Är Finland ett nordiskt land?

av Li Andersson

Finansministeriet är känt för att med jämna mellanrum, och gärna just inför nationella val, publicera rapporter som i dyster ton deklarerar hur risigt Finlands ekonomi ligger till. Dessa rapporter skrivs av tjänstemän och genomgår oftast inte någon politisk process.

Inför riksdagsvalet 2015 gav finansministeriet ut en rapport som ledde till att hela valrörelsen handlade om ”kestävyysvaje”. Detta trots att ”hållbarhetsunderskott” är ett starkt politiskt begrepp och grundar sig på olika typer av osäkra antaganden om hur bland annat sysselsättningen och medellivslängden kommer att utvecklas.

I höstas skrev ministeriet om sysselsättningsåtgärder, lämpligt inför budgetmanglingen där regeringen skulle fatta beslut om just sysselsättningen. Finansministeriets lista innehöll en mängd olika typer av nedskärningar i socialskyddet, till en sammanlagd summa på en miljard euro! Flera av förslagen skulle dessutom ha inneburit nedskärningar i sådana förmåner som underlättar deltagande i studier för vuxna. Detta skulle ha gjort det svårare att omskola sig, vilket hade haft negativ sysselsättningseffekt.

Den här typen av tjänstemannarapporter syftar helt klart till att påverka den offentliga debatt som förs om ekonomin. Problemet är att de lätt tolkas som oberoende tjänstemannasynvinklar, trots att såväl analysen som åtgärdsförslagen helt klart omfattar en klassisk ideologisk synvinkel som antar att olika reformer som ökar utbudet på arbetskraft automatiskt kommer att öka sysselsättningen.

På samma sätt är det alltid nedskärningar i de offentliga utgifterna som presenteras som recept för att få tillväxten och statsfinanserna i skick, nästan aldrig en stimulerande finanspolitik. Om man någon gång anser det finnas behov för en sådan, är utgångsläget alltid att de ska genomföras genom skattelättnader och så gott som aldrig genom offentliga investeringar. Idealet för rapporterna är sålunda en nattväktarstat och inte en välfärdsstat.

För ett par veckor sedan var det dags igen, den här gången för en tjänstemannarapport om förutsättningarna för den finländska ekonomin på lång sikt. Rapporten fick mycket uppmärksamhet, bland annat för den provokativa frågan om Finland alls är ett nordiskt land.

Finansministeriets tjänstemän menade att bruttonationalprodukten per capita inte förväntas växa lika mycket i Finland som i de övriga nordiska länderna, och att den offentliga skuldsättningen antagligen fortsätter att stiga, medan den i andra länder stabiliseras eller sjunker.


Än en gång
var syftet helt klart att genom alarmism påverka den offentliga debatt som förs om ekonomin och därmed även de beslut som fattas. Helsingin Sanomat gjorde till exempel en genomgång som kritiserade flera av de påståenden som förts fram. I den poängterades att ingen vinner på att måla en för dyster bild av läget, trots att Finland nog har specifika problem som bör lösas, såsom den åldrande befolkningen och höga strukturella arbetslösheten.

Jag tycker att en mycket intressantare synvinkel på huruvida Finland är ett nordiskt land eller inte är Finansministeriets rapport i sig. Tror ni att det i något annat nordiskt land skulle vara möjligt att skriva en rapport om landets ekonomiska utsikter under de kommande årtiondena, med fokus på tillväxt och hur man ska få mer investeringar, utan att överhuvudtaget nämna klimatkrisen?

Och tror ni att det i något annat nordiskt land fokuseras så benhårt och ensidigt på nedskärningar i de offentliga utgifterna och i socialskyddet som man gör i Finland, trots att frågan gäller hur man ska få mer och ny tillväxt, ökad produktivitet och mer investeringar.

Talande för den finländska debatten är att programledaren i TV-debatterna frågar alla partiledare ”var ska ni skära ner”, istället för att till exempel fråga ”hur ska vi öka sysselsättningen” eller ”hur ska vi förbättra förutsättningarna för företagande”.

