Franska vänstern slår ur underläge i valet

av Christin Sandberg

Det franska Socialistpartiet hade i det närmaste en hegemonisk position i fransk politik under många år. Men sedan François Hollandes sista skandalår vid makten (2012–2017) har partiet bara fortsatt falla och i det närmaste gjort ett rejält magplask.

Fram till för fem år sedan dominerades fransk politik av vänstern, i synnerhet Socialistpartiet (PS), vilket kan jämföras med Finlands Socialdemokratiska Parti. Men i parlamentsvalet i juni 2017 led Socialistpartiet ett historiskt nederlag, då de endast fick 29 platser mot 280 under mandatperioden innan.
Och sedan Emmanuel Macron vann presidentvalet samma år har hela det politiska landskapet förändrats. Det menar den franska statsvetaren och tidigare parlamentsledamoten för Socialistpartiet (2014–2017), Christophe Premat.
I april går fransmännen till val igen. Och aldrig någonsin har förutsättningarna för vänstern sett sämre ut. Den är fragmenterad, har lågt stöd och tycks sakna förutsättningar att skapa allianser.
Inför årets presidentval den 10 april har vänstern sju kandidater, som var och en representerar ett parti. Inget av dessa partier har i dag stöd av mer än åtta procent av rösterna och tillsammans når de inte ens upp till 25 procent i nuläget, vilket är historiskt låga siffror.
Det har gjorts några trevande försök att ena vänstern – som historiskt är splittrade mellan radikaler och reformistiska socialdemokrater, mittenpartier och de Gröna. Bland annat hölls ett ”folkets primärval” i slutet av januari, vilket Christiane­ Taubira­, tidigare justitieminister, vann.
Tanken var att genom detta folkets val hitta en figur som kunde ena den franska vänstern inför valet i april. I fokus stod klimat och social rättvisa.
Men folkvalet godkändes inte av de etablerade vänsterpartierna och blev inte till den enande kraft som många kanske hoppats på. Vänstern stod därmed lika splittrad efteråt som förut.

Som man bäddar…
Efter president François Hollandes fem år vid makten, som slutade med intriger och en otrohetsaffär, håller Socialistpartiet fortfarande på att sopa ihop spillrorna.
Som det ser ut nu kommer det därför blir svårt för någon av vänsterkandidaterna att ta sig till den andra och avgörande presidentvalsomgången.
De som ligger bäst till Jean-Luc Mélenchon (Popular Union) som brukar räknas till radikalerna, Yannick Jadot från De Gröna och Paris borgmästare, Anne Hidalgo, och det som finns kvar av Socialistpartiet som hon tillhör.
Dessa kandidater enas i klimatfrågor och i stödet för välfärd och offentliga finanser. Skiljelinjerna går kring synen på EU, Nato och globaliseringen.
Splittringen av vänstern blev ett faktum när Macron kom in på den politiska arenan och den traditionella vänster-högerdelningen i fransk politik i princip slogs ut. Resultatet har blivit en mittenkraft som hårt driver på ekonomisk liberalisering, men i övrigt bryr sig lite om identitetspolitik.
Macron anses ha lockat mitten och vänstersympatisörer som tidigare stöttade Socialistpartiet. Kvar finns han själv och flera partier till höger och på ytterhögerflanken.
– Det är delvis Socialistpartiet som öppnat dörren för den här utvecklingen genom att driva en marknadspolitik under många år, inte minst under François Hollandes presidenttid (2012–2017), säger Christophe Premat, fransk statsvetare.
Men det finns fler förklaringar. Deras bas, arbetarklassen, finns inte heller på samma sätt. Idag är det inte kollektivet utan individerna man måste locka.
Vindarna i omvärlden blåser också högerut. Dessutom finns fortfarande ett kollektivt trauma efter de terrordåd som drabbat landet tidigare. Alla dessa är faktorer som både ger högern vind i seglen och utnyttjas i kampanjen, enligt Premat.

