Lyx åt massorna

av Mia Haglund

Termen lyxkommunism myntades delvis för att slå hål på myten om att vänsterns enda alternativ för framtiden skulle vara knapphet och asketism. Kommunismen är inte oförenlig med konsumtion och livsnjutning, tvärtom är det kommunismens mål att ge människan glädje och en meningsfull tillvaro bortom lönearbetets ekorrhjul. 

Vare sig det är frågan om en solig försommarmorgon eller isig midvintergryning bildas den kvarterslånga kön till matutdelningen bakom hörnet vid mitt hem i Helsingfors varje onsdag och fredag. Samtidigt som människor köar på Helsingegatan för limpor och grönsaker två gånger i veckan kastar finländare årligen 120-160 miljoner kilo mat. Det är ungefär 7 300 lastbilar fyllda med matspill.

Det samtidiga behovet och överskottet av mat är bara ett exempel på hur vi idag lever i en tid där vi upplever både överflöd och brist. Vi är antingen överarbetade eller arbetslösa, patenter hindrar tillräcklig produktion av coronavaccin och lägenheter står tomma i stadskärnorna där stadens anställda inte längre har råd att bo.

Kapitalismens egenintresse har alltid monterat konstgjorda barriärer mellan existerande resurser och behov för att upprätthålla marknader och skapa vinster. Nyliberalismen har fått oss att acceptera att endast prestationer och meriter ger oss rätt att få våra grundläggande behov tillfredsställda. Om inte den individuella produktiviteten ständigt ökar står vi inför samhällelig, och personlig, kollaps.

Upprepandet av den nyliberala tidsandans budskap om obligatoriska nedskärningar och åtstramningar har utgjort de senaste decenniernas politiska mantra. Under finanskrisen som följde efter investeringsbanken Lehman Brothers krasch år 2008 räddade politikerna banker genom inbesparingar i välfärden. Åtstramningarna ledde till försämrade tjänster, ökad arbetslöshet och sämre arbetsvillkor, speciellt inom den offentliga sektorn. Nedskärningarnas konsekvenser har ändå inte rört alla – miljardärernas bankkonton sväller som aldrig förr. Oxfam rapporterar år 2020 att världens 22 rikaste män äger lika mycket som alla kvinnor i Afrika.

Även om finanskrisen förde med sig proteströrelser som Occupy Wall Street, ruckade den inte tillräckligt på den politiska apati som Mark Fisher beskrivit som kapitalistisk realism. Som Fredric Jamesons kända uttryck lyder: det har varit lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Tills nu.

Det är tyvärr inte arbetarnas organisering som ställt kapitalismen mot väggen och fått dess egna språkrör som Financial Times att medge att systemet behöver en återställning. Kapitalismens girighet har dragit mattan under sina egna fötter i och med att fossilkapitalismen lett till klimatkrisen och dess akuta krav på samhällelig omställning. Tillsammans med en explosivt ökande global ojämlikhet har vårt nuvarande ekonomiska system själv tvingat fram en dörröppning för att diskutera nya framtider.

Lyxkommunism är den enda kommunismen

Rörelserna för att bryta kapitalismens ojämna resursfördelning och för att utvidga våra tänkbara möjligheter inför framtiden har väckt intresset för att återinföra kommunism som ett mål att sträva efter. Kommunism innebär frånvaron av brist, ett samhälle som baserar sig på att dela det gemensamma överflödet. Fördelningen av det gemensamma befriar oss därmed från klasshierarkier och påtvingad underkastelse.

Bruket av begreppet kommunism i dess ursprungliga mening är inte ett försök att rentvå katastrofala realsocialistiska diktaturers totalitarism, det är ett motstånd mot nyliberalismens avsky för det kollektiva och kapitalismens klassbaserade hierarki. Ifall vi klarar av att skaka av oss föreställningen om Sovjetunionen eller Kina som oundvikliga följder av kommunistiska strävanden kan vi lägga fokus på ideologins frigörande och emancipatoriska målsättning.

Enligt Svensk etymologisk ordbok härstammar ordet lyx från latinets luxus, som betyder överflöd. I kapitalismen sammankopplas lyx med materiella excesser tillgängliga endast för överklassen. I kommunismens kontext innebär lyx inte exklusiva möjligheter att slösa pengar, utan tillgängliga möjligheter att slösa tid. Att ha tillgång till ett överflöd av tid möjliggör upplevelser av meningsfullhet och njutning, vilka kunde beskrivas som förkroppsligande upplevelser av lyx.

Det finns egentligen ingen orsak att skilja på kommunism och lyxkommunism, eftersom kommunism i sig redan innebär ett frigörande från kapitalismens konstgjorda resursbrister.

Begreppet lyxkommunism myntades som en utopisk horisont kopplat med konkreta mål för att väcka våra samhälleliga krav och vår fantasi ur kapitalismens restriktiva grepp. Det började med demonstrationsskyltar i Berlin och London i mitten av 00-talet som först krävde lyx åt alla och utvecklades sedan vidare till krav om helautomatiserad lyxkommunism. Begreppet har gett upphov till otaliga bloggtexter, podcasts, manifest, essäer och böcker samtidigt som Fully Automated Luxury Gay Space Communism även blivit en känd meme.

I sin fulla längd kräver FALGSC en automatiserad värld utan könsnormer, som kan erbjuda lyx åt alla tack vare gemensamt förvaltad teknologisk utveckling.

