Peru, Chile, Bolivia, Honduras … allt fler latinamerikanska länder väljer vänsterledare. Vad beror det på och vart kommer det att leda? Ny Tid har talat med aktivister och experter för att analysera den andra vänstervågen.
Några år in på 00-talet hamnade Latinamerika i centrum för den internationella vänsterns uppmärksamhet, efter en våg av både valsegrar och dramatiska jätteprotester. Men ett drygt årtionde senare återstod inte mycket av vågens landvinningar;- nästan alla regeringar hade fallit, antingen efter kupper eller valnederlag, eller brottades med grava problem.
Men nu tycks vinden ha vänt en andra gång. Upproret i Chile följdes av seger i folkomröstningen om grundlagsförsamling, valet till densamma, och slutligen av Gabriel Bori- erövring av presidentposten. MAS-partiet i Bolivia, som haft en av de mest framgångsrika vänsterregeringarna, var inte inte borta från makten mycket längre än ett år. 2021 vann vänsterns kandidat Pedro Castillo överraskande presidentvalet i Peru, ett stabilt konservativt land sedan årtionden tillbaka. Och i Honduras, där en statskupp 2009 störtade den progressive Manuel Zelaya i vad som var ett av den första vågens första bakslag, segrade hans fru –Xiomara Castro nyligen i presidentvalet. (Se Ny Tid 1/2022 för mer om Boric och Castro.)
Historien upprepar sig dock aldrig identiskt. Vad karaktäriserar denna andra våg, kan man fråga sig? Har den lärt sig något av den förstas felsteg? Kan den nå längre?
Det nya ”chilenska miraklet”
Ifall man ska peka ut ett specifikt datum då den politiska vinden vände, skulle det bli 18 oktober 2019, då de massiva demonstrationerna mot biljettprishöjningar i tunnelbanan i Santiago i Chile började, protester som snart utvidgades till ett ifrågasättande av hela landets ekonomiska och politiska modell.
– Landet är klassegregerat med en service för rika och en annan för fattiga. Det finns privatskolor med samma nivå som Finlands medan de offentliga har samma nivå som Mexiko. Politikerna saknade förankring i verkligheten, som i en video där parlamentsledamöter inte vet vad ett kilo bröd eller en tunnelbanebiljett kostar. När Sebastian Piñera (den nuvarande högerpresidenten, vars mandat tar slut i mars) valdes var det mer än hälften som inte röstade alls, eftersom politiken upplevdes som meningslös, utan verkliga alternativ, säger studenten Boris Paez om varför han deltog i protesterna.
Massdemonstrationerna fick ett kontinentalt eko, inte minst för att Chile i årtionden uppfattats som ett både stabilt och liberalt föregångsland. Men att folkopinionen verkligen svängt på djupet bekräftades av den överväldigande segern för skapandet av en grundlagsförsamling och av valet till densamma, där -vänster— och center-vänsterkrafter, till stor del helt nya partier och oberoende medborgarlistor, tog över två tredjedelar av platserna. Till slut visade presidentvalet att den progressiva tendensen fortfarande stod sig.
Segern för Boric representerar en dramatisk omkastning i landets politiska landskap: allt sedan diktaturens avveckling var det en politisk naturlag i Chile att makten gick från Concertacion, den moderata social-demokratiska koalitionen, till den traditionella konservativa högern och tillbaka. Men 2021 gick ingen av de krafterna ens till utslagsomgången: i stället stod Boric, från den nya vänsteralliansen Frente Amplio (breda fronten) mot ytterhögerkandidaten Kast, som hade som profilfråga att gräva ett dike (inte en mur!) längs gränsen för att stoppa venezolanska migranter.
– Det vi ser i flera länder är stor misstro och missnöje med hela det politiska systemet, som leder till en polarisering mot ytterhögern och mot nya alternativ till vänster. För att vinna då måste vänstern övertyga majoriteten om att den utgör ett bättre alternativ för reella förändringar i människors liv, säger Marcelo Lhermitte, uruguayansk kommunikationsvetare som arbetat med valkampanjer för vänsterpartier i flera länder.
Slutet på rädslan
Sydamerikas stillahavskust var länge högerns säkraste bastion: i alla länder utom i Ecuador rådde en kompakt hegemoni som sträckte sig från avpolitiserad center till djup konservatism. Men inte bara i Chile har gamla sanningar slutat gälla.
En av kontinentens mest otippade och osannolika presidentkandidater på årtionden stod som segrare i Peru i juni 2021: Pedro Castillo, läraren och fackföreningsledaren som drivit kampanj på landsbygden från hästryggen. Internationellt, och till stor del för den urbana medel- och överklassen i Peru också, var han så okänd att när hans namn först syntes högt upp i opinionsundersökningarna hade nyhetsbyråer svårt att hitta en bild på honom.
