Skildare av tragiska och trasiga spioner

av Lars Sund

Författaren John le Carré skrev spionromaner av Nobelprisklass. Lars Sund skriver om en författare som efter sina år i brittiska kontraspionaget visste allt om bedrägeri.

Dödsbudet kom en dystert gråmulen decemberdag, som kunde ha varit hämtad ur någon av hans egna romaner – Spionen som kom in från kylan eller kanske Mullvaden. John le Carré blev 89 år gammal och dog av Covid-19.

Han skrev spionromaner men var ingen enkel thrillerförfattare. Efter hans död hette det att han hade varit värd Nobelpriset i litteratur. Det hade han säkert – om han inte skrivit just spionromaner. Inte kan man ge Nobelpriset till författare av spionromaner.

Jag fick tidigt ett förhållande till John le Carré; någon gång på 60-talet läste jag som tonåring Spionen som kom in från kylan och uppföljaren Spegelkriget, och på 70-talet trilogin om George Smileys jakt på en sovjetisk dubbelagent i den brittiska underrättelsetjänsten. Mullvaden, Käpp i hjulet och Vinnare och förlorare är de svenska titlarna på den utan konkurrens bästa skildringen av kalla kriget sett genom spionernas ögon. John le Carré väckte hos mig en livslång fascination för spionage och underrättelsetjänst. Hade jag inte läst Spionen som kom in från kylan hade jag väl aldrig hittat på att låta huvudpersonen i min egen roman Eriks bok fly till USA efter andra världskriget och så småningom bli CIA-officer. Ibland leker jag med att tanken på att återkomma till Erik Smeds och hans karriär som spion. Men det är en annan historia, som inte hör hemma här.

John le Carré hette egentligen David Cornwell-. Orsaken till att han skrev under pseudonym var att han då han 1961 debuterade som författare med romanen Telefon till den döde fortfarande var anställd i det brittiska utrikesdepartementet, som inte tillåter sina tjänstemän att publicera böcker under eget namn. John le Carré påstod att han lånade pseudonymen från skylten på en skoaffär i London. Det är dock ett påhitt: senare har han medgett att han inte kommer ihåg varifrån han fick pseudonymen.

David Cornwell blev tidigt moderlös och skickades av sin far till internatskolor, där han vantrivdes grundligt med den allmänt förekommande pennalismen. Hans situation förbättrades inte av att fadern, Ronnie Cornwell, var en notorisk bedragare. Ronnie står modell för Rick Pym, den bedrägliga fadern till Magnus Pym, huvudpersonen i le Carrés självbiografiska roman En perfekt spion från 1986. I likhet med David Cornwell- studerade Magnus Pym moderna språk och blev så småningom anställd av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Men det visar sig att Magnus Pym i själva verket har varit dubbelagent för tjeckerna. David Cornwell var ingen förrädare men ett förräderi gjorde slut på hans karriär i MI6. Förrädaren hette Kim Philby, Sovjetspionen som nästlade in sig den brittiska underrättelsetjänsten och mycket väl kunde ha blivit dess chef om han till sist inte avslöjats. Efter flykten till Sovjet brände Philby en rad brittiska agenter, enligt uppgift alltså även David Cornwell, som 1964 lämnade MI6 och blev författaren John le Carré på heltid.

Att bedragarens son blev spion och så småningom gjorde bedrägeriet till ett centralt tema i sitt författarskap är allt annat än en tillfällighet. Författare väljer inte sina ämnen. Bakgrund, miljö, uppväxt, värderingar – många faktorer styr vad författare skriver om. Vill man spetsa till det lite kan man säga att det snarare är ämnet som väljer sin författare än tvärtom. I John le Carrés fall är det ganska uppenbart att det förhåller sig så; hans försök att skriva ”vanliga” romaner var inte precis framgångsrika. Spionromanen förblev hans litterära hemvist. Efter sina egna år i det brittiska kontraspionaget MI5 och senare i MI6 visste han en del om spionage. Inte minst att det i grunden handlar om bedrägeri.

Det moderna spioneriet kan i stor utsträckning ses som en brittisk uppfinning från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet; –Secret Intelligence Service, ömsom kallat SIS och ömsom MI6, har varit förebild för en lång rad underrättelseorganisationer runt om i världen. Inte minst under de båda världskrigen var de brittiska underrättelseorganisationerna mycket framgångsrika, men efter 1945 vände det. Det skulle visa sig att i synnerhet MI6 hade blivit grundligt infiltrerat av Sovjet. Den spionring med Kim Philby i spetsen som kallades The Cambridge Five ställde till enorm skada, inte minst på britternas förtroende hos ”kusinerna”, alltså USA:s underrättelseorganisation CIA.

