Av i stort sett vad som helst kan man montera ihop sina diktrader, skriver Bengt Berg i sin nya bok Dag för dag – texter från en särskild tid. Kanske inte älgjakt eller årsmötet för en vägsamfällighet, men det mesta andra. Stoff. Inspiration till en möjlig text. Skymningen och det kvardröjande ljuset i september, en fastnitad lapp på baksidan av en matta, eller varför inte konsistensen på sin egen avföring som det i detalj redogörs för på sida nittiotvå: man gör ifrån sig. Man kastar en blick ner i vattenskalet. Jo då, den lilla bruna kulan guppar så rart.
I denna bok får allting finnas. Från bajskorvar till arga Facebookinlägg och otaliga iakttagelser av ljuset under sommarhalvåret. Texterna är, som framgår av undertiteln, skrivna under en särskild tid. En vår och en sommar i coronakarantän. Berg tillhör gruppen 70+ som särskilt uppmanats att hålla sig hemma. Inte träffa nära och kära. Att bara tålmodigt hålla ut, i väntan på att pandemin går över. I det isolerade blir skrivandet en egen skapad frihet. En plats att röra sig med enkelhet mellan minnena och nuet, mellan tillvaron i den gröna villan i Värmland och världen. Kunde det vara en god idé, att använda karantänen till att skriva helt förutsättningslöst? frågar sig Berg och utvecklar en idé. Att varje dag skriva en ny text. Gå på impuls, och helt enkelt följa tanken dit den tar en.
Formen liknar dagboken, men innehållet saknar det där innerliga sättet att formulera sina tankar och känslor på. Texterna är mer som redogörelser. Fulla av referenser och kopplingar som fascinerar i hur långsökt de kan sträcka sig. På ett uppslag hinner Berg hänvisa till såväl Bjørnstierne Bjørnson som T.S. Eliot, Hallgrímur Pétursson och Pentti Saarikoski för att därefter hålla en kort föreläsning om den finländska berggrunden:
Och apropå berggrund, Finland lär vila på det äldsta fundamentet i Europa. Helsingfors till exempel, som för övrigt äger en underjordisk stadsplan, vilar på en bas som är 18-1900 miljoner år gammal. Granit är inte för inte Finlands nationalsten!
Det är inte direkt underhållande läsning, och man kan undra till vem han tänker att han riktar sig. För inte kan det väl vara för sig själv han lägger till en fotnot om hur man på rätt sätt tillagar ett stekt ägg?
Stundvis känner jag dock att jag ursäktar den smått föreläsande tonen. Det är en särskild tid, och det finns något fint i att just nu få dela med sig. Att bryta ensamheten som präglat det här året genom att göra sina tankar tillgängliga. Vi är isolerade tillsammans. Viljan att få vara ute i världen, att umgås och samtala som vanligt, är kollektiv. Men ömheten som jag känner inför den aktualitet och delade erfarenhet som Berg ger uttryck för försvinner så snart jag läser utdraget från ett av de facebookinlägg som finns med i boken, där erfarenheten av att en kvinna ställer sig för nära i kön till fiskdisken likställs med en våldtäkt. Inlägget är inte skrivet av författaren själv, men jämförelsen blir i sig osmaklig. Nog för att slå ihop boken och aldrig öppna den mer.
Man kan montera ihop dikter av i stort sett vad som helst – det stämmer. Men bara för att man kan betyder det inte att de nödvändigtvis måste bli publicerade.
Bengt Berg:
Dag för dag – texter från en särskild tid.
Ekström & Garay, 2020.
OBS! Webbversionen av denna recension skiljer sig från den som publicerades i Ny Tid 1/2021 på grund av ett missförstånd av recensenten om vem som skrivit ett Facebookinlägg som citeras i boken. Se diskussionen mellan Bengt Berg och Amanda Saveland i Ny Tid 2/2021.
