”Vägen ut är kollektiv”

av Jon Weman

Folkliga bytesbörser blev räddningen för många under den ekonomiska krisen i Argentina i början av 2000-talet. Denna kollektiva rörelse inspirerar gräsrotsrörelser som i dag hjälper många invånare överleva i det coronadrabbade landet.

I början av 2000-talet hade Argentina flera års ekonomisk kräftgång bakom sig, men i december tog situationen en ytterligare vändning nedåt när regeringen överraskande införde kraftiga begränsningar av bankuttag. Spararna, som (korrekt) fruktade att deras besparingar inte skulle överleva inlåsningen på bankerna intakta, drabbades av panik och drog in dramatiskt på alla icke-oundgängliga utgifter. Det paralyserade ekonomin nästan över en natt och ledde till en väldig ökning av arbetslöshet, konkurser och drastiskt minskade inkomster i den informella ekonomin, som bland gatuförsäljare.

Det ledde till massdemonstrationer och regeringens fall den 20-21 december och till ett uppror som för omkring ett år framåt höll Argentina i ett slags undantagstillstånd, med spontana folkråd på gator och torg, vägblockader och ockupationer av byggnader och fabriker, som kom att få stora politiska konsekvenser för årtiondena som följde.

Men de ställde också människor inför det omedelbara problemet att överleva vardagen, och här föddes ett fenomen som var mindre konfrontativt än gatuprotesterna men lika nyskapande: trueques, ”bytesmarknader”.

Varor finns, men inga pengar

Bakgrunden var att ett stort antal människor, både från den tidigare medelklassen och från fattigare befolkningsskikt, plötsligt inte hade råd med det nödvändigaste för dagen, eller med tjänster de tidigare tagit för givna, som hårklippning.

Snart upptäckte en del av dem, särskilt personer som hantverkare och affärsägare, ett intressant förhållande: deras inkomster hade kollapsat för att inga av deras tidigare kunder hade pengar, men samtidigt fanns behovet av deras tjänster kvar. Frisören gick utan mat för dagen samtidigt som bagaren lät bli att klippa sig – eftersom det inte fanns pengar. Skulle det inte vara möjligt att byta direkt…?

Snabbt utvecklades systemet till kvarters- eller stadsdelsbaserade bytesringar. Förebilder fanns faktiskt sedan redan mitten av 1990–talet, några mindre nätverk skapade i den lokala gröna/alternativa miljön, men nu exploderade antalet inblandade: 1998 fanns det 80 kända klubbar i landet, 2002 över 5 000, och 6–7 miljoner dagliga användare. I parker, ödetomter eller övergivna byggnader skapades marknader, och snart började man skapa sin egen ”valuta” i form av kuponger. Utvecklingen skyndades vidare av att en del krisdrabbade företag vid den här tiden betalade sina anställda lön i form av produkter – så det fanns människor med exempelvis tre spisar eller 200 konserver att byta bort.

”Bytesmarknaden räddade mig när vi inte hade någonting, absolut ingenting, att sätta på bordet. Först sålde jag några elektriska apparater, sedan fruktpajer, som jag alltid varit bra på att baka”, berättar tidigare- taxi-chauffören Horacio Garcia för sociologen Manuela Fernandez Mayo i tidskriften Revista Pueblos y Fronteras (2009).

De olika lokala marknaderna kopplade så småningom ihop sig och skapade större nätverk som accepterade varandras kuponger. För många hade vid det här laget, i krisens djupaste vågdal, bytesmarknaderna blivit avgörande för många människors överlevnad.

”Det gällde att lära sig var allting fanns och komma tidigt, vilka som hade socker, vilka som hade pulvermjölk. Varje dag gick vi en runda, jag köpte och min dotter sålde”, berättar Elsa Cataldo, en annan av medlemmarna i ringen.

Politisk dimension

Människor ur (tidigare) medelklassen och från fattigare skikt blandades på bytesmarknaderna, men med delvis olika motiv, konstaterar Fernandez Mayo. För de förstnämnda var marknaderna ett sätt att spara pengar och reservera inkomster för sådant de bara kunde betala med kontanter, medan de för de senare ofta var deras enda källa till mat för dagen.