“Kusinerna” är ett typiskt begrepp i John le Carrés böcker. Han kallar den brittiska underrättelsetjänsten ”Cirkusen”, efter Cambridge Cirkus i London, där han placerar högkvarteret för sin fiktiva underrättelseorganisation. Den leds av ”Control” som av le Carré förses med en lång rad mer eller mindre färgstarka underlydande: Bill Haydon, Peter- Guillam, Toby Esterhase, Percy Alleline och sist men absolut inte minst le Carrés mest fascinerande och gåtfulla romangestalt, George Smiley.

Smiley är – precis som sin upphovsman – germanist, specialiserad på tysk 1600-talspoesi-. Till skillnad från James Bond och andra glamorösa hemliga agenter från 60-talet beskrivs Smiley som kort, överviktig, skallig: ”paddlik” är en återkommande karaktäristik. Han klär sig illa och har ovanan att putsa de tjocka glasögonen med nedre delen av slipsen när han grubblar på ett problem. Han lever i ett olyckligt äktenskap med lady Ann Sercomb som är notoriskt otrogen. Men bakom den till synes handfallna uppenbarelsen finns en annan Smiley som enligt en av sina krigstida chefer är ”listig som satan och har en oskulds samvete”. George Smiley behärskar till fullo spionagets dubbelspel. I sin runda paddlika gestalt förkroppsligar han det djupa moraliska dilemma hans upphovsman brottades med genom hela sitt författarskap. Det kan formuleras ungefär så här: vilka ändamål helgas av vilka medel?

John le Carré var ingen uttalat politisk eller ideologisk författare. Han kan kanske bättre liknas vid en underrättelseanalytiker, som pusslar ihop information i jakten på ett mönster. Han skildrar det stora spelet som underrättelseverksamheten innebär. Under kalla kriget handlade spionaget från båda sidor sist och slutligen om att få förvarning om ett eventuellt kärnvapenangrepp. Men syftet försvann i många fall i underrättelsevärldens labyrinter, kampen mellan öst och väst blev ett självändamål. Spionerna hamnade i en sorts ömsesidig beroendesituation. De blev avspeglingar av varandra, för att travestera titeln på en av le Carrés 60-talsromaner, Spegelkriget. Spionernas värld styrs av sina egna regler, bildar en parallell och hemlig verklighet vid sidan av den vardagliga verkligheten som är vår.

John le Carré skriver dock inte oss detta på näsan. Själva mönstret överlämnar han åt sina läsare att finna.

Friedrich Schiller är en nyckel till förståelsen av le Carré-. I sin biografi över författaren pekar Adam Sisman på influenserna från den tyska romantikerns idé om den ”naiva” och ”sentimentala” människan; den ”naiva” människan lever enligt Schiller i en spontan och direkt delaktighet i världen, medan den ”sentimentala” upprättar ett avstånd till livet och backar från sina känslor. Den senare hållningen måste också bli spionens om han vill lyckas i sitt dubbelspel. Han måste distansera sig från de ”naiva” känslorna, bli manipulatör istället för deltagare. I grunden är spionen, som John le Carré skildrar honom, en djupt tragisk figur, fångad i sin egen cynism. Det är just sådan George Smiley framstår i de tre sjuttiotalsromanerna om jakten på en förrädare i den brittiska underrättelsetjänsten och Smileys slutliga uppgörelse med ärkefienden Karla. Mullvaden-trilogin är onekligen höjdpunkten i le Carrés författarskap, och kanske det bästa som skrivits i spiongenren.

Ifjol läste jag det som skulle bli le Carrés sista roman, Agent Running in the Field (En fri agent”) och slogs – som många andra gjorde –- av hur aktuell den då 88-åriga författaren var. Brexit, Trump, Putin och högerpopulismen ses genom ett lika skarpt som kritiskt öga. ”Här är det nästan som att han skrev direkt från tv-nyheterna”, som le Carrés svenska översättare Hans-Jacob Nilsson uttryckte det i en kommentar till dödsbudet.

John le Carrés författarskap dog inte med kalla krigets slut. Istället gav murens fall honom en ny frihet att utforska och utvidga tidigare teman; han skrev om Mellanöstern, det nya Ryssland, den internationella läkemedelsindustrins profithunger och cynism. Han blev allt mer kritisk till hemlandet och dess politiker, Boris Johnson hade ingen supporter i le Carré.

Han var en humanist, men också en med tiden allt vassare politisk kommentator, som i sina romaner uttryckte en allt starkare och tydligare kritik av den utveckling han såg. Han förblev ända till slutet en av de viktigaste samtida författarna, och han hade många läsare.

Foto Harry Borden

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.