Castillo förespråkade ett radikalt program med högre beskattning av gruvindustrin och grundandet av en församling för att skriva ny grundlag. Sedan tillträdet har han dock stött på hårt motstånd, tvingats byta ut flera ministrar och haft svårt att avancera med sin egen dagordning. Han har ändå överlevt flera försök från oppositionen att avsätta honom i förtid.
– Castillo kom till makten med ett radikalt program, men har inte så här långt styrkan i parlamentet eller i samhället att driva igenom så stora delar av det, säger Lhermitte.
Kanske blir hans position starkare om han senare i år får sällskap av center-vänsterpolitikern Gustavo Petro, tidigare borgmästare i Bogota. Precis som Boric i Chile kommer han från inte från det traditionella partispekrtet och även hans stjärna började stiga i samband med massdemonstrationerna som började 2019, i första hand mot en regressiv skattereform och i andra hand mot hela den nyliberala ekonomiska modellen.
Demonstrationerna i Peru blev inte fullt lika omfattande som de chilenska, men de växte trots allt till ett fenomen som höll i sig över en månad och drog med sig mängder av människor som tidigare inte aktiverat sig politiskt, i första hand unga. Demonstrationernas främsta framgång låg i själva det faktum att de blev verklighet, i ett land där engagemang länge uppfattats som farligt och radikalt; de hade ”brutit rädslans förbannelse” kommenterade exempelvis Lalis Smile, en populär politisk vlogger.
– Peru och Colombia har båda till slut lämnat bakom sig polariseringen med gerillorna, FARC och Sendero Luminoso respektive. De väpnade rörelserna hade för länge sedan blivit kontraproduktiva och rättfärdigade bara auktoritära regimer, säger Pablo Ospina Peralta, historiker vid Bolivar-universitetet i Quito i Ecuador.
Lära av det förflutna?
Om Gustavo Petro skulle segra i Colombia och ex-presidenten Ignazio ”Lula” da Silva i Brasilien (där sittande Jair Bolsonaro är svårt försvagad av sin katastrofala covidhantering), som opinionsundersökningarna förutspår, skulle det tillsammans med Alberto Fernandez Argentina och Manuel Lopez Obradors Mexiko ge en överväldigande majoritet av alla latinamerikaner någon variant av vänster- eller center-vänster-regering. Men historien upprepar sig aldrig bokstavligt. Vad särskiljer denna andra våg från den första?
Marcello Lhermitte påminner om att den ekonomiska situationen i världen och efterverkningarna av pandemin skapar en annan situation än på 00-talet, när höga råvaru-priser skapade ekonomiskt uppsving. Han påminner också om att flera länder börjar med ett svårt utgångsläge.
– Lopez Obrador i Mexiko, till exempel, har brottats med enorma problem i form av narkotikasyndikaten och korruptionen, som inte lämnar så stort rörelseutrymme. Detsammma kan sägas om Gustavo- Petro, ifall han skulle vinna. Han måste hantera ett land med enorma problem, och det är ingen enkel utgångspunkt för att lansera radikala reformer. Men han har trots allt en intressant historia bakom sig som borgmästare i Bogota med vissa mycket nyskapande program, exempelvis kriminalpolitik med socialt fokus, säger han.
Pablo Ospina Peralta menar att en avgörande fråga att lösa är former för mer direkt folkligt deltagande.
– Varje land har sina egna kännetecken, man ska vara försiktig med att övergeneralisera. Men de problem som tyngde regeringarna ur den första vågen var ofta korruption och en för stark tilltro till ”starka män”. De hade att ta ställning till, och det är inte okomplicerat, vilken relationen skulle vara mellan staten och folkrörelser, mellan politikerna och deras organiserade bas, säger han.
Lhermitte tror att ett fokus för den nya vågen blir Chile.
– I 00-talets våg fanns det två stora kontinentala ledarskap, Lulas mer socialdemokratiska och Hugo Chavez längre till vänster. Idag tror jag Gabriel Boric är närmast att inta den positionen. Han är ung. Han har en sorts republikansk anda och håller avstånd till ”stark man”-modeller och till den auktoritära urartningen i Venezuela och Nicaragua, som blivit ett sänke för vänstern på kontinenten. Han har en intressant, dynamisk rörelse bakom sig med nya former för folklig medverkan, särskilt i samband med den nya grundlagsförsamlingen. Det skulle kunna bli en modell för en ny vänster.