Skogsindustrin går in för lokala avtal från och med nästa år, men någon snöbollseffekt är inte att vänta på arbetsmarknaden på kort sikt. Det anser två forskare som Ny Tid har talat med.
Den 1 oktober briserade bomben i den finska fackföreningsrörelsen. Då gick Skogsindustrin ut med beskedet att de inte tänker förhandla om ett nytt allmänbindande kollektivavtal för branschen när det nuvarande avtalet löper ut nästa år. Skogsindustrin vill i stället gå in för lokala avtal som omfattar enskilda koncerner, företag eller rentav fabriker. Syftet är solklart. Arbetsgivarna vill pressa ned den nuvarande lönenivån som enligt Skogsindustrin undergräver branschens internationella konkurrenskraft. Skogsindustrins besked tog fackföreningarna på säng.
– Forskning vid Åbo universitet visar att arbetsmarknadsparternas förhandlingspositioner kan bli asymmetriska och att löntagarna kan missgynnas i förhandlingarna om lokala avtal, säger specialforskare Merja Kauhanen på Löntagarnas forskningsinstitut.
Det asymmetriska utgångsläget syns redan nu i existerande förhandlingar om lokala avtal, visar en ny enkät från Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC.
Enligt FFC:s enkät uppger 50 procent av alla förtroendemän och fackliga ombud att de har blivit utsatta för påtryckningar och diktat i förhandlingarna om lokala avtal. Hela 53 procent säger att arbetsgivarna dessutom är ointresserade av att förhandla fram lokala uppgörelser.
– Enligt OECD:s studier leder de lokala avtalen som helhet till bredare löneklyftor och större ojämlikhet. Tvärtemot vad många tror gynnar de lokala avtalen i regel inte heller sysselsättningen, säger Kauhanen.
Tummelplats för jurister
Forskaren Markku Sippola vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet ser också risker med framväxten av lokala avtal på den finska arbetsmarknaden.
– Om de lokala avtalen vinner terräng kan det hända att arbetsdomstolens inflytande försvagas, vilket i sin tur leder till att arbetsmarknaden blir konsulternas och juristernas tummelplats. Företagen har oftast mer resurser än löntagarna att anlita jurister som i praktiken svarar för avtalsförhandlingarna, säger Sippola.
I Ryssland är det här scenariot redan verklighet. Där har juristerna stort inflytande när lokala avtal ska mejslas fram på olika arbetsplatser, berättar han. Men flexibiliteten på den ryska arbetsmarknaden kan också fungera i bägge riktningar.
– Jag har bekantat mig med ryska fallstudier där en tredjedel av löntagarna på en fabrik gick över till de konkurrerande företagen i regionen där de blev erbjudna bättre lönevillkor. Arbetsgivare som dumpar lönerna kan få betala ett dyrt pris för sitt tilltag, säger Sippola.
De finska arbetsgivarparternas mantra om behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden är enligt Sippola ett bedrägligt begrepp eftersom det inte synliggör atypiska arbetsförhållanden.
– Löntagarna inom många branscher flexar redan nu lönemässigt genom att jobba deltid eller med så kallade nollavtal där de hoppar in vid behov. Det här är vanligt i synnerhet i hotell- och restaurangbranschen, säger han.
Ingen snöbollseffekt i sikte
Trots att skogsindustrin nu är först ute med beskedet om att överge branschens kollektivavtal tror varken Sippola eller Kauhanen att någon snöbollseffekt är att vänta på den finska arbetsmarknaden nästa år.
– Den här avtalsperioden rullar säkert på till sitt slut utan större omvälvningar. Inom industrin och servicebranschen finns det många arbetsgivare som föredrar lokala avtal, men i övrigt tror jag inte på stora ommöbleringar på kort sikt, säger Sippola.
Merja Kauhanen är inne på samma spår.
– Jag tror att det finns en stark vilja att hålla kvar ett flerstegssystem där vi har både kollektivavtal och lokala avtal, säger hon.
Om arbetsmarknaden blir alltför fragmenterad med en hel uppsjö av olika avtalsmodeller kan utvecklingen å andra sidan ha en negativ inverkan på till exempel bestämmelserna om minimilöner, semesterersättningar och helgtillägg. Det kan med andra ord uppstå ett behov att definiera till exempel minimilönen i lagen.
– Det är centralt att antingen lagen eller kollektivavtalet tryggar en minimistandard för löntagarna. I låglönejobb utgör helg- och kvällstilläggen en viktig del av helhetslönen. Det är viktigt att den typen av lönetillägg inte trillar bort i de lokala avtalen, säger Kauhanen.
Såväl Kauhanen som Sippola understryker att kollektivavtalen är allmänt bindande också för oorganiserade arbetstagare, förutsatt att minst hälften av branschens löntagare jobbar för arbetsgivare som är organiserade.
– Det här innebär att arbetsgivarna inte alltid kan frångå kollektivavtalens spelregler, trots att man går in för lokala avtal, säger Sippola.
Nästan alla löntagare inom pappersindustrin hör till facket. Sippola tror därför att de fackliga ombuden kommer att sköta avtalsförhandlingarna också i fortsättningen.
– Arbetsgivarna vill bryta de här mönstren, men trots övergången till lokala avtal kan det bli svårt för dem att undvika en situation där de fackliga ombuden också i framtiden för löntagarnas talan vid förhandlingsbordet.
Kommer övergången till lokala avtal att innebära fler strejker?
– De allmänt bindande kollektivavtalen har varit en garant för stabilitet och arbetsfred på den finska arbetsmarknaden. Om det här systemet vittrar sönder så kan det mycket väl hända att tröskeln för strejker sänks, säger Sippola.
Foto Anssi Koskinen
Detta har hänt
- Arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin meddelade den 1 oktober att man vill avstå från kollektivavtal på branschnivå.
- Bland andra Fackförbundet för de högre tjänstemännen YTN och Teknologiindustrin har också meddelat att de föredrar lokala avtal.
- FFC publicerade i slutet av oktober en enkät som visar att 50 procent av alla fackliga ombud har blivit utsatta för påtryckningar och diktat i förhandlingarna om lokala avtal.
- I synnerhet bransch-organisationerna Finlands Näringsliv EK och Företagarna i Finland kräver lokala avtal i stället för allmänt bindande kollektivavtal.