Mélanchon starkast till vänster
Den vänsterkandidat som har bäst förutsättningar i valet är Jean-Luc Mélenchon.
– Han är en skicklig retoriker och kör sitt race med den rörelse för social rättvisa som han leder. Det gör han utan att kompromissa och utan att egentligen bry sig om varken hur opinionen går, vilka frågor de andra partierna debatterar eller att förhandla med andra partier.
Mélenchon är trogen sitt budskap och beredd att uppträda på alla slags arenor – högt som lågt – för att sprida det.
– Han har alltid varit ute mycket och träffat människor, vilket drabbar honom extra hårt i den här valrörelsen som fortfarande präglas av pandemin.
De som i första hand tävlar om en plats i andra omgången är sittande president Emmanuel Macron (ca 25 %), högerkandidaten Valerie­ Pecresse (16 %), Marine­ Le Pen (16%) från ytterhögerpartiet Nationell samling (Rassemblement National, tidigare Nationella fronten) och främlingsfientliga ytterhögerkandidaten Eric Zemmour (13%).
Enligt opinionsundersökningar tycker fransmännen att de viktigaste valfrågorna är de stigande levnadskostnaderna, hälso- och sjukvård, samt klimatkrisen. Trots det är det migration, islamisering och kriminalitet som står högst på dagordningen både politiskt och medialt, vilket gynnar både högern och extremhögern.

Macrons odds är starka
På ytterhögerflanken har Marine Le Pen från Nationell samling har fått en konkurrent i utmanaren Eric­ Zemmour.
– Han har vind i seglen och har en ännu friare roll att vara obekväm, kontroversiell och yvig, eftersom han inte har ett parti han måste inordna sig i, vilket däremot Marine Le Pen har, säger Christophe Premat.
Allt är ändå bäddat för den sittande presidenten Macron, spår Premat.
– Han kör sitt eget race. Det är som att han står ovanför de andra politikerna, reser omkring i världen och låter de andra partierna käbbla. Själv behöver han inte ta någon hänsyn till partiet egentligen eftersom det bygger på hans person.
Men det är många fler faktorer än så som ger honom fördelar.
– Ekonomin går bra, han har pumpat ut generöst med krisstöd under pandemin och som president styr han den politiska agendan. I EU har han intagit en ledarroll, inte minst efter att Angela Merkel avgått som förbundskansler i Tyskland. Och även i Ryssland-Ukrainakonflikten har han spelat en medlarroll.
Timingen är helt enkelt upplagd för en valvinst.

Bortglömd klassdimension
En stor grupp väljare som inte kommer att rösta på Macron är de gula västarna. Den proteströrelse som drog igång i landet i november 2018, efter att regeringen beslutat om höjda skatter på bensin.
– Det är en stor och viktig rörelse, som faktiskt stoppades av pandemin, säger Premat.
Han beskriver deras budskap som: ”vi har inte råd”.
– Gula västarna gick egentligen i bräschen för en rörelse som lyfter frågan hur alla ska ha råd att vara med på resan mot en miljövänligare tillvaro, inte minst när det handlar om att köra bil för att ta sig till jobbet på landsbygden, i den verklighet vi lever i där det inte finns förutsättningar för alla. Alla har inte råd, helt enkelt.
Överhuvudtaget håller klyftan mellan stad och landsbygd på att vidgas i Frankrike, menar Premat.
– Här finns egentligen en klassdimension för vänstern, som istället valt att flytta sig mer mot mitten och den stora och växande medelklassen.
Presidenten har gått hårt åt de gula västarna och deras anhängare, och inte lyssnat till deras anspråk, och kommer inte att hämta några röster där.
Trots opinionsmätningarna hävdar Premat att inget ännu är avgjort.
– Men visst, det kommer att bli svårt för en vänsterkandidat att ta sig vidare till den andra och avgörande presidentvalsrundan.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.