Vem är solidarisk i välfärdsstaten?

av Johan Ekman

Om strejkernas politiska ekonomi

Några månader efter att finansministeriet, passligt före riksdagsvalet 2015, publicerat en rapport som krävde nedskärningar på 6 miljarder euro- i statens utgifter, intervjuade- Helsingin Sanomat två gamla social-demokrater (HS 30.8.2015). Platsen för intervjun var Juttutupa, en krog invid Folkets hus på Broholmen i Helsingfors. Personerna i fråga var Jukka Pekkarinen, nyss pensionerad överdirektör på Finansministeriet och Juhana Vartiainen, som varit chef för Statens ekonomiska forskningscentral VATT. När HS-intervjun gjordes var Vartiainen dock nyvald riksdagsledamot för Samlings-partiet. Tillsammans med den i tiderna smått radikale Pekkarinen, hade han år 1993 givit ut boken Suomen talouspolitiikan pitkä linja, som kritiserar den konservativa- –ekonomisk-politiska traditionen i Finland. Utmärkande för den finländska modellen, skrev författarna då, var länge en reaktionär korporatism, styrd av bankirer och exportbossar som hyste en starkt principiell avsky mot den keynesianism som fick genomslag efter kriget i Europa.  Under intervjun pikar Pekkarinen sin före detta kollaboratörs nya parti för det ”ansvarslösa” beslutet att gå med på att höja vårdpersonalens löner efter arbetsmarknadskonflikten år 2007. Speciellt ansvarslöst var beslutet eftersom det ”spillde över” till andra offentligt anställda, vilket skadade konkurrenskraften, påpekar Pekkarinen. ”Ekonomiskt sabotage”, medger Vartiainen.

Nu kräver vårdpersonal och lärare åter lite större löneförhöjningar. Efter en pandemi som stretchade personalen till det yttersta är det logiskt att kraven framförs med kraft. I skrivande stund är skolor och daghem stängda i tio städer i Finland. Vårdfackens ledning har å sin sida fått mandat av medlemmarna att förbereda massuppsägningar, precis som år 2007. Hittills har socialdemokraten och ministern Aki Lindén, före detta sjukvårdsboss i Egentliga Finland, inte visat tecken på att böja sig.  I stället beväpnade Social- och hälsovårdsministeriet sig med en lag som skulle förpliktiga vårdarna att arbeta: bitterheten mot åtgärden har varit påtaglig hos vårdfacken. De flesta som läser Ny Tid stöder antagligen strejkerna och vissa undrar varför regeringens vänsterpartier, som borde vara mer vänster än de flesta regeringar Finland haft, inte genast tar parti för löntagarna. Varför är det en socialdemokratisk minister som ger ett ansikte åt tvångsåtgärder?  Om Samlingspartiet kunde lova högre löner, varför gör inte regeringen nu det?

Det är givetvis inte sant att borgerliga partier skulle vara mer löntagarvänliga än socialdemokrater: Juha Sipiläs regering kompenserade med hård hand för tidigare borgerlig löneslapphet genom sin politik. Men samtidigt som Sipiläs politik väckte motstånd, är det värt att minnas att den i sig långt var i linje med Finlands politik av konkurrenskorporatism, enligt vilken löneökningar, skatter och utgifter ska hållas låga. Orsaken därtill har varit att det sägs utgöra en överlevnadsstrategi i en världsekonomi som präglas av internationell konkurrens där Finland måste försöka klara sig så gott det går. Den politiken har haft stöd över partigränser och mellan de mäktigaste arbetsmarknadsorganisationerna. Det Lindén och ministeriet representerar är alltså det hegemoniska paradigm som i olika nyanser backats upp av den politiska och ekonomiska eliten i årtionden.

