Vem vinner och vem försvinner i klimatkampen?

av Janne Wass

Behovet av en snabb och radikal klimatomställning är uppenbart. Det som skapar motstånd är den mänskliga kostnaden då branscher försvinner, jordbruket omvälvs och fossila bränslen fasas ut. Vänsterförbundets miljöpolitiska expert Laura Kolehmainen berättar hur en rättvis omställning kunde se ut.

Varför gör vi inte mer för att motarbeta klimatkrisen? Trots att politiker över partigränserna är ense om att kraftigare åtgärder behövs, verkar resultaten av politiken alltid falla långt från ambitionerna. En central orsak är att radikala klimatpolitiska beslut alltid har både mänskliga och ekonomiska pris.

Det talas mycket i dag om att vi inte bara behöver åtgärder, utan en grundläggande omställning av hela samhället, på alla nivåer, till en ekologiskt hållbar tillvaro. Men för att komma från punkt A till punkt B krävs att vi riktar enorma resurser till nya hållbara lösningar, och det är någon som måste betala. Nya klimatlösningar skapar nya arbetsplatser och till och med hela branscher, men vi blir också tvungna att lägga ner hela yrkeskårer. Det är lätt att hålla med om att torvindustrin borde läggas ner, så länge du inte är en av de omkring 2000 personer i Finland som försörjer sin familj genom arbete i torvindustrin. Globalt talar vi om miljontals människor som kommer att bli utan levebröd om vi fasar ut användningen av fossila- bränslen, och också här i Finland kommer tiotusentals, om inte hundratusentals personer att beröras av samhällets omställning på ett konkret sysselsättningsmässigt plan. För många politiker blir den här ekvationen lätt en gordisk knut. Men det finns också de som framför lösningsförslag, bland annat Vänsterförbundet, som talar om en ”rättvis omställning”.

– I korthet handlar det om vem som betalar för kostnaderna för omställningen, säger Laura Kolehmainen, som är miljöpolitisk expert på Vänsterförbundet och suppleant i Helsingfors stadsfullmäktige.

– I och med en rättvis omställning betraktar vi den samhälleliga förändringen som en pånyttfödelse. Samtidigt som vi kör ner vissa branscher, hjälper vi nya att uppstå. I Finland finns det väldigt goda förutsättningar för tillväxt inom till exempel batteritillverkning och kemikalieframställning då vi fasar ut användningen av fossila bränslen.

Men för att denna tillväxt ska komma Finland till gagn behövs alltså ekonomiska investeringar, någon måste betala. Mer om det senare.

Offentliga sektorns ansvar

Laura Kolehmainen lyfter fram tre centrala områden för omställningen: energi, infrastruktur och mat. En omställning i dessa tre kräver betydande insatser av den offentliga sektorn.

– En viktig poäng här är att ofta har vi som privatpersoner egentligen inga möjligheter påverka våra omständigheter. Jag bor själv på hyra i Brunakärr och huset jag bor i värms upp med jordgas, vare sig jag vill det eller inte.

Här måste den offentliga sektorn enligt Kolehmainen vara pådrivande och till exempel med skatte- och stödpolitik tvinga fram en omställning från fossildriven till ekologiskt hållbar uppvärmning.

Då det gäller infrastruktur handlar det till exempel om att bygga upp goda förutsättningar för att minska på trafikutsläppen, uppger Kolehmainen.

– Den offentliga sektorn måste ta ansvar för att den här omställningen sker på ett rättvist sätt. Vi måste bygga ut den offentliga transporten och göra det lättare att ta sig fram till fots och på cykel. Men vi måste också komma ihåg glesbygden, där det inte finns samma förutsättningar för utbyggnad, och där måste vi till exempel främja användningen av gasdrivna och miljövänliga bilar, så att också människor på landsbygden har möjlighet att delta på lika villkor i omställningen.

Att vi bör övergå till en mer klimatvänlig diet är en faktum som varit ofta på tapeten i medier i fråga om så kallade vegedagar och krav på att skära ner köttkonsumtionen. Här är också rättviseaspekten viktig, säger Kolehmainen, både då det gäller konsumenterna och producenterna.

– En mer vegetariskt baserad diet är också en dyrare diet. Vi bör se till att det blir billigare att äta klimat-smart, men på samma gång måste lantbrukspolitiken också sporra jordbrukare till hållbara förändringar.

Basinkomst och vidareutbildning

I sitt program för en rättvis omställning, som går att finna på adressen reilusiirtyma.fi (tyvärr bara på f-inska) listar partiet ett antal åtgärder för att göra omställningen till kolneutralitet rättvis. Grundtanken är att omställningen inte ska drabba dem hårdast som redan har det ekonomiskt dåligt ställt, för att man inte ska tvingas välja mellan att leva klimatsmart och sätta mat på bordet, och för att de vars branscher och levnadsvillkor förändras ska kompenseras av stat och kommun för de beslut som den offentliga sektorn tar.

