Trots den konfliktfyllda titeln på Aapo Roselius och Tuomas Teporas bok – Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 – väntade jag mig att den skulle bekräfta min fördom att historia är tråkigt. Det blev tvärtom stimulerande läsning.
Ämnet är folkförflyttningarna under Finlands senaste krig. De innebar enorma samhälleliga påfrestningar. Först evakuerades 400 000 karelare och 8 000 Hangöbor efter vinterkriget. Efter att striderna återupptogs med erövringskriget 1941 återvände 230 000 karelare hem. Efter vapenstilleståndet 1944 skulle de igen evakueras. Då fick också 7 000 Porkalabor lämna sina hem, av vilka 5 000 återvände när marinbasen återlämnades 1956. Under kriget hade Finland tagit emot 63 000 ingermanlänningar, som efter kriget skickades tillbaka. Lapplandskriget 1944 såg 100 000 lapplänningar massevakueras till Sverige och Österbotten.
Siffrorna kunde ha samlats i tabeller för att bespara anmälaren mödan att leta fram dem ur texten. Också ett sakindex skulle ha hjälpt, som tillägg till föredömliga källreferenser och namnförteckning.
Hufvudstadsbladets recensent Henrik Ekberg påtalade att översättaren Tobias Pettersson föväxlat orden vapenstillestånd och fredsslut, vilket jag inte märkt. Jag tycker att Petterssons tolkning är föredömligt smidig.
Bakom statistiken anar man påfrestningar som omfattar klass, språk, ekonomiska intressen, klassfördomar och politik. Författarna aktar sig för att ställa sig till doms och låter händelserna tala för sig själva. Skildringen är mikrohistoriskt detaljerad och levande. Läsaren kan bekanta sig med hur karelarna togs emot i hens egna regioner. Samtidigt får man en bild av de stora olikheterna mellan de finlandssvenska regionerna, i synnerhet mellan Nyland och Österbotten.
Pernås storgodsägare försökte minimera den finskspråkiga inflyttningen i en kamp där två väldigt olika världar möttes: ”ståndskulturen som byggde på friherrliga och grevliga traditioner, och statens kolonisationsbyråkratiska maskineri, som tog herrgårdarnas marker till sina särskilda måltavlor”. Uppbragta österbottningar fruktade att jorden skulle ”falla i händerna på finskspråkiga inkräktare”.
De menade att ”om man inte genast tog itu med situationen kunde de inte ansvara för följderna”. När brottsligheten i Vasa steg sexfalt var man snabb med att lägga skulden på de evakuerade.
Det känslolandskap efter krigen som boken skildrar kan i viss mån jämföras med den oro man börjar känna under coronakrisen, lyckligtvis utan några språkliga konflikter. På ett liknande sätt går tankarna till flyktingproblematiken i Europa, där de kolliderande kulturerna och de ekonomiskas slitningarna ändå är mycket värre.
En paradox i sammanhanget är att den karelska kolonisationens organisatör Veikko Vennamo startade det Landsbygdsparti vars arvtagare Sannfinländarna, Finlands mest främlingsfientliga parti, skulle bli.
Under slitningarna fanns både bovar och hjältar. Prästgårdar runtom i landet var ovilliga att ta emot fattigt patrask – ”människor är mer beredda att hjälpa människor med samma samhälleliga status som de själva anser sig ha”. Professor Pentti Kaitera, som ordnat evakueringen av ingermanländare från Leningrad till Finland, vägrade 1944 att återbörda dem, vilket mellanfreden i Moskva förutsatte. Han lämnade i stället sitt ministerieuppdrag.
Roselius och Teporas bok visar effektivt att påståendena om att språkgruppernas situation var alldeles ojämlik under karelarkolonisationen inte tål en kritisk granskning.
Aapo Roselius & Tuomas Tepora: Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950. Översättning: Tobias Pettersson. Schildts & Söderströms, 2020.
