På pappret är Finland tvåspråkigt med lagstadgad rätt att få service från myndigheter på svenska eller finska. Men i praktiken kan man inte räkna med detsamma.
Att vara svensk i Finland har för mig inneburit ett konstant mellanförskap. Trots att jag kan svenska, är jag varken finlandssvensk eller finsk. Gång på gång behöver jag presentera mig som svensk från Sverige på universitet för att klargöra för mina studiekamrater och lärare att jag inte kan nyttja vare sig finska föreläsningar eller finsk kurslitteratur.
Svensk, rikssvensk, Sverigesvensk, svennebanan och svennepelle, är några av de uttryck jag hört om svenskar som flyttat till Finland. Ibland tycks dessa epitet vara mig till gagn, då det verkar ligga någon mystisk vurm över att ha svenskt påbrå. Men oftast innebär det en uppförsbacke, då jag inte kan byta till finska när alla runt omkring mig talar det.
Då återstår bara engelskan mellan mig och den andre och vips blir jag som vilken annan inflyttad som helst. Men ska man som svensktalande behöva använda engelska i det dagliga livet när det svenska brister hos befolkningen? Är inte det snarast ett fruktbart sätt att successivt utplåna det svenska språket i det finska samhället?
Susanna Ginman skriver i Hbl 9.9.2020 att den nya Språkbarometern visar att svenskspråkiga i minoritetsställning låter bli att be om service på svenska och att det är att göra sig en björntjänst.
Att be om service på svenska räcker inte för att råda bot på problemet om det inte redan finns en godtagbar service på svenska, alltså en tillräckligt god nivå för att man ska förstå innebörden av vad den andre säger. Det finns i nuläget en konsensus om att det är helt okej att ge service på bristfällig svenska.
Ginman skriver att man inte ska skämmas över att be om en lagstadgad rättighet. Men det krävs mer. Det ska inte bara ligga på den enskilda individen att kräva sin rätt i samhället. Rätten ska också erbjudas individen.
Tobias Pettersson skriver i Hbl 11.9.2020 att många av hans bekanta inte använder snabbkassorna i matbutiken, med risk för att sticka ut som svensktalande. Man vill inte behöva skämmas för sitt modersmål.
Många med finska som modersmål skäms för att använda svenska i praktiken, på samma sätt som det kan vara skämmigt att använda skolengelska med engelsktalande för att man saknar praktiska erfarenheter av att öva språket. Ett första steg är att utmana skammen. Svenskan behöver värderas i det finska samhället och inte betraktas som ett andraklassens språk som ingen vill kännas vid.
Kommuner bör säkerställa att svensk modersmålsundervisning erbjuds i finskspråkiga såväl som svenskspråkiga skolor. Det signalerar att svenskan är viktig och möjliggör för de barn som kommer från tvåspråkiga familjer att nyttja sina dubbla språkresurser – vilket på sikt skapar ett självförtroende i båda språken.
Kraven på personer som ger myndighetsservice på svenska måste vara högre än i dag. Det krävs språktester i förstone för att bekräfta att nivån är tillräckligt god. Sedan krävs det att språknivån underhålls genom kontinuerlig fortbildning i språket på arbetstid.
Slutresultatet? Den som ger myndighetsservice skäms mindre och den som får service känner sig inte diskriminerad.
