. Skulle vi verkligen vilja det? Skulle vi inte nötas sönder till slut?
Artificiell intelligens delar åsikter. En del tror att det kommer rädda oss alla medan andra menar att det kommer att medföra samhällets undergång, vilket ofta är fallet i science fiction och dystopiska verk. Från Terminators ”Skynet” till tv-serien Westworlds upproriska androider, farorna med tekniken är många i fiktionen. Ett återkommande tema är intelligenta program och när dessa blir mänskliga. Hur hanterar vi det som samhälle om maskiner börjar tänka och känna som vi? Detta avspeglar visserligen våra rädslor men även känslor som samhörighet och tilltro till varandra.
Det tycker jag är fint.
Sist och slutligen vill jag ställa mig frågan om futuristisk fiktion bara levererar som underhållsvärde, eller verkligen kan ha en effekt på framtiden? Historier har genom tiderna inspirerat till allt från uppror till mord till systematiskt förtryck och det finns de som menar att en fiktiv historia är mer effektiv än en nyhetsartikel när det gäller att forma till exempel politiska åsikter.
Kan påhittade händelser plantera det lilla fröet som behövs för förändring? Kan uppdiktade karaktärer trösta och erbjuda det stöd som behövs för att våga lite extra? Är lite extra tillräckligt för att lämna ett avtryck på världen?
”Vilken är den mest motståndskraftiga parasiten?” frågar Leonardo- DiCaprio i kioskvältaren Inception från 2010. ”En idé.”
Illustration: Otto Donner
