I självbiografin Familjealbum har dramatikern och författaren Joakim Groth på ett ömsint sätt tråcklat ihop sin familjehistoria.
Att djup sorg som förträngs aldrig försvinner utan ploppar upp igen, och igen, är en truism. En som gjort kampen för att fylla hålrummen till konst är Joakim Groth, författare och dramatiker. Han har i många av sina verk bearbetat den sorg som varit något av mörkrets hjärta i hans liv; förlusten först av sin mor i cancer då han var 16, och ett par år senare sin far, som sköt sig på en parkbänk i december 1971, då han var 18 och lillebror Marcus 11 år.
”Hur kunde han lämna oss?” En fråga som plågat Groth sedan dess. Men han har kommit så nära man rimligen kan komma, med de minnesfragment han som vuxen samlat ihop: fotoalbum och smalfilmer, gamla almanackor och brev, och samtal med kvarvarande släktingar och vänner till föräldrarna. I början mest i fiktiv form, som pjäserna Härlig är jorden på Svenska teatern 1995, Faster Elses liv på Teater Mars 2010 och romanen Tre bröder (2017). Men småningom allt närmare verkligheten, som fjolårets succé Vi är bara mänskor på Svenska teatern, tyvärr avbruten av pandemin. Och nu Familjealbum, en självbiografi utvidgad till familjekrönika, med trådar bakåt både på mammans och pappans sida.
Också nu börjar det med nollpunkten i författarens liv, det dödande skottet på parkbänken. Därifrån rör sig Groth i koncentriska cirklar, med användning av de få bitar som finns till hands, kompletterade med resonemang om hur det också kunde ha varit, där Groth ofta visar prov på humor, förståelse och ömsinthet. Han har under resans gång helt tydligt försonats med sig själv och sin historia, och med faderns svek.
Bilden djupnar
Där hans förra bok Tre bröder var lång i överkant, och fiktionaliseringen smått påklistrad, njuter jag denna gång utan förbehåll. Mest av de partier som går längre bakåt, där Groth med forskarens noggrannhet återskapar sina föräldrars liv och bakgrund, parat med dramatikerns förmåga att få liv i det hela.
För en östnylänning är det av speciellt intresse att ta del av mammans bakgrund, både på mormors sida i Lovisa och morfars i Kotka. Avsnitt som bland annat för oss till inbördeskrigets Lovisa, sådant det beskrivs i mormorsmor Maria Nyströms dagböcker.
Det mesta är baserat på sådant Groth har tråcklat ihop, till exempel av en bunt brev av en av mammans ungdomsvänner. De ger nya uppgifter om mammans aktiviteter under kriget, och kärlekshistorien med den tyska officeren Horst.
Lika fascinerande är det vi får läsa om pappan Gunnar, även här med många kopplingar till det tyska. Gunnars far Carl kom från Tyskland till Åbo, där han gifte sig med en finlandssvensk borgardotter. Det tyska arvet medverkade till att familjen under första världskriget tvingades flytta till Sverige, och blev svenska medborgare. Man återkom senare till Finland, men snart blev de tyska rötterna igen en belastning. Gunnar tjänstgjorde inom tyska armén, och tvingades igen ta sig till Sverige, denna gång genom att desertera från den retirerande tyska armén i Lappland. Det är också i Stockholm som Groths föräldrar träffas första gången, 1946, och bor när första sonen Joakim föds, 1953.
Också ifråga om pappan är det mycket nytt som dyker upp i efterhand. Det viktigaste kanske hans ungdomskärlek Cerle, också hon från Kotka, och den förmodligen viktigaste kvinnan i Gunnars liv.
När det gäller mammans och pappans umgänge med tyskarna under kriget är Groth välgörande neutral, med tanke på hur känslig frågan ofta varit. I uppsättningen Vi är bara mänskor väckte scenerna med tyska soldater, glatt festande med finlandssvenska flickor, mångas irritation. Det var kantänka opassande att framställa dem i så positiv dager. Men ofta var väl umgänget just så glatt och okomplicerat som det framställdes i pjäsen, utan ideologiska övertoner.
Vindlande resonemang
Jag skulle här, apropos umgänget med tyskarna, ha lust med en längre utvikning, av den typ Groth själv odlar, men utrymmet medger det inte. Boken är nämligen försedd med utförlig notapparat, med vindlande resonemang ofta lika långa som huvudtexten. Groth ber i en brasklapp om ursäkt för att de ibland sväller över alla bräddar. Mig stör de inte. För också sidospåren läser jag med välbehag. Däremot tappar texten paradoxalt nog en del av skärpan ju längre framåt i tiden vi kommer. De partier som går längst tillbaka, som barndomstiden i nedgångna Munksnäs gård, känns mest levande. Likaså den första skoltiden och framväxten av Munccagänget, som ännu tycks hålla kontakt. Ju längre in på 1970-talet vi kommer, med tilltagande vänsterengagemang, studier och trevande förälskelser, desto mindre blir jag berörd, även om det faktiskt är min egen generation det handlar om, och många personer jag känner.
Speciell syskondynamik
Efter pappans självmord flyttar de två bröderna till faster Elses tvåa på Apollogatan, med fastern i det ena rummet och bröderna i det andra. Hon tycks ha varit en på många sätt ovanlig kvinna – och växer ännu mer av de hemligheter om henne som långt efteråt dyker upp.
Genom att de två bröderna så tidigt blir tvungna att ta hand om varandra (Else avlider några år senare), eller snarare den äldre brodern om den sju år yngre lillbrorsan, uppstår det en speciell dynamik dem emellan. Kanske symboliserat av pärmbilden, där storebror Joakim förmanar sin bror att slå krockettklotet ditåt, medan lillebror med nånting pillemariskt i blicken tänker ”så fan heller, jag slår vart jag vill!”.
Oftast kommenterar Joakim Groth det faktum att de två tycks vara varandras motsatser med värme, men ibland bränner det till. Som när han inte kan låta bli några beska rader om att Marcus i sin egen memoarbok häromåret mer eller mindre stulit av det material Joakim samlat för sin bok – och dessutom hanterat sanningen ovarsamt. Nå, det har säkert inte varit lätt att växa upp under de omständigheterna, för någondera.
Med tanke på det stora arbete Groth lagt ner på att kartlägga sin familjehistoria känns det lite fånigt att han lämnar läsaren i sticket när det gäller persongalleriet. Det hade inte suttit fel med en kommenterad ”rollista”, som i en pjäs. Irriterande är det också att bilderna ur familjealbumen saknar bildtexter. Kanske för att de saknats också i albumen, och Groth velat ge läsaren samma känsla han själv haft. Men onödigt.
Joakim Groth: Familjealbum.
Minnen, historia, utvikningar.
Förlaget 2021.