Medan landet var i uppror – det stabiliserades först när Nestor Kirchner blivit president 2003 – var bytesmarknaderna ett mindre uppenbart politiserat fenomen. Ändå hade många av dem bestämda principer: deltagare skulle sälja egna ägodelar och sådant de producerade, inte köpa upp partier av det ena eller andra billigt och sälja dyrt. Och man etablerade ofta fasta, reglerade priser som föreningen gemensamt beslutade om för de vanligaste varorna.

På det sättet kan man säga att det påminde om de genom historien vanligaste penningsystemen och marknaderna, enligt antropologen David Graeber: de var lokala, baserade på att handelsmän, hantverkare och andra höll löpande balans över vem som var skyldig vem; bara någon gång om året reglerades allt med ”officiella” pengar, mynt av ädla metaller. Och priset på de flesta vardagsvarorna, som bröd och salt, var fastslaget enligt tradition istället för att variera med tillgång och efterfrågan; att ta ut överpris möttes av en stark negativ reaktion.

”Det handlade om mer än att enbart lösa vissa problem för dagen, det byggde förtroende mellan människor. Jag litar på dig, för att din produkt är bra, och du litar på mig, för att min produkt är bra. Det var ett fantastiskt sätt att tänka: att dela med sig, tillit, respekt. Politiken borde tagit till sig av det”, reflekterade prästen Marcelo Dominich, som var inblandad i sin lokala bytesring i en Buenos Aires-förort.

Idén lever vidare

Efter ett par år var bytesmarknaderna på väg bort. Förfalskning av kuponger var ett ständigt problem och blev svårare att bekämpa ju mer nätverken växte och ju färre deltagare som var personligen bekanta med varandra. Andra missbrukade systemet genom olika varianter av ”köpa billigt, sälja dyrt”, som det var avsett att undvika.

Samtidigt med bytesnätverken blomstrade verksamheter som trädgårdsodlingar på ödetomter. De hjälpte många att överleva när mängder av människor stod utan arbete och inkomst, men då ekonomin någorlunda normaliserades hade de helt enkelt för låg produktivitet för att vara hållbara – något som de mest drivande i projekten ibland hade svårt att acceptera. Ett kontantbidrag, ”familjeförsörjarplanen”, på runt 50 euro i månaden till de hushåll som saknade andra inkomster gjorde också behovet av att finna mat för dagen på alternativa vägar mindre (och var för övrigt sannolikt den åtgärd som gjorde mest för att stävja en direkt revolution i landet).

Idag befinner sig Argentina återigen i allvarlig kris, resultatet av först en skenande statsskuld under den förra regeringen, följt av den massiva inbromsningen som pandemin och de åtföljande karantänerna orsakat. Precis som under tidigare nedgångar har det återigen blivit vanligt med familjer som säljer avlagda kläder och andra begagnade prylar från trottoaren och nya loppmarknader dyker upp i parker och på torg, men de följer en mer normal marknadslogik.

Arbetarövertagandena av fabriker och de verkstäder, odlingar och andra verksamheter de arbetslösas organisationer utvecklade under den stora krisen har inspirerat vad som idag kallas den ”sociala” eller ”folkliga” ekonomin med omfattande nätverk av kooperativ, som numera också har statligt stöd. På samma sätt verkar också bytesmarknaderna ha satt sina spår i det allmänna medvetandet. På senare år, när fattigdomen återigen ökat och familjer på nytt har svårt att livnära sig, har flera sociala organisationer börjat bygga alternativa försäljningsnätverk, med fasta rättvisa priser och en ambition att eliminera de mellanhänder som ofta tar hem de största vinsterna. Småbrukarorganisationen UTT har exempelvis samarbetat med folkrörelser i städerna för att sätta upp egna livsmedelsmarknader som går förbi de kommersiella uppköparna och grossisterna. För dem som inte bor i närheten av de nyskapade centralerna, tar organisationerna upp beställningar.

”Medan det industriella jordbruket skickar miljarder dollar till utlandet, gör vi en insats för att föda landet… vägen ut ur krisen är kollektiv”, skriver organisationen i ett uttalande.

Foto: Homer Sykes / Alamy

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.