Ekologiskt återuppbyggande måste prioriteras

av Amanda Pasanen

I kommunerna och städerna cementeras beslut som påverkar vårt klimat och vår natur i till och med sekel framöver. Varje röst i aprils kommunalval är antingen för eller emot en ekologiskt hållbar framtid.

Så kallad ”business as usual”-mentalitet är inte ett alternativ då det kommer till klimatkrisen och utarmningen av naturens mångfald. Miljökriserna kommer att påverka vår vardag i varje fall, eftersom de fortskridit så långt att det inte längre är möjligt att helt bli av med dem. Nu gäller det att satsa på en möjligast stark uppbromsning och anpassning för att undvika de värsta konsekvenserna. Stadsplanering, energiproduktion, trafikplanering och offentliga anskaffningar avgör hur våra samhällen utvecklas mitt i klimatkrisen och coronapandemin: går vi mot ett ekologiskt återuppbyggande eller klamrar vi oss fast vid det förflutna? Nu krävs det satsningar på att förnya energiproduktionssystemen och stadsstrukturen, så att de stöder hållbar energiproduktion och trafik med låga utsläpp.

Den tvärvetenskapliga forskningsenheten BIOS har jämfört den ekologiska återuppbyggnaden med de efterkrigstida satsningarna efter andra världskriget. Historiskt sett har nämligen stora samhälleliga förändringar ägt rum under eller efter kriser, såsom krig. Jämförelsen syftar främst på de enorma offentliga satsningarna av ekonomiska resurser som inte sågs som ett problem i vårt land efter kriget. Dagens politiska debatt begränsas ändå till frågor rörande kommunernas rätt så usla ekonomi. Frågan är inte hurdana investeringar som borde göras utan hurdana nedskärningar var och en är redo att genomföra. Men tänk om ekonomiska medel inte vore en begränsande faktor? Tänk om systemet istället skulle basera sig på en begränsad mängd naturresurser och på ekonomiska medel som ökas vid behov?

BIOS förslag till att finansiera den ekologiska återuppbyggnaden är att helt enkelt öka på de offentliga medlen. Pengar är i dagens värld strikt taget inte en ändlig resurs. Banker kan i princip pumpa in så mycket eller lite pengar i systemet som de vill. Det enda som begränsar detta är kontrollen över inflationen och förstås de politiska aspekterna. Genom sitt medlemskap i EU har Finland överlåtit en stor del av sin finanspolitiska makt till den europeiska valutaunionen EMU. Enligt BIOS skulle lösningen vara en gemensam överenskommelse inom EU att slopa den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten och tillåta den europeiska centralbanken att finansiera ett ekologiskt återuppbyggande av Europa. Detta skulle i praktiken innebära att slopa ändamål om balanserade statsbudgetar och de sedvanliga makroekonomiska reglerna som medlemsländer likt Finland varit speciellt noga med att följa.

EU:s svar på miljökriserna är färdplanen mot en ekologiskt hållbar ekonomi, ”Den gröna given” (Green New Deal). Färdplanen strävar efter att få igång en förändring mot ett hållbarare samhälle enligt de sedvanliga makroekonomiska reglerna: genom att uppmuntra den privata sektorn att investera hållbart i form av olika offentliga garantier och stöd. Förhållningssättet är starkt marknadsdrivet och har blivit kritiserat för att pengarna oftast riskerar att hamna i de stora företagens fickor och stödja gröntvätt, istället för att till exempel stödja arbetare i förorenande industrier att hitta hållbarare levebröd.

Coronakrisen har ändå vänt upp och ner på förhållningssättet mot de ekonomiska åtgärder som finns till hands. De europeiska länderna var beredda att ta till starkt offentligt ledda ekonomiska medel då coronakrisen slog till för ett år sedan. Reglerna för stabilitets- och tillväxtpakten lades åt sidan och EU-länderna kom överens om gemensamma lån och utgifter. Hängivna anhängare av den strikta åtstramningspolitiken, såsom Finland och Tyskland, kunde även på det nationella planet tänka sig ett budgetunderskott och ett tillfälligt slopande av målet för en balanserad statsbudget, för att tackla den pågående krisen. Det gäller att fråga sig ifall vi inte är beredda att ta miljökrisen på likadant allvar och ta till starkare finanspolitiska åtgärder för att lösa den?

