Regeringskrisen och ursinnet

av Sara Ehnholm Hielm

Det är intressant hur starkt mitt förtroende för samhället, för omvärlden och för grundläggande rättvisa hamnat i gungning nu under regeringskrisen. Jag hade tänkt skriva kolumn om ett annat ämne men det går inte. Jag slutar sova, gnisslar tänder, läser nyheter som besatt. Medan jag skriver detta är det oklart hur det kommer att sluta. Precis lika känslomässigt som en Trump-anhängare blir jag rasande över att Sanna Marins regering har kämpat på, hållit corona-siffrorna bland de lägsta i Europa, varit rättvis och lyssnande – och så ska Centern inifrån regeringen börja bråka.

Jag vill att politik, åtminstone under en pandemi, ska handla om att sköta om våra gemensamma angelägenheter och rädda liv. Självklart hör det till politikens grundläggande väsen att förhandla, att gemensamt lösa problem mellan partier som tycker annorlunda. Men just rävspel, fiffel i kulisserna, spel för gallerierna hatar jag. Hur täcks Centern bete sig så här efter att de redan en gång fällde statsministern i en regering de själva sitter i? En regering som blev än starkare under Sanna Marins ledning, en regering som blivit beundrad i hela världen och polerat Finlandsbilden så den skiner klarare än nånsin efter Vinterkriget och Nokia i sina glansdagar? En regering som letts av unga kvinnor – därför är det extraviktigt för mig att de lyckas.

Plötsligt minns jag hur det kändes under Sipiläs regering. Att ständigt spänna sig av rädsla för nya lagförändringar som alltid gick emot hur samhället borde organiseras (som universitetets finansieringsmodell eller poängsystemet för olika ämnen i inträdesförhören för gymnasielevers studentresultat). Hur det gnager på ens livsglädje.

Hela Trumps presidentperiod var ett liknande lidande som satte sig i kroppen. Essäisten Rebecca Solnit har skrivit om att hon och många andra nu efteråt lider av symptom som närmast liknar posttraumatiskt stressyndrom, som krigsveteraner lider av. Oförmågan att lita på andra, ett överflöd av motstridig information som dygnet runt bombarderade medborgarna och tvang dem att ständigt befinna sig i försvarsposition, en underlig kombination av skam och ilska.

Ursinnet handlar om superprimitiva saker. De duktiga flickorna som direkt då deras gemenskap splittras faller ihop, för att nån börjar ställa sig in hos pojkarna. De störiga pojkarna som bara genom att förstöra får allt att handla om dem. Männen som sitter nånstans på nätet och knyter näven i fickan och tror att de kan göra saker bättre bara därför att de … är män.

Medan jag skrivit kolumnen verkar krisen ha blåst över. Marin var lika beundransvärt sakcentrerad som alltid och tack gode gud för det.

Nånstans förstår jag lite bättre galningarna i dokumentärer som HBO:s Into the Storm om Q-Anon och SVT:s Vaccinationskrigarna och de förbittrade incel-killarna kring Pepe the Frog. Förstås inte deras resonemang eller handlingar. De har så klart fel och jag har rätt. Men den besinningslösa styrkan i deras känsla.

Foto: Niklas Sandström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.