Kritiklabbet med Magnus William-Olsson som frontfigur har i dess olika avknoppningar varit den absolut starkast drivande kraften för att genomlysa kritik i alla dess former i det svenskspråkiga området under 2010-talet och en direkt orsak till att kritik skrivits in som en av andra konstformer i den regionala kulturplanen i det svenska landskapet Halland. 2017–2018 fick kritikerna Lasse Garoff, Helen Korpak, Ylva Perera och Hanna Ylöstalo på Svenska kulturfondens bekostnad varsin månadslång residensvistelse i Bonnierhuset i Stockholm, vilket varit Kritiklabbets hemman. Boken För snabb för att fångas i skrift: Fyra texter om kritiken på 2010-talet (2020) består av fyra texter om kritik vilka är ett resultat av de fyra residensvistelserna.
Både Hanna Ylöstalo och Helen Korpak tar upp en ny form av digital kritik där enskilda personer skaffar sig tillgång till såväl publik som plattformar. Ylöstalo undersöker de litterära samtalen på Instagram. På forumet finns snarare en kultur där man tipsar om bra läsning än en kritisk granskning av verk. Syftet med ”kritiken” är kommersialiserat: förlagen skickar en bok och intagrammaren ger ett positivt omdöme. Givetvis använder sig bokförlagen av de oftast korta emotionellt laddade utropen i sin marknadsföring. Korpak vidgar i sin text förståelsen av digital kritik genom att beskriva hur memes används som samhällskritik i vid mening. I jämförelse med Instagram finns den motsatta rörelsen bland skaparna av memes – det personliga uttrycket och hållningen ska vara fritt från marknadskrafter.
Ylva Perera skriver om att kritiker får för lite betalt och borde vara öppnare med hur dåligt betalt det är. Ett problem för yrkeskåren är att kritik, speciellt med Korpak och Ylöstalos texter i åtanke, kan ge sken av att vara en fritidssyssla. Men trots att Ylva Perera skriver fram problemet med ekonomisk öppenhet i texten finns inte en enda siffra runt arvoden att förhålla sig till, något som skulle ha åskådliggjort förhållandena för professionella kritiker.
Ungefär halva boken ges till dess redaktör, Lasse Garoff och en mer inträngande essä som utgår från hans arbete på Ny Tid. Skribenten arbetar med en komplex dynamik av rörelser som förändrat utgångspunkterna för att skriva kritik. En av de rörelser som skrivs fram är att kritikerna som yrkeskår har varit fruktad i kulturella sammanhang och därmed innehavare av makt. Grunden till den dömande makten för kritikerna var ett fåtal institutionaliserade medier som nästan alla kulturintresserade tog del av. De senaste decennierna har en medial omvälvning skett, vilken inneburit att det inte längre finns ett fåtal medier som slår igenom totalt utan fältet präglas av en stor mängd aktörer, vilket gör att den auktoritära kritikern kommit i bakgrunden till fördel för en stor mängd tyckare, vilka till exempel använder digitala medier.
Sammanfattningsvis är För snabb för att fångas i skrift en intressant bok som introducerar oss till kritikens hantverk och dess ändrade förutsättningar.
Lasse Garoff (red), Helen Korpak, Ylva Perera och Hanna Ylöstalo:
För snabb för att fångas i skrift: Fyra texter om kritiken på 2010-talet. Intresse-föreningen för finlandsvenska frilanskritiker, 2021
