Kärnkraften löser inte klimatkrisen

2,9K

Att De gröna i Finland nu öppet stöder kärnkraft är beklämmande och förvånande. För åtta år sedan lämnade partiet regeringen sedan denna givit Fennovoima klartecken att bygga en reaktor på Hanhikivi i Pyhäjoki i samarbete med ryska Rosatom. Nu vill alltså De grönas ordförande, inrikesminister Maria Ohisalo, att kärnkraften klassas som hållbar i EU:s gröna taxonomi. Hon hänvisar till att kärnkraften med sina låga koldioxidutsläpp behövs för att bekämpa klimatkrisen.

Den är märklig och svårbegriplig, den finländska kärleken till kärnkraften som trots alla motgångar från bygget av Olkiluoto 3 inte tycks falna: enligt en undersökning från Finsk Energiindustri är stödet för kärnkraft rekordhögt. Erfarenheterna av Olkiluoto 3 – 13 år försenad och nära fyra gånger dyrare än budgeterat – borde vara skäl nog att fundera på om kärnkraften verkligen är värd att satsa på, kan en tycka. Och nu laddar Finland upp för nästa fiasko, Fennovoimas reaktorprojekt i Pyhäjoki. Ansökan om byggnadstillstånd lämnades in i juni 2015, för sju år sedan. Det har ännu inte beviljats. Trots att inga egentliga byggnadsarbeten på själva reaktorn inletts är projektet kraftigt försenat och kostnaderna ökar – nu är prislappen satt till 7–7,5 miljarder euro. Slutnotan kommer garanterat att bli högre.

Hanhikivi 1 och Olkiluto 3 visar två saker: kärnkraften är för dyr och för långsam för att spela annat än en marginell roll i kampen mot klimatkrisen.

Medan priset på solceller rasat med 90 procent de senaste åren och vindkraft blivit 70 procent billigare har kostnaderna för ny kärnkraft ökat med 33 procent. Ledtiderna för konventionella kärnreaktorer är mycket långa. Olkiluoto 3 är ett gott exempel: 2002 fattade riksdagen efter mycket lobbying ett principbeslut om en femte reaktor med rösterna 107–92, alltså ingen särskilt stor majoritet. Bygget inleddes 2005, ackompanjerat av högljutt skryt. Den franskkonstruerade reaktorn av typ European Pressurized Water Reactor (EPR) skulle agera mannekäng för den nukleära renässans som industrin, media, vissa politiker och reaktorkramare, såväl avlönade som frivilliga, ivrigt försökte besvärja fram. Reaktorn skulle bli den första som byggdes för en avreglerad elmarknad. Den skulle stå klar 2009 och kosta 3,2 miljarder euro.

Sedan började förseningarna. Och fördyringarna. Skrytet tystnade. Den stora kärnkraftsrenässansen kom av sig, delvis beroende på misslyckandena i Finland.

Bygget i Olkiluoto drabbades av 15 förseningar, huvudentreprenören Areva gick bankrutt och fick räddas av franska skattebetalare och den nya reaktorn har den tvivelaktiga äran av att vara värdens näst dyraste byggnad. Nej, Olkiluoto 3 är inte unikt – förseningar och fördyringar är regel i kärnkraftsbranschen. Ska vi klara Parisavtalets mål att hålla temperaturökningen vid 1,5 °C och väl under 2 °C måste utsläppen av växthusgaser snabbt börja minska med 7–10 procent årligen. Vi har inte tid att vänta på reaktorer som i bästa fall är färdiga runt 2040. De miljarder som reaktorerna kostar kan användas bättre.

När nyheten kom att Olkiluoto 3 i december börjat provköras tycktes med ens alla förseningar och fördyringar bortglömda. Entusiasmen för kärnkraft har plötsligt återuppstått.

Det gäller inte bara i Finland: den senaste tiden har kärnkraften på nytt börjat lanseras som räddare i nöden även internationellt. Men nu ska vi inte bygga jättereaktorer som Olkiluto 3 utan i stället små modulära reaktorer, SMR. En SMR definieras som en reaktor med effekt på högst 300 MW; som jämförelse har Olkiluto 3 en effekt på 1600 MW.  Konceptet med små reaktorer är inte nytt, de har funnits med i många år: för 50 år sedan lanserade till exempel Asea-Atom i Sverige ”kvartersreaktorn” Secure. Den förblev dock kvar på ritbordet. Ingen ville ha den.

Förespråkarna för SMR hoppas att reaktorerna ska serietillverkas i fabriker och därigenom bli mycket billigare än konventionella reaktorer. Men det förutsätter att långa serier tillverkas. Annars är SMR mycket dyrare än stora konventionella reaktorer, som har skalfördelar av att just vara stora. De få små reaktorer som hittills byggts dras med kärnkraftens vanliga problem: kraftiga förseningar och fördyringar har till exempel drabbat det flytande kärnkraftverket Akademik Lomonosov med sina två SMR. Också amerikanska NuScale har liknande problem med sina reaktorer; NuScales planer på att sälja små elproducerande reaktorer till ett antal kommuner i Utah har drabbats av motvind sedan några av de inblandade kommunerna beslutat sig för att hoppa av på grund av ekonomiska orsaker och förseningar.

Nej – små modulära reaktorer kommer inte att rädda jordens klimat.

Kärnkraften går bakåt i hela världen. Dess andel av elproduktionen har minskat från drygt 17 procent toppåret 2006 till drygt 10 procent nu, och kräftgången fortsätter. Antalet nya reaktorer som för närvarande byggs räcker inte ens till för att ersätta dem som avvecklas antingen av tekniska eller av politiska skäl. I fjol stängdes åtminstone fem reaktorer permanent inom EU medan ingen fasades in på nätet. ”Kärnkraften är irrelevant när det gäller att utöka produktionskapaciteten på elmarknaden”, som konsulten Mycle Schneider konstaterade när fjolårets upplaga av den inflytelserika årliga genomgången av kärnkraftsindustrin World Nuclear Industry Status Report presenterades i höstas. Schneider är inte ensam i sin bedömning: i sin prognos för netto nollutsläpp till 2050 tror internationella energibyrån IEA att mer än 90 procent av världens elproduktion kommer att vara förnybar, medan kärnkraften skulle stå för resterande andel.

Kärnkraften fyller dock en funktion för dem som försöker skjuta upp den nödvändiga omställningen. Prat om nya reaktorer får ersätta verklig handling när det gäller att bromsa utsläppen av växthusgaser. Det är därför i synnerhet många högerpolitiker gillar kärnkraft. Förblindade av villfarelser om evig ekonomisk tillväxt vill de fortsätta längs samma väg som förut – en väg som ofelbart kommer att leda till en klimatkollaps.