Per-Erik Lönnfors, själv f.d. VD för Hufvudstadsbladet, har läst den nya historiken om Konstsamfundet och Olav S. Melins bok om Amos Andersson.
Vid åttio års ålder var Amos Anderson sjuklig, deprimerad och levde enligt sin biograf Torsten Steinby i en ”ofta uttalad dödsfruktan”. Men ”han såg klart att att det inte i Konstsamfundet fanns någon ekonomisk kraft som på ett kraftigt, framsynt och rationellt sätt skulle kunna trygga den framtida ekonomin”. Också Helsingfors Aktiebanks chef och mångåriga medlem av Konstsamfundsts styrelse Filip Pettersson ansåg efter Amos död att Konstsamfundet inte borde syssla med affärer utan nöja sig med att förvalta förmögenheten.
Hade Anderson och Pettersson rätt i sina farhågor? Svaret borde kunna utläsas ur Konstsamfundets 80-årshistorik av Kim Björklund. Ledtrådar kan också hittas i Olav S. Melins bok Den ensamme Mecenaten som dock främst berör Amos religiösa och konstnärliga intressen. Den boken innehåller också en perceptiv essä av Amos Anderson-professorn vid Åbo Akademi Bengt Kristensson Uggla. Den utröner Andersons affärssinne uttryckt på modern konsultjargong.
Här måste jag fråga mig varför Konstsamfundet samma år ger ut två historiker om sina 80 år och om Amos, när det inte orkade med en enda när Hufvudstadsbladet fyllde 150 år 2014?
Enligt Henrik Meinanders förord till Björklunds bok anmodades han av Konstsamfundets historiekommitté att ”inte hymla om någonting”. Med det har författaren lyckats. Att utelämna är inte att hymla. Av bokens 200 sidor ägnas 63 åt Amos Anderson. Björklund komprimerar skickligt Torsten Steinbys mastodonter Amos Anderson och Press och kultur på sammanlagt 900 sidor till ett sammandrag i kapsylformat. Det gör också Olav S. Melin med något annan vinkling.
Kim Björklund hade en stram tidtabell för att samla material och gå igenom dokumenten i samfundets arkiv. Han redogör noggrant, lättläst och sakligt för det som har varit tillgängligt. Det är inte författarens fel att resultatet är långt ifrån uttömmande. I boken saknas det ”känslolandskap” som Henrik Meinander så mästerligt beskriver i sina böcker om Finlands historia. Det kan man frammana bara genom det självupplevda eller med källor som inte varit tillgängliga för Björkman.
Som verkställande direktör på Hufvudstadsbladet 1973–82 var jag nära Konstsamfundet under dess mest dramatiska period, även om jag medvetet undvek att involvera mig i föreningens affärer. De förde då samfundet till konkursens brant men också upp ur svackan tack vare kvarteret Tuppen. Det blev en fågel Fenix som med affärskvarteret Forum lyfte samfundet upp ur askan.
Jag har beskrivit händelserna i min bok Mannerheimvägen 18 (1986) och de fanns med som en ingrediens i mitt skådespel ”Svart på vitt” (Svenska Teatern 2003–04). Björklund skriver mycket riktigt att min bok var ”skandalomsusad”. Min bok var satirisk till genren, till vilket händelserna inbjöd, men ingen har kunnat dementera sakuppgifterna. Björklund har använt en del av dem. Hans beskrivning av min insats som sanerare av Hufvudstadsbladet är riktig, inklusive det observanta påpekandet att nedläggningen av Nya Pressen inte utnyttjades till fullo när redaktörerna omplacerades till Hufvudstadsbladet. Saneraren var för blöthjärtad!
Fiaskot Tilgmann
Det som Björklund med lätt hand glider över är Tilgmann, en oförmildrad katastrof, som han kvitterar med att bolaget ”inte gav tillräcklig avkastning”. Det är en eufemism för ett företag som 1984 hade 19,6 miljoner marks förlust och ett ackumulerat minus på 43,3 miljoner. Det kan ställas i relation till att Konstsamfundet fem år tidigare hade sålt husen Mannerheimvägen 16 och Georgsgatan 23 för sammanlagt 19 miljoner mark.
Konstsamfundet gjorde allt fel. Anställde fel person, Gustav Flander (i Tilgmann sade man ”det går åt Flanders”), sålde Tilgmanns stadstomt billigt (enligt Lars Palmén, som dock representerade köparen), tog utländska lån som späddes på av devalveringen, överdimensionerade sitt industribygge och satsade på fel produkter.
Hela trasslet föll i famnen på Konstsamfundets vd sedan 1973, C.O. Tallgren. Han blev ordförande i Tilgmanns styrelse 1976 (vilket han senare diskret utelämnade från Vem och Vad). Före det hade han i Veckans Affärer 1973 sagt att ”i år budgeterar Tigmann med vinst”. 1976 erkände han i Hbl att företagsgruppen ”tyvärr inte blivit den ekonomiska mjölkko vi räknat med”.