Men tillbaka till kommunerna. Där präglas de politiska realiteterna ännu av strikta ekonomiska ramar. Men även inom dessa ramar borde det hittas politiskt mod och vilja att investera i ekologisk återuppbyggnad. I det långa loppet betalar sig investeringarna garanterat. Ju längre vi skjuter upp besluten desto dyrare blir det. Samtidigt gäller det att se till de sociala aspekterna och garantera en trygg övergång från miljöskadliga näringsgrenar till jobb som inte skadar naturen och klimatet.

Så länge vi lever i en marknadskapitalism som styrs av privata intressen och investeringar, bör vi använda våra offentliga medel till att så mycket som möjligt styra dessa åt rätt håll. Det hjälper inte att motsätta sig privata företag av principskäl, utan att se till att vi har tillräckligt starka regleringar och skatteinstrument för att skala bort sådan ekonomisk aktivitet som inte är hållbar.

I februari vädjade Thomas Piketty tillsammans med 100 andra ekonomer till den Europeiska centralbanken att förlåta medlemsländernas lån och använda de 2,5 miljarder eurona på ekologiskt och socialt hållbart återuppbyggande efter coronakrisen. Vi borde ta till oss coronakrisens lärdomar och satsa minst lika stort på att lösa de pågående miljökriserna. Tiden håller på att rinna ut.

1 kommentar

Profilbild
Ernst+Mecke 2 april, 2021 - 23:12

I fully agree with the claim that “business-as-usual” will not bring a solution and I should like to point at a very recent example for this: the “Helsinki Energy Challenge” was basically a very GOOD idea (it brought 252 suggestions from teams in 35 countries), but the good idea was sabotaged by 2 factors: one was that it was not mentioned in the rules for participation that wind power was basically not acceptable – wind is actually the most promising source of clean energy at the latitude of Helsinki, but the military does not want it because it might disturb the Radar supervision of the area too much (which was not said beforehand but was “somehow leaking out” afterwards, with the result that several suggestions to use wind power as the main replacement for coal were turned down); and the other sabotaging factor was that the jury was obviously chosen because of its members’ “business-as-usual” approach, which made them reject all suggestions of which they thought that the team in question might not be able to realize its suggestion BY ITSELF (giving the organizers the possibility to pack up and go home while the team looks after everything further). The result of this is that now, after the competition has been closed, THERE IS NO ACCEPTED IDEA from where Helsinki could get in a clean way the energy which is up to now provided by coal (several shiploads of it every year) – or should one say “not any even remotely convincing idea …”. And in this situation I should suggest that the Greens (who are politically already in a strong position and will presumably also be after the upcoming election) should pick up the pieces which are left of the formerly good idea, go again through the list of suggestions which came in for the competition, forward reasonable-sounding ideas to the Technical Universities (of which we have several in Finland) and encourage teams of students and post-docs to develop the most promising ones into something which can be offered to the industry for production. This, while inquiring from the military where it might be possible to install large capacities of off-shore wind power without getting in their way. This way Finland might get a solution not only to the problem of Helsinki but of any city on the shores of the Itämeri (and even further afield), and if it would be the Finnish industry which has the patents and the experience with this, it would even be nicely profitable. I was writing about this at some length in a piece for the Facebook group “Political Psychology” (which is a public group, meaning that anybody should be able to read what appears there) on March 28th, 2021 under the title “A Seemingly Successful Idea SPOILED”. If somebody in a fitting political position could take it up and, e.g., kick some further politicians into according action it might be VERY good for Helsinki (and further cities), the environment and the climate.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.