Urfolk världen över hotas av kulturell ignorans och exploatering av deras levnadsmiljöer. I Norden börjar allmänheten vakna till att det inte bara handlar om indianreservat och australiska aboriginaler – utan också om urfolken inom våra egna gränser.
Under de senaste åren har det skett ett uppvaknande i diskussionen om samernas rättigheter här i Norden. EU:s enda ursprungsfolk har noterats allt mer i allmän media. Samernas nationaldag den 6 februari firas i större utsträckning än förut, och man har äntligen börjat förstå att kopiering av ursprungsfolks traditionella klädsel är rasistiskt. På kulturfronten kan man se uppvaknandet i form av till exempel Kukka Rantas och Jaana Kanninens gripande bok Vastatuuleen om samernas tvångsförfinskning, eller utställningen Rájágeassin som samiska aktivister och konstnärer sammanställde i augusti på Galleri Sinne i Helsingfors. Det har i allt större utsträckning förståtts att kolonialism inte endast är något som hänt för länge sedan och ägt rum bortom haven.
Dock faller ansvaret att utbilda oss finländare om samisk kultur, samt uppehålla diskussionen kring samernas rättigheter och det nordiska koloniala arvet fortfarande på enstaka samiska aktivister, författare och konstnärer. På strukturell nivå ger Finlands stat ett tydligt budskap om att samernas rättigheter och självbestämmanderätt kan brytas mot. Ta till exempel frågorna om den internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention 169 om urfolks rättigheter, som Finland inte ännu heller har ratificerat, fiskeavtal för Tana älv som Finland och Norge ingick 2017 trots hård kritik från Sametinget, eller den planerade ishavsbanan som också fått mycket motstånd från de lokala i Sápmi.
Olika kontinenter – samma problem
Då jag reste omkring i Latinamerika under vintern 2019 och våren 2020 blev jag ständigt påmind om likheterna mellan samernas situation i Norden och ryska Kolahalvön, och de lokala ursprungsfolkens kamp i Latinamerika. Trots att ursprungsfolken till synes är mer representerade och synliga i till exempel Ecuador och Bolivia än i Finland, betyder det inte att deras situation är bättre. Strukturell rasism, politiskt nedtystande och okunskap är vardag i Latinamerika, trots att de flesta länderna där ratificerat ILO-169-konventionen och den kollektiva självkänslan hos ursprungsbefolkningen har stärkts under de senaste åren.
Då vi pratar om världens ursprungsfolk är det viktigt att förstå hurdan enorm mångfald av kulturer, folk och grupper det är fråga om. Bara i Latinamerika består befolkningen som tillhör någon ursprungskultur av 50 miljoner människor och över 500 olika etniska grupper. Likaså är Europas närmare 100 000 samer en väldigt heterogen grupp. Trots det har de frågor som berör samernas liv och Sápmi många likheter med frågorna som exempelvis quechuas, aymaras eller mapuches kämpar för på den sydamerikanska kontinenten. Låt mig ta några exempel.
Miljö- och klimatkrisens negativa följder påverkar ursprungsfolkens kultur och livsstil oproportionerligt mycket. Dels är följderna orättvist stora eftersom den livsstil som ursprungskulturer oftast har inte belastar miljön lika mycket som den koloniala gör. Dels påverkar miljökrisens negativa följder många ursprungskulturer i en mycket större utsträckning än de västerniserade kulturerna, eftersom till exempel många samers livsstil och uppehälle är så starkt bundet till deras närmiljö. Ett fungerande mångfaldigt ekosystem är en viktig förutsättning för att den traditionella kulturen och livsstilen ska kunna leva vidare.
Språken är centrala
Förutom att de negativa konsekvenserna av miljökrisen slår hårdast mot ursprungsfolk runt om i världen, har de endast begränsade möjligheter att politiskt påverka vad som händer med deras närmiljö. Ta till exempel frågorna om markrätt, fiskerätt, gruvprojekt, mineralutvinning eller skogshuggning – det systematiska plundrandet av naturresurser – som fortfarande skapar tvister mellan ursprungsfolken och majoritetsbefolkningen i både Norden och Latinamerika. Besluten om rättigheterna till ursprungsfolkens lokala närmiljö och naturresurser görs på hundratals eller tusentals kilometers avstånd – oavsett om det sker i Helsingfors, som i samernas fall, eller i Santiago, som i mapuches fall. Trots att de beslut som görs påverkar ursprungsfolkens vardag och sätt att utöva sin livsstil oerhört mycket, är de politiska rättigheterna väldigt begränsade.
