En teori för det uppvärmda tillståndet

av Lars Sund

Samma dag jag sätter mig ner för att skriva den här recensionen av Andreas Malms nya bok Stormens utveckling presenterar Klimatpolitiska rådet i Sverige sin årsrapport för 2021. Rådet har till uppgift att utvärdera den svenska klimatpolitiken och summeringen är inte nådig: ”Takten i klimatomställningen är för låg och den beslutade politiken är inte tillräcklig för att nå klimatmålen.”

Om Sverige vill försöka hålla uppvärmningen kring 1,5 grader celsius­ räcker den återstående koldioxidbudgeten fem år med nuvarande utsläppstakt. Ska Parisavtalets mål nås måste utsläppen minska med 17 procent per år. Det här är inte åsikter, utan fakta. Vi vet att det är så här – ändå fortsätter vi som förut. Det är som om insikten om att vi lever i ett historiskt unikt ”uppvärmt tillstånd” inte tycks slå rot och leda till handling. Ännu märkligare ter sig denna kognitiva dissonans jämfört med den handlingskraft som regeringarna världen över visat när det gäller att hantera den rådande pandemin. Om våra ledare bemött klimatkrisen på samma sätt hade omställningen från fossilsamhället varit i full gång. I stället ser vi fortsatt växande utsläpp, ännu i vår kommer atmosfärens koldioxidhalt att överskrida 420 ppm, den högsta koncentrationen på åtminstone tre miljoner år.

Vänstersinnad forskare och journalist

Efter att ha läst Andreas Malms nya bok tycker jag mig ha lite bättre förståelse för varför det är så här.

Författaren behöver en kort presentation: Malm är svensk forskare inom ämnet humanekologi, gammal vänsteraktivist och journalist. Han jobbade i början av 2000-talet på de svenska syndikalisternas tidning Arbetaren, har skrivit i Socialistiska partiets tidning Internationalen och medverkar numera i den internationella vänstertidskriften Jacobin. Med åren har Malm blivit allt mer engagerad i klimatfrågan, både som aktivist och forskare. 2014 disputerade han på avhandlingen Fossil Capital, en studie av de fossila bränslenas roll i uppbyggnaden av den kapitalistiska ekonomin i England (Fossil Capital kom 2016 ut i en populärutgåva som är mycket läsvärd). Stormens utveckling gavs ursprungligen ut på engelska 2017 under titeln The Progress of this Storm och fördjupar en del resonemang i doktorsavhandlingen.

Uppgörelse med postmodernism

”Finns det någon tid kvar här i världen?” frågar Andreas Malm i bokens inledning och påminner om Fredric Jamesons berömda diagnos av det postmoderna tillståndet som ”rummets herravälde över tiden”. Jameson menar att det postmoderna tänkandet inte bara upphävt tiden, utan också räknar bort naturen. Utan idén om naturen upphör tiden att existera, skriver Malm, och citerar Jameson: ”vi blir strandsatta i megastäder där glasväggarna speglar varandra, där bilder … råder över natt och dag, där masker och roller alltjämt får spela fritt utan någon verklig, konkret innebörd.”

Men naturen låter sig inte tänkas bort. Den slår tillbaka, i form av klimatkris (och pandemi, som vi nu har fått se). Vi lever numera i vad Andreas Malm kallar det uppvärmda tillståndet. Hur vi klarar av att hantera det kommer att avgöra mänsklighetens framtid.

I de första tre kapitlen i Stormens utveckling går Andreas Malm till rätta med några av postmodernismens vanligaste tankefigurer: konstruktionismen, hybridismen och nymaterialismen. Han väger dem på sitt intellektuella besman – och finner dem inte oväntat alldeles för lätta. ”Mindre Latour och mer Lenin – det är vad det uppvärmda tillståndet behöver”, sammanfattar Malm, lite provokativt, sin kritik av det samtida tänkandet som utplånar naturen och därmed också klimatkrisen ur sin världsbild. Den franske sociologen Bruno Latour, en av fixstjärnorna på postmodernismens himmel, är favoritmåltavlan för de malmska intellektuella giftpilarna.

Hänvisningen till Lenin ska nog uppfattas som en provokation – bolsjevikledaren är knappast någon att hålla i handen när det gäller klimatet. Men Andreas Malms analys av det ”uppvärmda tillståndet” är fast grundad i marxistiskt tänkande. Precis som kapitalet försöker kuva arbetet försöker det också kuva naturen – begreppen arbete och natur är fullt utbytbara, menar Malm. Som han visar i doktorsavhandlingen Fossil Capital var ångmaskinen central i uppbyggandet av den industriella ekonomin. Det hade funnits andra sätt att driva den tidiga engelska textilindustrins mekaniska spinnrockar och vävstolar, framför allt vattenkraft, men av olika skäl, inte minst för att kontrollera arbetskraften, valde kapitalisterna att satsa på koleldade ångmaskiner trots att dessa var dyrare än vattenturbiner och dessutom hade en otrevlig benägenhet att från tid till annan fatta eld och explodera.

Naturen som ilsket vilddjur

Industrialismen drevs av fossila bränslen: först kol, numera olja. Om samhället som vi känner det ska överleva måste fossilekonomin avvecklas och det måste ske snabbt – vi har några få decennier på oss. Andreas Malm citerar Walter Benjamins ord ur Passagearbetet att ”kapitalismen inte kommer att dö en naturlig död” och lägger till: ”Om den kommer att överleva vår överlevnad är fortfarande en öppen fråga.” Kapitalismen har under sin historia visat sig förvånansvärt anpassningsbar, den har ju lyckats överleva två världskrig och otaliga ekonomiska kriser, men någonstans går gränsen även för dess förmåga till anpassning.

Det är, skriver Malm vidare, nödvändigt att vi dumpar den koloniala attityden till naturen. Den har inte låtit sig underkuvas, inte blivit ”kultur”. ”Jordens klimatsystem har visat sig vara ett ilsket vilddjur. När man ruckar på det kan reaktionen bli våldsam”, som den amerikanska geokemisten och klimatforskaren Wallace ”Wally” Broecker (1931-2019) skrev. Ödmjukhet är något vi måste lära oss om vi vill avstyra en klimatkatastrof.

I Stormens utveckling gör Andreas Malm en teoretisk analys som kan hjälpa oss förstå klimatkrisen – och även begripa varför så många, inte minst politiker, journalister och opinionsbildare vägrar inse att den är ett större hot mot oss än pandemin vi nu kämpar med. Han skriver dessutom med flyt, vilket gör boken om inte lättläst så åtminstone mer läsbar mycket annat som skrivits om postmodern teori. Även den svenska översättningen av Manne Svensson känns smidig.

Förlaget hade dock fått förse boken med ett register, det hade gjort den ännu mer användbart.

Andreas Malm: Stormens utveckling
Översättning: Manne Svensson
Modernista, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.