Klyschor präglade Schulmans besök

av Mikael Sjövall

Vemodet är en av Alex Schulmans viktigaste drivkrafter i hans roller som författare, krönikör och poddmakare.

Den omstridde rikssvenske författaren Alex Schulman drog fullt hus när han i början av juni gästade Hanaholmens kulturcentrum för ett samtal med sin finlandssvenska kollega Philip Teir.

Av publikanstormningen att döma har Schulman en stor skara beundrare och trogna läsare också på den östra sidan av Östersjön. Hanaholmens största auditorium var fyllt till brädden med över 200 åhörare på plats.

En stor del av samtalet mellan Schulman och Teir kretsade kring nationell identitet och etniska markörer. Alex Schulmans pappa Allan var en finlandssvensk tv-personlighet, men trots det verkar Alex Schulman ha dålig pejling på Finland.

– Jaså, hör inte till Karelska näset till Finland längre, säger han förvånat och hastar vidare då pappans rötter och härkomst kommer på tal.

För ett ögonblick tror jag att han raljerar med publiken, men jag inser snabbt att Schulman svävar på målet mest hela tiden då Finland står i fokus.

– Ja, pappa bodde i Ekenäs ett tag. Det ligger väl här i närheten av Helsingfors, säger han.

Tungsinne som varumärke

Rustad med stora mått rikssvenskt självförtroende låter Schulman de vita fläckarna i allmänbildningen inte lägga band på sina stereotypa uppfattningar om finsk kultur.

– Jag har ärvt en melankoli som finns i Finland, ett slags vemod som kan beskrivas som ett vackert tungsinne, säger Schulman.

Med tungsinnet som bränsle förväxlar han upprepade gånger sin pappas egenheter med finländsk kultur under samtalet. Men så fungerar kanske den rikssvenska assimilationen. Folkhemmets blågula filt utplånar ursprung och etnicitet och förvandlar kulturell identitet till en fadd krydda som saknar relevans.

Det oaktat är Schulman en fascinerande och läsvärd författare. Hans författarskap balanserar på den knivsegg som stavas ambivalens. Skönhet och tragik sammanflätas i berättelser som lockar till sträckläsning.

– Jag är besatt av att återskapa det läskiga, att bryta med släkten och samtidigt bevara släktbanden, säger han.

Att återskapa barndomen

Schulmans besatthet att återskapa fragment från barndomen får ibland bisarra vändningar.

– Jag köpte nyligen exakt samma Volvo som vår familj hade i min barndom. Det tog tid att leta reda på den. Min fru frågade vad jag ska göra med bilen. Sanningen är att jag inte vet eftersom bilen inte är körduglig.

En av Schulmans farhågor är att upprepa sin morfar Sven Stolpes misstag som författare, alltså att krampaktigt försöka skriva sig loss från sina egna trauman utan att någonsin lyckas.

– Jag insåg att min morfar skrev samma bok om och om igen i flera decennier. Nästan alla hans böcker handlar om en man som blir bedragen av en kvinna. Den fallna kvinnan är ett återkommande tema i böckerna.

Den läsarrespons som Schulman har fått på sina krönikor tyder på att han redan går i samma spår, åtminstone till vissa delar.

– ”Hur kan det vara intressant för Dagens Nyheters läsare att om och om igen läsa om din jävla mamma, skrev en läsare nyligen”, berättar Schulman.

Just nu jobbar Schuman med en fiktiv bok utan kopplingar till släkten, men vemodet har inte försvunnit någonstans.

– Nu skriver jag en bok som är becksvart. Den handlar om människor som inte gör någon själslig resa. De lär sig ingenting. Det finns inget ljus någonstans.

Foto: Hanaholmens kulturcentrum 

1 kommentar

Glad F. 21 juni, 2022 - 22:25

Tack för recensionen. Intressant att en ”kändis”, och speciellt en kändis från intellektuella förhållanden, så öppet visar, och antagligen accepterar, sin bristande bildning. Kanske har har något slag av trauma gentemot Sven Stolpe, som säkerligen var en misantrop av mått, men även en oerhört kraftfull, bildad och slagfärdig författare.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.