I början av pandemin laddade jag ned TikTok-appen och sällade mig därmed till den miljard användare som en genomsnittlig månad är aktiva på plattformen.
TikTok består av ett flöde av videosnuttar som varar mellan några sekunder till tre minuter. Klippen skildrar mer eller mindre spontana uttryck för vad som händer i användarnas liv och vardag. Om du inte gillar det du ser ”svajpar” du uppåt i rutan för att komma till nästa klipp. Om du inte svajpar vidare visas samma klipp om och om igen.
Man kan grovt taget säga att plattformen skiljer sig från andra sociala medier genom att det primära syftet inte är att verkligheten ska döljas eller förskönas. På TikTok är både avsändaren och mottagaren en vanlig människa.
Trots massiva försök av kändisar och företag att göra plattformen mer kommersiell visar forskning att användarna inte alls vill följa kändisar och avundas de rika och de vackra. De söker sig till TikTok för humor, genuinitet och spontan vardaglig kreativitet.
I mitt fall lotsade algoritmerna snabbt in mig i ett tantflöde där roligt och allvarligt blandas i snuttar om mental hälsa, feminism, menopausproblem och frågor om vad ”woke” egentligen är.
Den här veckan har ändå mångas TikTok-flöden bytt skepnad. I mitt fall genom mer eller mindre aktivt sökande med hashtags såsom #RussiaInvadesUkraine, och jag tycks inte vara den enda: nyhetssajterna har fått större utrymme i TikTok-flödena med såväl studioanalyser som rapporter av korrespondenter i Ukraina, Ryssland, USA och olika delar av Europa.
Största skillnaden är ändå det nya innehåll som produceras av ungdomar och vuxna i Ryssland och Ukraina. På TikTok visar de i realtid vad som händer i deras omgivning och berättar vad de upplever och känner. De ryska användarna filmar de tillsvidare små demonstrationerna mot kriget och dokumenterar det reella hotet att få stryk av kravallmilisen. De berättar om kompisar i armén som lurats att de ska på bootcamp men sedan hamnat i krig.
De ukrainska TikTok-användarna är också aktiva. En flicka ger dagliga rapporter från sitt rum i Kiev med sirener ljudande i bakgrunden. En pappa står på en tågstation och förklarar förtvivlat att han försöker få biljetter hem till sin fru och sina barn i östra Ukraina. En sjuksköterska filmar kön till blodtjänsten på ett sjukhus i Kiev och en 50-plussare förklarar att hennes rysk-ukrainska identitet inte betyder att hon inte är emot kriget. Jag, som inte kan ländernas språk och är fullständigt beroende av andrahandskällor, har plötsligt insyn i alla dessa människors vardag.
Jag inser att det liksom på andra sociala medier finns ekokammare och bubblor som förmedlar helt andra sanningar än de som syns i mitt flöde. Det oaktat befinner vi oss i en unik situation av direkt kommunikation från vanliga människor som är utsatta för krig till de vanliga människor som befinner sig utanför krigszonen. I Johanna Neumans bok Lights, Camera, War (1996) användes Gulfkriget som exempel på hur CNN blev regissör och förmedlare av krig i realtid. Vi lever nu i ett annat slags kommunikationsteknologiskt brytningsskede: genom plattformar som (det kinesiskt ägda) TikTok kan vem som helst i realtid ta del av en helt okänd civil persons reaktioner på militärt våld och övergrepp på demokrati. Med risk för att jag i något skede kommer att utmattas i mitt engagemang, ser jag ändå att det här ger mig och miljontals andra människor unik information som medmänniskor och moraliska varelser. Vad det betyder för konfliktens utgång kan endast framtiden utvisa.
2,5K