Likaså hotar västernisering och kolonialism de flesta ursprungsfolks världsbild. Ursprungskulturerna är tvungna att anpassa sin ontologiska grund, uppfattningen om förhållandet till andra den bild de har av sig själva till koloniserarens kultur och världsbild. Ett praktexempel på en ontologisk konflikt kan finnas i förhållandet mellan människan och resten av naturen. Många ursprungskulturer, bland annat samerna och quechuafolket i Peru, ser naturen som en holistisk helhet där människan bara är en liten del bland allt annat. Därför ska allt runt människan värderas lika högt som henne. Istället för att definiera allting genom exempelvis dess nytto- eller ekonomiska värde – som vi med den västerländska världsbilden ofta gör – definierar många ursprungsfolk växter, andra djur och delar av naturen genom relationer. Dessa ontologier fokuserar oftast på hur en varelse är positionerad i relation till en annan. Denna ”andra” kan lika gärna vara en människa, ett berg eller en växt. Därför baserar sig hela idén att äga eller bestämma över mark eller vatten på en kolonial dikotomi och hierarki.
Det går inte att separera ursprungskulturers världsbild och naturrelation från resten av kulturen. Låt oss ta språket som exempel. Ursprungsfolken representerar majoriteten av världens språkliga och kulturella mångfald. FN:s permanenta forum för ursprungsfolk, UNPFII, har uppskattat att inom de hundra kommande åren kommer 90 procent av alla dessa språk att dö ut. En stor del av kunskapen och expertisen gällande till exempel de närmiljöer där ursprungsfolken lever, finns endast som traditionell kunskap i de lokala utrotningshotade språken. Således kommer mycket av den värdefulla kunskap som endast en del av mänskligheten besitter att försvinna inom kort. Det gäller såväl Norden, där alla samiska språk är utrotningshotade, som exempelvis Brasilien. Enligt UNESCO, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, är 172 av Brasiliens 180 språk som pratas av ursprungsfolk hotade. Med tanke på den pågående – och i framtiden enbart växande – globala miljökrisen borde ursprungsfolkens språk och därmed kulturarv och traditionella kunskap bevaras bättre och inkluderas i politiska processer. Med andra ord borde vår uppfattning om kunskap och språk dekoloniseras.
Växande stolthet
Den gemensamma kampen i frågor kring miljökrisen, naturresurser, politiskt deltagande, representation och kulturella rättigheter förenar ursprungsfolk världen över. Dessutom är negativa stereotypier, rasism och diskriminering fortfarande stora problem som ursprungsfolk möter oberoende av var på planeten de lever. En välbekant karikatyr i vår finländska populärkultur är den primitiva, ociviliserade, men exotiska samen. Den stereotypiska uppfattningen om exempelvis Bolivias aymarabefolkning är nästan skrämmande lika, har jag insett. Trots att över hälften av befolkningen tillhör ett ursprungsfolk, och den förra presidenten Evo Morales själv är aymara, porträtteras de fortfarande som ociviliserade och ovilliga att anpassa sig till det moderna bolivianska samhället.
Även om alla folk och kulturer upplever förtrycket och det politiska nedtystandet på olika sätt, tvingas de alla ändå att anpassa sig till västerniseringen och den globala koloniala världsordningen. Den koloniala logiken är den samma – oberoende om det handlar om samernas eller Latinamerikas otaliga ursprungsfolks rättigheter. Sedan 1990-talet har ändå en allt starkare mobilisering, aktivism och politisk urfolksrörelse vuxit fram. Bland all rasism, fördomar och kampen om rättigheter, har också en stolthet över det egna ursprunget, kulturen och identiteten blivit mer synligt. Framför allt den globala solidariteten mellan ursprungskulturer är betydelsefull. Likaså har ursprungsfolkens aktivism blivit allt globalare. Trots sitt avlägsna geografiska läge, är Sápmi väldigt centralt då det gäller utbyte av tankar och olika former av aktivism. Särskilt den nya generationen av samiska aktivister följer noggrant med de internationella vindarna.
Metoderna förenar
Bild: Suohpanterror
Det märkte jag även under min vistelse i Latinamerika. Jag insåg att trots distansen mellan Norden och den sydamerikanska kontinenten, var sätten aktivisterna använder för att lyfta upp de nedtystade rösterna liknande. I oktober 2015 klättrade det samiska aktivist- och konstkollektivet Suohpanterrors medlemmar upp på Mannerheims ryttarstaty i centrala Helsingfors. Klädda i gáktis och viftande med sameflaggor demonstrerade de för samernas rättigheter och gjorde motstånd mot exploateringen av arktiska naturresurser. I september i år projicerade en grupp aktivister mapuchefolkets symbol, guñelve-stjärnan, på ett betydelsefullt monument på Plaza de la Dignidad torget i Chiles huvudstad Santiago. Manifestationen synliggjorde mapuchefolkets ställning i det chilenska samhället och bilder från händelserna spred sig snabbt tack vare sociala medier. Dock slutade manifestationen snabbt, då den högerregimstyrda polisen censurerade installationen med enorma strålkastare. Likheten mellan manifestationerna i Helsingfors och i Santiago är ändå uppenbar.
Den globala kampen för ursprungsfolkens rättigheter sammanför konst, synlighet i sociala medier, civil olydnad och symbolik till en ny form av aktivism. Förhoppningsvis väcker den internationella rörelsen allt mer medvetenhet om och motstånd mot den koloniala hegemonin – både här i Norden och globalt.
Foto: Kerttu Villamo
