Ålandsfrågan var inte bara maktpolitik

av Mio Lindman

På Åland firas i år att det gått hundra år sedan Nationernas förbund löste den så kallade Ålandsfrågan och Åland fick sin självstyrelse. Samtidigt som Finland blev självständigt arbetade ålänningarna för en återförening med Sverige. Frågan landade hos det nygrundade Nationernas förbund, som genom noggrann prövning kom fram till att öriket skulle tillhöra Finland.

Jerker Örjans, mångsidigt och mångårigt verksam i det åländska kulturlivet, hävdar att Ålandsfrågan oftast snävt betraktats som en fråga om Ålands statstillhörighet, en konflikt mellan Sverige och Finland. Själv vill han i stället uppmärksamma de så kallade nationalitetsgarantierna. De utgör själva kärnan i Nationernas förbunds beslut 1921. Till garantierna hör det svenska språket, begränsningar i nyinflyttades jordägande och rösträtt och en procedur vid val av landshövding som garanterar att denna har ålänningarnas förtroende.

I sin bok Ålandsfrågan mina herrar! (PQR 2020) vill Örjans lyfta fram de rapportörer som utsågs av Nationernas förbund för att på plats i Sverige, Finland och på Åland studera frågan och föreslå en lösning.

– Deras rapport är enig, men jag vill visa att Ålandsfrågan också var en del av världssamfundets agenda. Därför ingår i faktaboken också en pjäs, en dramatisering som visar hur rapportörerna kan ha resonerat när de skrev sitt betänkande. Jag försöker få läsarna att förstå – och själv förstå – hur en sådan här rapport växer fram.

I pjäsen möter man rapportörerna: amerikanen Elkus, belgaren Beyens och schweizaren Calonder. Elkus hade fungerat som ambassadör i Konstantinopel, och varit en av dem som ordnade nödhjälp till armenierna, som av turkarna fördrivits från sina boplatser. Beyens hade en tid varit den ökände kung Leopold II:s privatsekreterare. Calonder var politiker, jurist och tidigare president.

Garantierna

Nationernas förbund skapades som en fredsorganisation 1920 och gjorde stora ansträngningar för att skydda minoriteter. Örjans hävdar ändå att Ålandslösningen är unik och i motsats till andra ”minoritetstraktater” som slöts blev den bestående. Inför risken att förlora Åland hade riksdagen i Helsingfors 1920 antagit en lag om självstyrelse för Åland. Lagen förkastades av ålänningarna. Det var NF:s Ålandsrapportörer som föreslog att Finland skulle infoga nationalitetsgarantier i självstyrelselagen. Förslaget omformades vid behandlingen i Nationernas förbunds råd till ett ultimatum. Finland föll till föga och stiftade så småningom den lag som i dag kallas Garantilagen. Med den kompletteringen till den redan existerande självstyrelselagen kunde ålänningarna acceptera självstyrelse.

Idéer om självstyrda områden i Finland hade figurerat redan i början av 1900-talet, det fanns bland annat ett förslag om kantonalisering av landet enligt schweizisk modell. Framförallt var det finlandssvenskar som drömde om självstyrda svenskspråkiga områden.

Örjans menar att nationalitetsgarantierna är unika. Inte ens i det nutida Schweiz finns något motsvarande. Därför ville han spåra idén. Nystandet ledde honom till den kontroversielle rikssvenske professorn och politikern Harald Hjärne som träffat den finländska utrikesministern (sedermera Ålandsministern i Paris) Carl Enckell i Stockholm.

– Svenska och finska historiker hade villigt ställt sig i sina respektive nationers tjänst för att bevisa att Åland tillhörde det egna landet. Hjärne gav inte mycket för den typen av historisk spekulation. Han menade att statstillhörigheten för ålänningarnas vidkommande spelade en sekundär roll, nationalitetsgarantier var huvudsaken.