Om man är intresserad av hur vi klarar oss i jämförelse med det övriga Norden kunde man fokusera till exempel på resurserna för åldringsvården. Finland, med sin åldrande befolkning, använder helt klart mindre resurser på åldringsvården än de övriga nordiska länderna. Medan man i Sverige, Norge och Danmark använder cirka 2,2 procent av BNP, är andelen i Finland bara 1,6 procent. För att vi ska nå den nordiska nivån borde resurserna öka med en miljard euro.

Finland, med en strukturell långtidsarbetslöshet som är högre än i de andra nordiska länderna, använder betydligt mindre pengar på tjänster och stöd för arbetslösa. Sverige använder exempelvis en tio gånger så stor summa.

Det finländska ensidiga ekonomiska tankesättet, där man enbart diskuterar nedskärningar, nedskärningar och nedskärningar, har lett till politiska beslut som bara förvärrat problemen. Om målsättningen är att öka sysselsättningen, förbättra produktiviteten och få mer investeringar, hur vettigt är det då att till exempel genomföra nedskärningar i miljardklass i det finländska utbildningssystemet, forskningen och produktutvecklingen inräknade, som Sipiläregeringen gjorde? Och hur många företagare gynnas av att man skär ner i långtidsarbetslösas eller pensionärers redan alltför låga inkomster? Om man vill öka sysselsättningen, varför satsar man då tio gånger mindre än grannen på tjänster för dem som söker jobb?

Finland är såklart en del av Norden, men det behövs nog en och annan påminnelse om vad den nordiska modellen egentligen handlar om. Däremot är det en relevant fråga ifall förespråkarna för nattväktarstaten på finansministeriet vill att vi ska vara det.

Foto: Catariina Salo

3 kommentarer

Ernst+Mecke 13 mars, 2021 - 22:14

When asking whether Finland is a Nordic country, one should be aware that at least the Finnish-Finnish culture is clearly different from that of the other Scandinavian countries. By ”culture” I mean in this context NOT ”entertainment for educated tastes” but ”what people are getting imprinted on while growing up in a special social environment”. And the difference between Finnish-Finnish and Swedish-Finnish becomes already VERY clear in, e.g., the course books by which foreigners are expected to learn Finnish or Swedish in Finland. As to those reports written by (presumably mostly Finnish-Finnish) tjänstemän, I think they are a SYMPTOM of the general Finnish-Finnish tendency (or wish) to handle matters by ”management by perkele”, i.e. in circumstances where there is a very clear hierarchy (or ”chain of command”) where orders are there to be followed (certainly not to be discussed), the chain of command to be protected from complications (e.g. from the need to justify proposals how to SPEND money), and where discussions about things on which those high up have not been imprinted on in THEIR time (such as questions what to do about the climate, or ANYthing which has to do with psychology) are simply considered as a disturbance (and certainly are not good for the career of anybody who might bring them up). The resulting reports are then mainly meant to protect those high up from inconvenient topics and unload the real problems on those further down (whom one can then disregard BECAUSE they are further down). A typical example from a discussion during a demonstration on the stairs of the eduskunta: A reporter said that the government was trying to handle the problem of unemployment according to the Danish concept of ”flexicurity”, upon which I pointed out that in Denmark there was at that time 1 social worker whose job it was to help people with finding a job per 15 unemployed while there was in Sweden 1 social worker per 25 unemployed, and in Finland 1 social worker per more than 150 unemployed. I.e. very much the same ”method” which I also noticed in Finnish psychiatric hospitals: the inmates were treated as ”possible problems for society” to be somehow ”safely stored out of the way”, but not as persons who (with some more intense help) might still have a future in society. And what to do? Should there be something like all-Scandinavian seminars for persons who want to join the civil service (and also for some persons ”high up”)? And should there be MUCH more teaching of psychology at schools (already to make psychology a respected topic in the public debate)? And BETTER (partly also POLITICAL) psychology in addition to (even instead of?) all that stuff which is printed about in very many weekly papers and mainly deals with personalities and personal relations? I do remember that I was at a time writing and sending a letter recommending that political psychology be taken into the curriculum at school. And I am still of the same opinion.

Reply
Gösta Helander 14 mars, 2021 - 09:39

Bra resonerat, Li Andersson

Reply
Taisto 16 mars, 2021 - 00:35

Det bästa på länge

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.