Trots att denna huvudlinje är brett förankrad, är det förstås möjligt för ett parti att någon enstaka gång avvika från linjen för att vinna ett val. Och eftersom borgerliga partier i medier tenderar porträtteras som ekonomiskt ansvarsfulla, är det lättare för dem att ta sig friheter av helt valtaktiska skäl. Vänsterpartier brukar däremot få svidande kritik om de avviker en tum från traditionell borgerlig ekonomisk politik: se bara på reaktionerna på att man under pandemin avvek från budgetramarna, trots att avvikandet handlade om att rädda firmor och företagare, det vill säga kärnaktörer i borgerliga valprogram. Så medier, som är speciellt likriktade i Finland, är en delorsak. Men det duger inte endast att skylla på den borgerliga pressen. Det är nämligen uppenbart att också vänstern, i synnerhet socialdemokrater, genom regeringspolitik varit med om att skapa de ramar som råder. Också Vänsterförbundet, som givetvis är mer kritiska, var till exempel med om att stöda EMU-medlemskapet, som förankrade de ekonomisk-politiska normerna i ett internationellt nyliberalt ramverk. Delvis kan detta – att vänsterpartierna får mer kritik än högerpartierna när de avviker från sin linje – förklaras med att styrkeförhållandena i riksdagen av hävd är till de borgerligas fördel. Även det att socialliberalismen inom borgerligheten blivit alltmer marginell är en orsak. I Finland har både Centern och SFP blivit utpräglat högerliberala i sin ekonomiska politik, vilket givetvis inte alltid varit fallet. Illusionen om marknadsmekanismens förträfflighet har blivit dominerande när den politiska klassen blivit alltmer likriktad och inkorporerad i den globala nyliberalismen. Men detta kan ha konsekvenser för vår välfungerande samhällsmodell på sikt.

I

Personalen som nu strejkar utgör ryggraden i välfärdsstaten. Man behöver inte vara vänster för att inse att en offentligt finansierad vård utgör en avgörande kollektiv försäkring mot allvarliga livsrisker. I Finland är hälsovårdssystemet också mycket kostnadseffektivt. Samtidigt är det dock ojämlikt: de som har tillgång till privat hälsovård via arbetsgivaren har som bekant i regel en mer välfungerande hälsovård än den som måste ty sig enbart till offentliga tjänster. Det här är inte bara ett problem uttryckt i rättighetstermer, utan också eftersom det bidrar till att den offentliga hälsovården underfinansieras. Att betala skatt är sällan populärt, och det riskerar bli än mindre populärt om den ska betalas för det skattebetalaren upplever att är tjänster hen inte använder sig av. Privata sjukförsäkringar utgör överlag en grund för en spiral som ytterligare kan minska motivationen att betala skatt, medan incitamentet för den privata sidan är att skapa ett större vårdbehov som ökar på kostnader. Givetvis kunde mer privat vård innebära att resurser frigörs för den offentliga sektorn, men verkligheten ser inte ut så. Vårdbehovet bara ökar och skatteintäkter från den privata sidan kompenserar knappast i form av vård av högre kvalitet inom bashälsovården.

Ett annat sätt på vilket man försöker effektivera vården är genom att centralisera tjänster. Men de här omstruktureringarna vittnar många yrkesmänniskor åtminstone i Helsingfors om att försämrar arbetsmiljön, vilket, vid sidan om de låga lönerna, minskar på vårdyrkets attraktivitet. Ett vidare sätt att lappa resursbristen är att införa avgifter. Minister Aki Lindén har till exempel på Twitter illustrerat det hela på följande vis med referens till den specialiserade vården:

”Höftoperation 6200 euro, patienten betalar 200 euro. Ny hjärtklaff opereras in, 25000 euro, patienten betalar 150 euro. Förlossning 2700 euro, familjen betalar 150 euro. Vad är detta? Socialdemokratisk vardag. #sdp #välfärdsområdesval.”

Vi har alltså kommit långt från ett samhällsideal där social- och hälsovården skulle vara helt skattefinansierad och avgiftsfri för individen. Kampen för Lindéns SDP består därav tydligen i att hålla avgifterna så låga som möjligt, och försöka vända det till en seger. Hälsovården har alltså blivit en vara på marknaden, där den offentliga sektorn konkurrerar med privata aktörer, och den linjen omfattas i huvudsak av alla partier i varierande grad. En central komponent av välfärden har alltså kommodifierats för länge sedan, och det pressar det offentliga att anpassa sig till marknadslogiken.