Örjans visar att Enckell anammade Hjärnes synsätt. Som minister var han i alla fall tvungen att implementera den lag om självstyrelse som riksdagen antagit och som saknade nationalitetsgarantier. Genom sin sekreterare John Uggla tycks Enckell ha planterat idén om garantier hos ålänningar i Helsingfors som inte stödde tanken på Ålands återförening med Sverige och organiserat sig i den så kallade privata Ålandskommittén. Det var denna privata Ålandskommittén som presenterade Hjärnes idéer för Ålandsrapportörerna.

Inte bara maktpolitik

I Ålandsfrågan mina herrar! ingår Ålandsrapportörernas omsorgsfulla betänkande. Ett av skälen till att betänkandet trots det fått så litet utrymme i Ålandsfrågans historia är att man, under inflytande av historikern James Barros, har sett Ålandsfrågan som ett spel mellan andra världskrigets segrande makter. Frågan hade avgjorts i London och Paris, inte av NF. Om det är utgångspunkten kommer betänkandet och NF:s beslut inte att vara mer än ett spel för gallerierna.

Örjans menar att det finns en mängd omständigheter som talar för att maktperspektivet är otillräckligt.

England och Frankrike hade varken något att vinna eller förlora i den här frågan. Inte heller rapportörerna, från Schweiz, Belgien och USA, kom från nationer som hade något eget på spel. I Elkus memoarer, som publicerades först under 2000–talet, får uppdraget i Ålandskonflikten ett eget kapitel. Där får man inte intrycket att rapportörerna skulle ha varit brickor i stormakternas spel.

– Ålandslösningen har under många år aktivt förts fram som exempel vid medling i minoritetskonflikter. Då är Ålandsberättelsen som jag berättar den mera spännande och användbar än den gängse berättelsen.

– Min avsikt har inte varit att förringa kampåren med Sundblom och de andra förgrundsfigurerna. Jag ville föra in nya aspekter och ta fram personer som av olika orsaker hamnat i skymundan. Utan portalfigurerna skulle vi varken ha haft Ålandsfråga eller autonomi.

Det finns mycket som ännu är dunkelt i självstyrelsens historia. En historik skulle ha skrivits på trettiotalet, men det blev inte av. Det är inte helt klart hur och när idéerna om återanslutning till Sverige började florera. Var det ett initiativ från Sverige eller strömningar som funnits på Åland längre än så? Örjans säger att det under Krimkrigets tid verkar ha varit så att ålänningarna varken såg sig som finländare eller svenskar utan enbart som ålänningar.

”Ålandsparadoxen”

Autonomi inom den finländska ramen anammades snabbt bland ålänningarna. Örjans menar att någon långvarig bitterhet inte rådde. Däremot har han lagt märke till något som han kallar ”Ålandsparadoxen”:

– Också på Åland hävdas det än i denna dag att Ålandsfrågan avgjordes på ett orättvist sätt och att man skulle ha låtit Åland återförenas med Sverige. I alla åländska historieböcker står det så här.

– När detta är utgångspunkten vill man inte läsa en rapport i vilken författarna plockar fram många faktorer som talar för självstyrelse inom Finlands gränser.

Vad svarar man på invändningen att NF inte lyssnade på ålänningarna, som ville tillhöra Sverige?

– Man kan säga att den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons idé att låta minoriteterna komma till tals i vissa fall förverkligades i högre utsträckning, i vissa i mindre. Men de minoritetstraktater som slöts i NF:s regi var något nytt. Wilsons idealistiska strävanden är ett exempel på att situationen efter första världskriget inte bara kan sammanfattas som att de segrande nationerna försökte härska över de besegrade. Wilson har till och med fått bära hundhuvudet som dem som genom sina idéer förorsakade andra världskriget.

Ålandsfrågan ses som en framgångshistoria, också på Åland. För tjugo-trettio år sedan förekom heta debatter om självstyrelsen och demilitariseringen, men idag ser det annorlunda ut. Visst har marginella politiska röster höjts både för återförening och självständighet, men detta är den stora bilden.

