Amanda Saveland, din recension av min bok Dag för dag i Ny Tid 1/2021 har väckt några funderingar.
Förutsättningen för allt intellektuellt tankeutbyte är, som jag ser det, någon form av anständighet, en grundläggande respekt och ärlighet helt enkelt. Detta gäller givetvis också för den kritiska verksamheten, den som rimligtvis är tänkt att skapa en bro mellan ett litterärt verk, konstverk eller musikstycke och den kulturintresserade offentligheten. Då gäller att för det första: som utgångspunkt ge en rimligt relevant bild av det verk som skall skärskådas, annars blir det ju helt omöjligt för ”tredje part”, det vill säga publiken/läsekretsen att själv bilda sig en uppfattning. För det andra att placera boken (för enkelhetens skull ”boken”) i sitt sammanhang, i ett perspektiv som kan utgöra en vidare del av förståelsen för och tolkningen av verket. För det tredje att bedöma, avlägga en (helst) relevant och i någon mening konstruktiv text, en kritisk granskning – positiv eller negativ, ifrågasättande eller undrande, whatever.
Nu till din recension av Dag för dag.
Genom de exempel du hänvisar till – och som illustrerar ditt så tydliga avståndstagande till boken i dess helhet – låter du detaljerna som du valt (”plocka russin ur kakan”, fast tvärtom!) bli något mycket större än vad de är på bokens 150 sidor. Någon övergripande bild av boken ges inte (som att här finns miniessäer, dikter, textfragment, fotografier, reguljära dagboksnotiser etc), utan du nöjer dig med att hålla upp några avskyvärda exempel:
”Den lilla bruna kulan” på sidan 92 väcker anstöt och du skriver helt lögnaktigt och ovidkommande ”konsistensen på sin egen avföring” och senare ”bajskorvar”. Den lilla kulan (som jag skriver) är ju bara en oskyldig symbol för vår opåkallade blygsel inför det mest naturliga men du förstorar och förfasar dig. Det är du som stirrar dig blind i toalettstolen! Och bygger en gödselstack av en fjärt.
På ett uppslag ironiserar du över Bjørnson & Co, men du mäktar inte omnämna de minnesporträtt som ges av några betydande nordiska diktare, utan du stapplar vidare till den finska graniten, som är av samma kuriosakaraktär som … hur man steker ett ägg på danska! (Du är nog den enda läsare som tagit denna not på blodigt allvar!)
Så till det allvarligaste: Utdraget från Facebook är inte skrivet av mig, vilket du gör gällande. Det framgår tydligt i textens början att det är av en annan, namngiven skribent. Jag tyckte nämligen att det var intressant att genom den texten kunna visa hur dåligt många mått under coronatiden. (Denna skribent öser du galla över på ett väldigt förnedrande sätt!) Associationen ”osmaklig blinkning till kukstorlek” skulle jag vilja veta var DU fått ifrån! Din slutkläm: ”Det är kränkande läsning. Nog för att slå ihop boken och aldrig öppna den mer.”
Även om en kritiker har en avog inställning till ett verk måste hen äga så pass mycket professionalitet och distans att vederbörande förmår prestera ett hedervärt arbete. Men när en kritikers text genomsyras av illvilja används energin på ett missledande sätt. Och just illvilja tycks ha utgjort ditt bränsle vid bedömningen av min bok!
Om man inte haft en viss erfarenhet både av litterärt skapande och inhöstad kritik skulle jag förstås blivit djupt olycklig, men jag blir mest beklämd över denna din prestation. (Den som vill läsa en annan bedömning av Dag för dag kan med fördel läsa Arne Melbergs understreckare i Svenska Dagbladet (22/1). Det är svårt att föreställa sig att det är samma bok som behandlas.)
Jag begär inte att min brokiga textsamling skall falla alla i smaken, men jag anser mig ha rätt att begära något annat än denna förvanskande fragmentarisering av boken. Detta inte bara för denna boks skull utan också för kritikeruppdragets meningsfullhet.
Läs Amanda Savelands svar till Bengt Berg här.