Bland annat vill Vänsterförbundet införa basinkomst som skulle ge grundtrygghet i samband med förändringar, och stifta en lag som skulle förplikta den offentliga sektorn att anställa alla de som varit arbetslösa i 12 månader i ett lönesubventionerat jobb inom den offentliga sektorn. Vänstern vill också garantera omskolning och sysselsättning för personer som arbetat i branscher som fasas ut, till exempel torvbranschen.

Valfriheten en chimär

De Gröna har ett liknande program, som de kallar för ”Rättvis förändring”. När jag läser era program slår det mig att De Gröna talar mycket om att ge människor gröna alternativ och möjlighet att göra gröna val. I Vänsterförbundets program talas betydligt mindre om just val och alternativ. Är det medvetet?

– Bra läst! Det är absolut medvetet, och här kommer väl fram en av de centrala skillnaderna mellan Vänsterns och De grönas politik. De gröna utgår betydligt mer från att det är individuella val som ska råda bot på klimatkrisen – och fokus ligger hos dem starkt på konsumenten. Vi fokuserar betydligt mer på produktionen, säger Kolehmainen.

– Tanken om att vi med individuella konsumtionsval skulle kunna lösa klimatkrisen är rent ut sagt skrattretande, eftersom många av oss helt enkelt inte har möjlighet att göra klimatsmarta val. För de allra flesta av oss är den viktigaste faktorn då vi står vid affärshyllan priset, och vi tenderar att välja det som är billigast. Om affären erbjuder en billig produkt som är dålig för klimatet och en dyr som är bra för klimatet, så handlar det ju inte om att vi skulle ges ett ärligt val, eftersom vi först och främst själva måste klara livhanken.

Det är därför, säger Kolehmainen, som det är viktigt att fokusera just på politisk styrning av produktionen, och på att skapa en infrastruktur som både tvingar den privata sektorn att bli ekologiskt hållbar och ser till att omställningen inte gör livet svårare för konsumenterna.

– Vänsterns trumfkort då det gäller klimatpolitik är att vi till skillnad mot till exempel De Gröna har väljare i alla samhällsklasser och yrkeskårer – också på landsbygden och inom de industrier som är särskilt problematiska för klimatförändringen. Det tvingar oss … eller det sitter liksom i ryggmärgen på oss att vi måste ta hand om och lyssna på de personer som arbetar i de här branscherna, eller som bor på landsbygden, då vi utformar klimatpolitiken.

Pengar finns

Det mesta i Vänsterförbundets klimatpolitik går ut på att den offentliga sektorn ska investera, stöda, kompensera och garantera. På högerkanten brukar den här vänsterpolitiken hånas som ”allt-åt-alla-politik” och den nästan obligatoriska följdfrågan brukar vara ”varifrån ska pengarna komma?” Vänsterförbundet har till och med skrivit in frågan i sitt program för en rejäl omställning. Svaret är lika förväntat som det är impopulärt: fler och högre skatter – i första hand för de rika.

Vi har ändå för närvarande en situation där majoriteten av riksdagens politiker inte vill höja skatterna. Hur ska vi då driva igenom den här politiken?

– Håhhåh, vad vill du att jag ska säga till det? Att Vänstern måste öka sitt stöd? Att …

– Argumentet att vi ”inte har pengar” håller inte. Vill man ha ett alternativ till skattehöjningar, så kan man ta mer statsskuld. Räntorna är så låga i dag att Finland nästan vinner pengar på att ta lån.

Statsminister Sanna Marin (SDP) föreslog i oktober en ändring i budgetramspraxisen, så att så kallade gröna investeringar skulle exkluderas ur budgetramen. På så sätt kunde Finland försnabba omställningen, med förevändningen att investeringarna på lång sikt betalar sig tillbaka. Enligt Kolehmainen är Vänster-förbundet inne på samma linje.

– Vi behöver inte vara rädda för statsskulden, utan det är tvärtom nödvändigt att ta mer lån för att kunna göra ordentliga investeringar i en rättvis omställning. Om vi nu snålar och sparar, blir omställningen ogjord.

Aktivister från till exempel Elokapina (Extinction Rebellion) har krävt utlysande av undantagstillstånd och liknande kraftiga åtgärder mot klimatkrisen som tagits i bruk mot coronakrisen. Men går en så snabb och häftig omställning att utföra rättvist?

– Det är en mycket bra fråga. Här måste vi först och främst definiera vem det är vi talar om? Rättvist för vem? För oss i Finland eller de delar av världen som drabbas värst? Hursomhelst är det alldeles klart att vi måste strama åt klimatpolitiken om vi ska nå målen inom utsatt tid.

– Jag är 28 år gammal, alltså ännu så ung att jag kommer att tvingas leva med följderna om vi misslyckas med att globalt samarbeta kring att stoppa klimatförändringen. Alternativet till en omställning är inte bevarandet av status quo, utan en grundläggande kollaps av nuet och samhället, så omställningen måste genomföras. Och för egen del är jag övertygad om att en snabb och rättvis omställning är möjlig.

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.