En bredare ram

Örjans menar att det inte endast var en lycklig lösning för ålänningarna inom Finlands gränser som rapportörerna eftersträvade.

– Inga internationella konflikter kan lösas endast med en enskild minoritets bästa för ögonen. Det är viktigt att se det bredare sammanhanget. I det här fallet till exempel just det svenska i Finland. Finlandssvenska akademiker skötte förhandlingarna med NF:s rapportörer. Ibland har man därför på Åland sett just finlandssvenskar som sina fiender.   

– Men vi är många på Åland som tror på livet på andra sidan Skiftet. Synnerligen olyckligt därför när tonläget höjs i samband med Coronan.

Jubileet

Örjans berömmer Åland 100-festligheterna för att man tagit tillfället i akt och satsat på gedigna kulturprojekt. En sak vill han dock påpeka som en brist, inte bara under jubileet:

– Julius Sundblom har fått stå ganska ensam som portalfiguren för Ålandsrörelsen och självstyrelsen. Bland annat har Carl Björkman hamnat i skymundan. Det borde rättas till.

Tidningsmannen och politikern Sundblom, som var folkskollärare och utbildad i Nykarleby, var en av de sista att ansluta sig till Ålandsrörelsen, men när han väl hade beslutat sig var det av hela hjärtat. Han blev den populäre folkledaren. Under många år fungerade han som landstingets talman.

– Björkman var ”självstyrelsens arkitekt” och lantråd. Det var han som fick självstyrelselagen att fungera i praktiken, också på det ekonomiska området.

Ålands demilitarisering sedan Krimkriget hade utvidgats med bestämmelser om neutralisering i krigssituationer i samband med att Åland fick sin självstyrelse. På 1930-talet, just innan andra världskriget, ville Sverige och Finland befästa Åland i strid med demilitariseringen. Sundblom stod upp mot detta förslag medan Björkman var beredd att ge upp demilitariseringen. Det var Sundblom som fick gehör bland ålänningarna. Björkman tappade landstingets (i dag lagtinget) förtroende och avsattes.

– Jag sympatiserar med demilitariseringen, men skulle gärna ha sett att Björkmans stora insatser skulle ha lyfts fram under jubileet.

Nygamla projekt

Jerker Örjans är själv ingenjör. Under studierna vid Åbo Akademi engagerade han sig i en studentförening som bland annat verkade för romerna i Finland. Han ville ut i världen och åkte till Zambia och arbetade där i sju år som metallurg. Tillbaka på Åland har han varit aktiv inom olika kulturprojekt och har också hunnit skriva 13 böcker. Mariehamns historia, byggnadskultur och sjöfartshistoria hör till de ämnen han skrivit om.

Just nu – egentligen redan sedan decennier tillbaka – fördjupar sig Örjans i Bomarsunds händelserika år före och under Krimkriget. Speciellt är det sången ”Oolannin sota” som upptar honom. Han har hittat en gammal version av sången som beskriver de finska skarpskyttarnas öden. I Bomarsund blev de inga krigshjältar men märkligt nog blev de hjältar i alla fall som krigsfångar i England. Där minns man dem ännu. Tillsammans med en redaktör från Tavastehus arbetar Örjans med en bok om skarpskyttarna och deras sång.

Jag frågar till sist om formuleringen ”Åland är amatörernas paradis”, som han skall ha sagt och som finns i författarpresentationen i hans senaste bok.

– Om man vill bo på Åland, och det vill jag, måste man vara beredd att anpassa sig till små förhållanden. Man kan inte alltid jobba med det som man har utbildat sig för. Då krävs det beredskap att pröva på nya saker, amatörerna tar plats. Ofta med gott resultat i föreningsliv och kultursatsningar, tycker jag.

Foto: Mio Lindman

1 kommentar

Profilbild
Gösta Helander 13 augusti, 2021 - 11:28

Intressant och läs- och tänkvärt.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.