Med ett trick för att få Hufvudstadsbladet att ingå tryckningssamarbete med Tilgmann föreslog Tallgren att jag skulle bli medlem i Tilgmanns styrelse och Tilgmanns vd Stig Kevin medlem i Hufvudstadsbladets styrelse. Den tilltänkta rockaden blottade Tallgrens politiska tänkande. Den skriftliga motiveringen till min vägran borde finnas i Konstsamfundet arkiv.
Om Hbl hade börjat tryckas på Tilgmann hade tidningen dragits med i företagets undergång.
För att återfalla i satiren utmärkte sig Konstsamfundet under denna period med att anställa fel folk och sälja fastigheter, medan Amos Anderson hade skaffat rätt medarbetare och köpt fastigheter.
Tilgmann försämrade som en bottenlös säck utgångsläget för Konstsamfundets stora satsning Forumkvarteret. Den beskrivs utförligt av Björklund. Lån måste tas och och ägarinnehav säljas till Sparbankernas Central Aktiebank SCAB. Bara tack vare en räddningsaktion av finlandssvenskt kapital inlöstes dessa senare. Allt detta sköttes av Lasse Koivu, efter Konstsamfundets lyckträff att anställa honom som Tallgrens efterträdare. I stället för mjölkko fick Konstsamfundet en guldkalv. Koivu ledde samfundet under dess framgångsrika tid 1991–2006
Förmögenhetsförvaltaren
Konstsamfundets framgångar efter djupdykningen redovisas med rätta i Björklunds historik. Det som glöms bort är föreningens tidigare debacle 1985 vid kapningen av Helsingfors Aktiebank, där Konstsamfundet ännu 1981 ägt 11,7 procent. Föreningen var blind på Amos tidigare osvikliga spelöga. Casimir Ehrnrooth kommenterade med att ”man skall inte gå i casinot om man inte vill spela”.
HAB-förlusterna hade säkert undvikits om finansmannen Kaj-Gustaf Bergh redan då hade hade varit samfundets vd. ”Kobbe” Bergh tillträdde dock först 2007. Jag hörde honom inför Ekonomiekandidatföreningen predika att det finns två sätt att bli rik i Finland: aktier och fastigheter. Med den insikten och en ”mental förändring i samfundets ledning och förmögenhetsförvaltning” (Björklund) som påbörjades redan under Koivu har han förtjänstfullt förvaltat samfundets förmögenhet. Forum och fastigheterna har avyttrats, och Konstsamfundet har blivit den renodlade förmögenhetsförvaltare som Filip Pettersson förespeglade i början av dess verksamhet.
Någon har jämfört Amos Anderson med hans samtida Marcus Wallenberg. Också han mångdubblade sin nettoförmögenhet vid 1900-talets början, från 1,4 miljoner kronor 1900 till 8,8 miljoner 1912. Wallenbergs valspråk var dock ”verka men inte synas” medan Amos trivdes i rampljuset. Gemensamt hade de förmågan att välja rätt medarbetare, enligt det wallenbergska valspråket ”först kaptenen, sedan skutan”.
Konstsamfundet tycks, likt Anderson men tvärtemot Wallenbergarna, gilla att synas. Däremot har det ofta lyckats sämre med sina utnämningar av kaptener.
Fega val
Som finansman var Bergh lyckad. Sämre är det med hans företagsekonomiska kompetens. Han krävde omkring 2014 att Hufvudstadsbladet inom något år skulle uppvisa en miljonvinst. Det var som att be en höjdhoppare på ett år förbättra världsrekordet till 3 meter. Om Bergh som styrelsmedlem i Stockmann ställde liknande krav på den opertiva ledningen så förstår man varför det gick som det gick. Men också Hbl:s ekonomiska ledning delar ansvaret för tidningens strategiska och ekonomiska vanskötsel. Tidningen bytte vd tre gånger åren 2014-18.
En ännu större inkompetens har Konstsamfundet visat när det gäller valet av tidningens chefredaktörer. Det har ofta baserats på andra än journalistiska meriter. Man vågade till exempel inte 1987 anställa den lyskraftiga Jörn Donner. Håkan Hellberg, som då utnämndes, medgav i sina memoarer att ”för styrelsen och andra blev min insats nog något av en besvikelse”. Tidningens sportjournalister betygsatte honom som ”den första chefredaktören som hade körkort, förstod sig på idrott och talade felfri finska”. I fråga om Hufvudstadsbladets redaktion i övrigt måste jag be läsaren komplettera Konstsamfundets historik med Staffan Bruuns bok Mitt liv på HBL (2018).
Hade Amos Anderson rätt när han misstrodde Konstsamfundets kompetens att förvalta hans arv?
Svaret måste bli både ja och nej. Att jag har betonat misslyckandena och Kim Björklund sett mera av framgångarna måste bero på olika erfarenhet och olika källor.
För Konstsamfundets nuvarande ledning har jag på basis av knapphändiga kunskaper stor respekt.
Värdet av Konstsamfundet för det finländska samhället är nämligen, som Kim Björklund skriver, ”helt enkelt obeskrivligt viktigt”.
Kim Björklund:
Affärer och kulturgärningar
1940–2020.
Konstsamfundet, 2020.