Arbetarrörelse mot arbete

Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad. År 1930 förutspådde nationalekonomen John Maynard Keynes att hans barnbarn skulle ha en 15-timmars arbetsvecka. Sedan Keynes dagar har automatiseringen framskridit men ändå inte resulterat i kortare arbetstid. Arbetskraft som frigjorts tack vare teknologiska framsteg har åter sugits upp av kapitalismen.

Automatisering av arbete omfamnas av lyxkommunismen som en av primärkällorna till resursernas överflöd. I motsats till fackliga rörelser och många parlamentariska social-demokrater och vänsterpartister sammankopplar inte lyxkommunismen lönearbete med meningsskapande utan gör en distinktion mellan arbete och meningsfull sysselsättning. Den ökade fritiden som en automatiserad värld kan erbjuda leder inte till individuell passivitet, utan frigör möjligheter till självförverkligande och kreativitet.

Ett samhälle som inte baserar sig på lönearbete för att människor ska känna ett egenvärde och få sina behov mötta kan göra sig av med det antropologen David Graeber kallat för bullshit jobs, alltså struntjobb som inte fyller någon annan funktion än att skapa en anställning. Graeber menar att samhället skapat en lång rad onödiga arbetsplatser eftersom arbete sammankopplats med dygd, moral och människovärde.

Automatisering av arbete kan även användas för att luckra upp patriarkala maktförhållanden och könsnormer. Radikalfeministen Shulamith- Firestone hävdade redan på 1970-talet att tekniska och kulturella färdigheter kunde upplösa den sexuella maktordningen och den biologiska reproduktiva arbetsfördelningen. Även utan att gå så långt som att låta maskiner sköta graviditeter är det värt att ta i beaktande teknologiutvecklingens feministiska progressiva potential.

Teknologiska lösningar och automatisering kan i tillägg till lönearbete ersätta en del av den sociala reproduktionen och omsorgsarbetet. Att kunna ersätta en del av vårdarbetet betyder ändå inte att vi blir, eller strävar efter att bli, oberoende av varandra. Då det påtvingade arbetet skalas av blir våra ömsesidiga relationer och tillfredsställandet av våra emotionella behov en allt större del av vardagen.

Ägarförhållandet står i centrum för att kunna åtnjuta automatiseringens frukter. Robotisering, artificiell intelligens och algoritmer kan endast erbjuda oss möjligheter till frigörelse ifall de ägs kollektivt. Då maskinernas produktivitetsökning tillfaller privata ägare leder det inte till kortare arbetstid för arbetare utan, precis som fackföreningarna befarar, till ökad arbetslöshet och minskade samhälleliga resurser.

Ändlös lyx vs klimatet?

De mest inbitna förespråkarna för helautomatisering, som författaren till Helautomatiserad lyxkommunism Aaron Bastani, menar att det finns tillräckligt med utsläppsfri energi för att kunna tillgodose världsbefolkningens grundläggande behov och dessutom fortsätta en hejdlös produktion av varor. Även om det finns teoretiska möjligheter att bedriva gruvdrift på asteroider för att täcka solenergins behov av litium måste olja och kolkraft ersättas innan alla potentiella framtida teknologilösningar ännu finns på plats.

Att kunna slösa sin tid är ändå inte nödvändigtvis lika kostsamt för miljön som extravagant konsumtion. Ett lyxkommunistiskt samhälle som inte baserar sig på att alla lönearbetar gör det även möjligt att avsluta arbeten som förstör miljön och accelererar utsläppen. Den omtvistade finska torvnäringen kunde köras ner direkt, eftersom arbetstagarnas grundläggande behov skulle bli tillfredsställda även utan lönearbete.

Klimatförändringarnas hot har återaktualiserat Rosa Luxemburgs populära slogan om att samhället står inför ett vägval: antingen går vi mot socialism eller så återfaller vi till barbari. Av olika postkapitalistiska visioner erbjuder lyxkommunismen den mest frigörande framtiden för största delen av mänskligheten (även utan oändliga helautomatiserade resurser).

Om vi inte kan erbjuda en framtidsvision baserat på annat än asketism för majoriteten av befolkningen kommer vi inte att lyckas genomföra alla nödvändiga klimatomställningar. Ifall massorna upplever att de ställs som betalare för klimatövergången, kommer det att leda till den bakåtsträvande och främlingsfientliga högernationalismens framgång.

Revolutionära reformer

Trots mängden manifest i sitt namn är lyxkommunism varken ett fastslaget stegvis utförbart arbetsprogam eller en samhällelig ändstation. Det är emancipatorisk riktning och en inspirationskälla för vår samhälleliga fantasi.

Det finns ändå en rad politiska projekt, i tillägg till automatisering, som för oss närmare lyxkommunismens horisont. I sin essä Täysautomatisoitu avaruushomoluksuskommunismi nämner Pontus Purokuru basinkomst, kortare arbetstid och fri rörlighet som tre politiska krav som återkommer under de senaste decennierna både i samhälleliga rörelser och litteratur besläktade med lyxkommunistiska målsättningar. För att genomföra kraven behövs både organisering, rörelser och parlamentarisk styrka.

Lyxkommunismen är för massorna och måste därför även tas i besittning och styras av massorna. Den är beroende av en lång rad politiska kamper, en långsiktig revolution istället för ett enda slag om allt eller inget. Feminister, klimataktivister, antirasister, arbetare. Lyxkommunismen är en möjlighet till en tilltalande framtid för oss, både som gemenskap och som individer som söker efter meningsfyllda liv.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.