Evig tillväxt och ökad konsumtion är vårt tids främsta fria fantasi. Vi måste ta ner den till jorden igen, tillbaka till verkligheten, skriver bokaktuella författaren Nina Björk.
När jag gick i grundskolans åttonde klass broderade jag en bonad på syslöjden. Den hade en ram av blommor och i mitten stod det: ”Fantasin till makten!” Nu, 35 år senare, hittade jag bonaden i en låda på vinden till min mammas hus. Jag tänkte: shit, det är precis vad som har hänt! Fantasin har tagit makten! Den uppträder dock under ett annat namn. Den kallar sig numera för ”ekonomin”. Och den har knutit en oväntad partner till sina äventyr; ekonomin kallar sin närmaste vän för ”kamrer realism”.
Tillsammans känner de inga gränser. Hör vad den realistiska ekonomin säger: vi måste ha minst tre procent tillväxt i år för att vårt samhälle inte ska drabbas av ekonomisk kris, och det måste vi även ha nästa år och nästa år och alla år. I juletider ropar den antingen ”Hurra! Julhandeln slår rekord i år igen!” eller så gråter den över minskad konsumtion. Vad den vill är klart: mer produktion och mer konsumtion i evig tid.
Ni hör: detta är fria fantasier. Och fria fantasier kan, om de praktiseras i ett samhälle, bli riktigt farliga, vilket är precis vad vår tids främsta fria fantasi – det vill säga den realistiska ekonomin – har blivit.
Vi måste ta ner den på jorden. Vi måste ta den tillbaka till verkligheten. För verkligheten finns och den säger: det existerar naturlagar. Det existerar en värld som är oberoende av oss. Oberoende av våra drömmar, vårt språk, våra samhällen, vår ekonomi. Vi har inte gett den världen någon rätt att sätta gränser för vad vi kan göra, men vet ni? Den sätter de gränserna i alla fall.
”Rättvis ojämlikhet”
Men varför är denna fantasi så stark att den kan gå under namnet realism? Den har en bundsförvant vid sin sida, en bundsförvant som i alla tider är den rådande ordningens skydd. Hen heter nuet. Hen heter det som är, det vi är vana vid, den luft vi andas, det självklara. Och hen är mäktig – eftersom hen är vår oreflekterade vardag.
Låt mig bli självupptagen. Jag har precis gett ut en bok som heter Om man älskar frihet och som handlar om bland annat dagens ojämlika samhälle. I den frågar jag mig hur man kan legitimera ojämlikhet i en tid som samtidigt säger sig tro på alla människors lika värde. Detta är en historiskt ny situation. Det går inte längre att hänvisa till någon naturlig hierarki mellan människor, där den som har fötts med vit hudfärg eller manligt kön automatiskt anses värd att ha ett bättre liv än den som är född svart eller som kvinna.
De som försvarar ojämlikhet – eller ”olikhet i utfall” som de föredrar att kalla det – hävdar att denna ojämlikhet numera är rättvis eftersom den inte bygger på arv, utan enbart på faktorer som individen själv har möjlighet att påverka. Det ska enbart vara din egen prestation, din egen arbetsinsats, dina egna val, som avgör vilken position du får – vilken lön, vilken status, vilken makt. Dagens ojämlikhet legitimeras alltså med att vi numera lever i en meritokrati.
I min bok försöker jag förstå vad en sådan rättvis ojämlikhet kräver och kommer fram till följande: det kräver att barn inte växer upp i socioekonomiskt olika familjer, eftersom ett sådant socialt arv inte beror på det individuella barnets eget val. Ändå visar forskning att detta sociala arv, i form av föräldrars utbildningsnivå, är utslagsgivande för barns insatser i skolan, hur höga betyg de får, huruvida de går vidare till universitet och högskolor (och därmed kan räkna med högre inkomster och status). Alltså borde de som legitimerar ojämlikhet med att enbart individens egna insatser ska avgöra hens position också hävda att barn bör växa upp på institutioner – enbart så kan alla få de ”lika möjligheter” som de ser som förutsättning för att den önskade ”olikheten i utfall” ska vara rättvis.
Det kräver vidare att alla som föds är genetiskt lika i meningen att de har samma fallenhet att utveckla de talanger som belönas i vårt samhälle i dag. Om till exempel en individ har lättare att lära sig det som skolan lär ut behöver hen inte lägga ner lika mycket tid som en annan individ måste, och då blir ju inte arbetsinsatsen det avgörande utan det genetiska arvet – ett arv som individen själv inte kan påverka. Alltså borde de som legitimerar ojämlikhet med att enbart individens egna insatser ska avgöra hens position också hävda att alla föds genetiskt likadana.
Det slappa tänkadets skyddsborg
I tidskriften Fokus svarade den borgerlige skribenten Johan Hakelius så här på detta resonemang: ”Visst är det viktigt att vara tydlig med sina definitioner och inte låta konsekvenserna av tankelinjer höljas i dimma, men om man försöker definiera och bevisa sig fram till sina politiska slutsatser, gör man det nästan alltid på bekostnad av rimlighet och verklighetsanknytning.”
Vad händer egentligen här? Hakelius menar att jag gör någonting ”på bekostnad av rimlighet och verklighetsanknytning”. Vad är det jag gör? Jag försöker visa just det orimliga och icke-verklighetsanknutna i dagens legitimering av ojämlikhet (för det är ju verkligen orimligt och icke-verklighetsanknutet att påstå att meritokratins påstått rättvisa ojämlikhet inte har med socialt eller biologiskt arv att göra). Hoppsan! Ibland går det bra att hänvisa till rimlighet och verklighet – ibland går det absolut inte an. Vilka kriterier har Hakelius för att avgöra när det går an och när det inte går an? Ingenting annat än nuet. Han säger implicit att den ordning som råder är rimlig och verklighetsanknuten – på inga andra grunder än att den existerar. Och att den som visar att det är just rimlig och verklighetsanknuten som dagens ordning inte är, hon är orimlig och icke-verklighetsanknuten.
Exemplet visar att den som omfamnar nuet inte ens tycker sig behöva några argument överhuvudtaget. Nuet är det slappa tänkandets skyddsborg, vaneseendets hemvist, den rådande ordningens bundsförvant. Nuet har en enorm fördel jämfört med historien och jämfört med morgondagen: det är. Och därmed verkligt.
Politiska fantasin är inte fri
Fantasin börjar med en tanke: ”det kunde ha varit annorlunda”. En sådan fantasi är politiskt nödvändig för att vi inte ska vara nuets fångar. Även de borgerliga tänkare som försvarar dagens nu, tänkte en gång ”det kunde ha varit annorlunda; det kunde ha varit så att det blåa blodets makt inte automatiskt gav dig fördelar”. Då var det andra röster som sa ”nej, nu är du orimlig och icke-verklighetsanknuten”. Då var det andra röster som inte tyckte sig behöva några argument. Andra röster som stängde vägarna mot en morgondag som var någonting annat än en upprepning av dagen.
Men den politiska fantasin kan inte, till skillnad från den skönlitterära, vara fri. Den måste erkänna begränsningar. Inte begränsningar som kommer av nuets makt, utan begränsningar som kommer av evighetens makt. Hur skiljer vi de ena från de andra? Genom att veta vad som är skapat av människan och vad som inte är skapat av människan. Det människoskapade kan vi förändra, och därmed fantisera kring – i meningen tänka ”det kunde ha varit annorlunda” om. Det icke-människoskapade kan vi inte förändra, det kan aldrig bli annorlunda.
Foto: Stina Sylen
