Debatt: Svar till Bengt Berg

av Amanda Saveland

Detta är Ny Tids recensent Amanda Savelands svar till Bengt Bergs brev, i vilket han kritiserar hennes recension av hans bok. Läs brevet här

Hej Bengt,

Jag vill börja med att beklaga den miss som jag gjorde i min recension av Dag för dag –texter från en särskild tid vad gällde facebookinlägget. Bifogar här nedan en rättelse där det tydligt framgår att jag gjorde fel som läste inläggen som skrivna av dig, när de i själva verket är skrivna av en annan person. Ett faktum som förändrar min läsning något, och gör att jag inte längre ser blinkningen till kukstorlek som en möjlig läsning. Jag har därför valt att stryka den. Något som framgår av det justerade slutet på recensionen som finns att läsa i sin helhet i länken ovan.

Du skriver, apropå den ovannämnda associationen, att den får stå för mig. Visst är det så. Den skulle inte kunna stå för någon annan, precis som resten av det jag tar upp i recensionen bara kan stå för mig själv. Som jag ser på kritikerrollen handlar den om mötet mellan mig som läsare och texten, där en av de främsta uppgifterna är att förmedla en ärlig bild av vad som sker – där – i läsupplevelsen. Om den kantas av irritation och emellanåt upprördhet ska det skrivas ut. Det betyder inte att jag hävdar mig sitta på den enda, eller den rätta, läsningen. Min läsning är en av många möjliga. Det är ju, som jag ser det, en av de häftigaste sakerna med litteratur. Att en och samma text kan beröra, och betyda, olika saker för olika läsare.

Du skriver i ditt brev att jag illvilligt valt att styra blicken till kuriosa och detaljer som inte speglar helheten på ett rättvist sätt. Om jag inte ansåg att de utdrag som jag valt att lyfta var talande för helheten, eller fungerade som exempel på genomgående element i boken, skulle de inte finnas inkluderade i min recension. För mig var nämligen de mest utmärkande dragen för Dag för dag en föreläsande ton och ett snarare redogörande än poetiskt språk, präglat av faktaredovisningar och anekdoter (av kuriosakaraktär). Något som för mig väckte frågan om vem boken egentligen vill nå. Förmodligen en mottagare som inte är jag.

Att jag inte beskrev den lilla bruna kulan som ”en symbol för vår opåkallade blygsel inför det mest naturliga” var för att jag inte gjorde den kopplingen. Varken den första, andra eller tredje gången bajskorvar kom på tal. Skyll på mig, eller skyll på texten. Det är upp till varje enskild läsare att avgöra.

Med det sagt ber jag återigen om ursäkt för misstaget med facebookinlägget. Även om jag måste framhålla att det inte förändrar min syn på stycket i stort. Oavsett vem som skrivit inlägget, är det ett val som har gjorts att ta med det i boken, och min uppgift att förhålla mig till det som litteratur. För mig är meningen ”det känns som en form av våldtäkt – och med samma följder: att den som känner sig skyldig är offret”, en förminskning av erfarenheten av sexuella övergrepp. Att den meningen fick mig att vilja stänga boken för gott ser inte jag som illvilja, utan ärlighet.

Vänligen,

Amanda

Rättelse

I recensionen av Bengt Bergs bok Dag för dag – texter från en särskild tid i nr 12/2020 förekom ett faktafel. Undertecknad uppfattade felaktigt att det facebookinlägg som tas upp i recensionen var inlägg skrivna av författaren själv, när de i själva verket var skrivna av en annan person.   

1 kommentar

Profilbild
Birgitta Maria Storgårds 16 februari, 2021 - 14:28

Är det någon som hört om musikrecensenter, som gladeligen lyfter ut en takt här och där ur en kammarsymfoni och säger: ”Hör nu hur gräsligt det låter”? Eller en konstkritiker som med förstoringsglas letar fram detaljer på en målning och inte alls går bakåt för att se hela tavlan i rätt belysning och i ett sammanhang där den hör hemma? Knappast – men när det gäller böcker, då tycks man ”få” leta fram någon prippla, som nämns i kanske 2 av 94 texter, färga hela verket med den och därmed avslöja snarare sitt eget sinne för (b)analiteter än någonting väsentligt alls om verkets innehåll.
Varför jag blandar mig i den här debatten? Jo, för att jag – en finlandssvensk författare till 6 utgivna böcker – är den som här tidigare nämnts som ”en annan person”. Bengt Berg har kombinerat 5–7 inlägg jag haft på Facebook (och som är lätt kåserande, snarare än arga; en viss ironisk glimt inbegriper där också mig själv) och bett mig om lov att ha texten med i sin bok. Mina rader uttrycker hur absurd vår vardag kunnat bli ett par månader efter att pandemirestriktionerna införts, vilka faror vi äldre utsätts för och hur vi då kan känna och reagera.
Hur någon kan få min känsla av ”en form”(!) av våldtäkt till en ”förminskning av erfarenheten av sexuella övergrepp” begriper jag inte. Det är väl ändå minst lika illa som en våldtäkt att utsätta människor för risken att få den svåra varianten av covid-19 och dö!
Dessutom har ordet våldtäkt använts och används fortfarande i också överförd bemärkelse (t.ex. ekologisk våldtäkt) och Amanda Savelands uttryck ”sexuella övergrepp” utgör en term för något lindrigare än så. Ingen alls behöver vid sin läsning av min text börja tänka på snusk.
Övergrepp finns av många slag, inte minst en del påhopp som görs av recensenter, vilka mycket väl vet hur sådana svider och vilka konsekvenser de kan ha. Kritiker borde veta bättre än att frossa i sina genom färgade glasögon gjorda subjektiva läsningar verk, vilkas innehåll kan röra sig inom helt andra referensramar och -system än kritikernas egna. Särskilt olyckligt blir det ibland när yngre tar sig ton över äldres verk, som är skrivna ur ett helt annat och mycket längre perspektiv än dessa recensenter ens kan föreställa sig.
Bra att du, Bengt Berg, tog bladet ur munnen!
Det är hög tid att bryta det tabu som länge nog har gjort att författare behandlas som om det var ett brott att skriva böcker men utan det rättsskydd, som brottslingar har och som ger dem/oss rätt till förklaring och försvar. Detta tabu har nämligen inte alltid funnits.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.