Vi måste prata om ”småspararna”

av Axel Vikström

 

Ett återkommande argument inom den kritiska samhällsvetenskapen är att nyliberalismens intåg på den politiska arenan har resulterat i urholkandet av kollektiva klassprojekt. I stället för att sträva efter förbättrade livsvillkor tillsammans med dem som delar vår position i arbetsfördelningen uppmuntras vi att forma vår egen unika identitet genom personlig utveckling och privat konsumtion. Detta har även framhållits som en möjlig förklaring till varför den ökade ekonomiska ojämlikheten, åtminstone fram tills nyligen, inte bemötts med nämnvärt mobiliserat motstånd från den breda arbetarklassen. Ojämlikhet uppfattas alltmer som en individuell angelägenhet, med följden att ekonomisk utsatthet förvandlats till ett problem som är upp till var och en att själv lösa genom hårdare arbete och bättre beslutsfattande.

Men ur askan av klassretoriken har en ny kollektiv skapelse rest sig. En skapelse som måhända inte utgör en självupplevd identitet, men som likväl kommit att användas för att gestalta en ny konstellation av arbetande människor med påstådda gemensamma intressen. Jag talar om småspararna. 

Vem som egentligen räknas till denna skara är inte lätt att utröna. En snabb dykning in i mediearkivet visar att begreppet allt som oftast används utan att journalisterna specificerar vilket segment av befolkningen man refererar till. Men den sammanlagda bilden av min högst ovetenskapliga empiri är att småsparare tycks användas med referens till dem som i tillägg till sin månatliga arbetsinkomst ägnar sig åt småskalig aktie- och fondinvestering, ofta med syftet att spara till en bostad eller dryga ut pensionen. Detta är ju i sig inte något nytt fenomen. Som kunskapshistorikern David Larsson Heidenblad visar i sin forskning om den svenska spar- och investeringskulturens förändring så blev fenomenet med privat fondspararande, som tidigare betraktats med skepsis, allt vanligare bland allmänheten från och med slutet av 1970-talet. Detta delvis som följd av nya sparformer som introducerades från statligt håll, delvis som en konsekvens av diverse kampanjer (bland annat tävlingar som aktie-SM) som bedrevs av privata aktörer. 

Mitt intresse för småspararna kretsar kring den roll som begreppet kommit att spela i samhällsdebatten. Tankarna väcktes hos mig i våras i samband med den debatt som uppstod efter att en arbetsgrupp inom de svenska Socialdemokraterna presenterat en rad förslag för ökad jämlikhet, bland annat införandet av en så kallad miljonärsskatt. Kort därefter kunde Dagens Industri avslöja att arbetsgruppen även begärt att riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle räkna på följden av förändrade skattetak på så kallade ISK-konton, en sparform där kontoinnehavaren varje år betalar ett schablonbelopp i skatt. I rapporten från RUT framkom det att man diskuterat ett skattetak på ISK-tillgångar på 100 000 och 200 000 kronor.

Frågan är om ordet småsparare någonsin använts lika frekvent som under de därpå följande dagarna. ”Rör inte småspararnas pengar”, skrev Göteborgs-Postens liberala ledarsida. ”S bedriver häxjakt mot småsparare”, utbrast Moderata ungdomsförbundet. ”Obegripligt att ge sig på småsparare på det här sättet”, sade Nordnets sparekonom Frida Bratt, som även drog i gång uppropet ”Rör inte vårt sparande” som inom loppet av en vecka fick över 35 000 underskrifter. Att dåvarande finansminister Magdalena Andersson (s) i efterföljande intervjuer förtydligade att fokus nu låg på möjligheten att beskatta spararkonton med över tre miljoner i tillgångar – vilka tillsammans utgör så mycket som en tredjedel av det totala ISK-sparandet – gjorde föga för att ändra debattens riktning. Summan av kardemumman blev att Socialdemokraterna var ute efter att straffa de förnuftiga medborgarna som strävsamt sett fram emot den första egna lägenheten eller några extra tusenlappar på ålderns höst. 

Här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Å ena sidan finns det fog för att hävda att de reformer som gjorts i den svenska skattepolitiken under de senaste decennierna inneburit att finansieringen av välfärden alltmer riktat in sig på dem som får sin huvudsakliga inkomst från arbete. Slopade skatter på arv, förmögenhet och fastigheter har framför allt gynnat de allra mest kapitalstarka grupperna i samhället (även om förmögenhetsskattens utformning innebar att de rikaste tämligen lätt kunde kringgå den). Denna linje har bedrivits av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Med tanke på den åtstramningspolitik som förts parallellt med skattesänkningarna är det på någon nivå logiskt att de mer välbeställda delarna av arbetarklassen i högre grad börjat ägna sig åt privat sparande för att dämpa sin framtidsoro. Inte minst med tanke på de snabbt stigande priserna på bostadsmarknaden.

Å andra sidan kan en argumentera för att framlyftandet av småspararna kan tänkas utgöra en diskursiv försvarslinje mot skattehöjningar överlag. Tidigare forskning visar att medierapporteringen om skattereformer ofta undgår att särskilja hur olika inkomstgrupper påverkas av olika förslag, och att det finns en tendens att skatter på förmögenhet framställs som negativa för samhället som helhet. Detta innebär i sin tur att skattereformer som i själva verket främst gynnar de allra rikaste framställs som om de skulle ha lika positiv inverkan för alla hårt arbetande medborgare. 

Mot denna bakgrund framstår mobiliserandet av begreppet småspararna som ett potentiellt retoriskt verktyg för dem som vill försvara finanskapitalismens legitimitet och vrida debatten bort från systemets inbyggda ojämlikheter. Det ovannämnda uppropet som initierades av sparekonomen Frida Bratt framstår som ett exempel på detta. Uppropet må ha fokuserat på ISK-taken, men i sin text nämner hon även den föreslagna miljonärsskatten och slår fast att signalen från Socialdemokraterna är att ”sparare ska betala högre skatt”. Kontentan blir därmed att skatteförslagen som helhet beskrivs som fientliga mot alla sparare, och att distinktionen mellan hur eventuella reformer skulle påverka de allra rikaste (när använde förresten någon senast begreppet ”storsparare”?) och arbetarklassen nedtonas. Spargrisar är vi allihopa, allihopa, allihopa. 

En mer välvillig tolkning av småsparar-retoriken kunde måhända hävda att bakom begreppet döljer sig en välmenande önskan om att vrida kapitalismen till löntagarnas fördel. Frågan är dock om vi inte snarare bevittnar en klassisk uppdelning av arbetarklassen mellan dess övre och lägre skikt. För även vid de tillfällen när småspararna beskrivs som en grupp som behöver stärkas i relation till bankernas och finansinstitutens makt, så är det ju inte vardagen för den stora majoriteten av världens arbetare som man är ute efter att förbättra. Osynliggjorda är alla de som inte har den familjebakgrund, trygga anställning eller tillräckliga månadsinkomst som krävs för att väga upp för de risker som fondsparandet inbegriper. Osynliggjorda är alla de arbetare vars ekonomiska exploatering småspararna uppmuntras att delta i genom sina investeringar. Ett politiskt projekt som fokuserar på småspararna – oberoende om det bedrivs i kapitalets eller arbetarrörelsens regi – bortser därmed från möjligheten att skapa nya samhällsformer där den ena arbetarens trygghet inte förutsätter den andres utsatthet.

 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.