De är vår tids kungar, de globala techjättarna. Företagen gör enorma vinster, men är mästare på att undgå beskattning. Deras ägare tillhör världens absolut rikaste. I Frankrike kallas de GAFA, efter Google, Apple, Facebook och Amazon.
Men deras framgångar kommer med ett pris, som betalas av oss alla. Det handlar om uteblivna skatteintäkter, utarmning av traditionella medier och om vår personliga integritet. Men nu finns tydliga tecken på att flera länder har tröttnat på utvecklingen.
Frankrike införde för ett par år sedan skatt på företagens intäkter. Sedan dess har landet haft en rad konflikter med exempelvis Facebook som försökt undgå beskattningen. Ändå är skattenivån på tre procent minst sagt beskedlig. Men företagens intäkter är enorma, och det handlar inte bara om annonser, en stor del handlar om att sälja data om oss som företagen får genom våra digitala vanor. Det är vi som är varan.
Australien har under vintern haft en rejäl dust med flera av företagen. De vill att företagen ska kompensera australiensiska medier för att de använder deras material. Det är vanliga artiklar och TV-inslag som drar trafik till de digitala plattformarna. Medierna ser sina intäkter sjunka för det de faktiskt producerat som istället skapar de snabba pengar åt techföretagen. Till sist gick företagen med på att betala.
Det finns fler exempel, de visar att stater inte alls är maktlösa. Häromveckan uttalade sig EU för att företagen ska beskattas. Det vore välkommet om fler länder följde Frankrikes exempel så att olika länders skattesystem inte spelas ut mot varandra. Men det finns också länder som håller emot, som Irland där flera av företagen har sina europeiska huvudkontor. Annars har EU inriktat sig mer på att försöka förmå företagen att ta ansvar för att ta bort hat, hot och rena felaktigheter från sina sidor.
Vänstern bör stödja att techföretagen betalar skatt och att de ersätter medieföretag vars material de nyttjar. Det kan vara en del av lösningen på den kris många dagstidningar och andra medier upplever. Vänsterns uppgift måste också vara att slå vakt om yttrandefriheten, här finns en viktig balansgång att gå när man avgränsar vad som får publiceras. En ännu större uppgift är att avgränsa de enorma mängder data som samlas in om oss, data som i praktiken visar inte bara vad vi konsumerar utan också våra politiska uppfattningar och religiösa övertygelser. Den mängd information som samlas in av techjättarna får staternas övervakning att framstå som beskedlig. Som Brexitkampanjen och Trumps valkampanj visade så är det data som kan vara mycket användbara för mindre nogräknade politiska kampanjmakare. Det kinesiska exemplet visar hur förödande det kan vara för frihet och integritet när statlig övervakning blandas med sociala medier och datainsamling. Vi som lever i demokratier har möjligheten att dra en gräns för hur mycket såväl våra stater som techjättarna ska få veta om oss. Den gränsen behöver dras betydligt tydligare än idag.