II

Den andra sektorn som nu strejkar är också central för välfärdsstaten. Vi är till och med så stolta över vår utbildningssektor att vi gärna vill sälja modellen till utlandet. Men lönekraven, de är enligt staten överdimensionerade, trots att lärarna i Finland åtnjuter stor respekt över klass- och partigränser. Lärarna utgjorde länge en viktig del av skapandet av den nationella identiteten, och före grundskolereformen var de också en del i ett system där skolan var ett viktigt led i att cementera klasstrukturer. Men som allt fler sedermera medgivit, var det av helt central betydelse för ett litet och fattigt land med en ensidig exportsektor att utbilda befolkningen. Den insikten om något har visat sig vara en ekonomiskt rationell satsning som dessutom öppnat vidare livshorisonter för otaliga människor. Den socialliberala målsättningen att försöka skapa ”lika utgångspunkter” enligt John Rawls modell, oberoende av klasstrukturer, konkretiserades således i det av tradition konservativa Finland.

III

När nittiotalsdepressionen slog till var det många inflytelserika röster som gjorde gällande att det fick vara slut med den nordiska välfärdsmodellen. Till dem hörde superstjärnesociologen  Anthony Giddens, som menade att välfärdsstaten inte kunde överleva i en värld där kapitalmarknader liberaliserats. Den ökade konkurrensen exponerade, enligt Giddens, den ”moraliska risk”, som var inneboende i en välfärdsstat som byggde på en stark offentlig sektor. Men trots att Giddens hade stort inflytande inte minst bland socialdemokrater – han blev känd som den ”tredje vägens” huvudideolog – visade sig hans tankar ha svårt att helt fullt ut få genomslag i det av tradition konservativa Finland. Den återhämtning som skedde efter krisen baserade sig lång på IKT-sektorns fenomenala framgång. Och den i sin tur krävde att detta kalla, avlånga land med ett märkligt språk hade en högt utbildad befolkning och ett stabilt samhällsystem.

Det finns även en större poäng med en välfungerande välfärdsstat. Eftersom kapitalismen som system är instabilt, måste den för att inte implodera stabiliseras genom institutioner som skyddar den mot sig själv. Karl Marx förklarade att detta beror på att en kapitalistisk samhällsfunktion kretsar kring ett varuutbyte, vars värde uttrycks i pengar, och där poängen är att göra pengar på pengar. Kapitalismen är således tillväxtberoende och motsägelsefull. Tillväxtimperativet beror på att systemet är beroende av kredit som behövs för investeringar, medan de institutioner som beviljar kredit i sin tur är motiverade av att göra pengar. Denna princip överförs sedan till företag som måste göra vinst, om inte för annat så för att betala sina skulder. Den mest grundläggande motsägelsen som skapar konflikt i systemet är att det på aggregatnivå endast går att skapa mer pengar genom att i varierande grad exploatera lönearbete. Arbetstagarna, som inte äger produktionsmedlen, arbetar för ett pris som inte motsvarar värdet i det arbete de gör. Det i sin tur är för att deras insats i grunden inte i lön motsvarar penningvärdet på arbetsinsatsen, utan av konsekvenserna av att de inte tar emot ett jobb. Tvånget att skapa mera pengar kräver dock att konsumtionen ökar, vilket utgör ett dilemma, eftersom den enskilde kapitalisten tvingas effektivera produktionen och minska på kostnader för att göra vinst.

Av dessa orsaker är kapitalismen, som Schumpteter argumenterade, benägen till ”kreativ förstörelse”. Men för att detta innovativa och krigsbenägna system ska hållas flytande, måste det alltså stabiliseras. Och välfärdskapitalismen har varit framgångsrik på just det. I Norden har givetvis den sociala korporatismen utgjort ett viktigt element i den klasskompromiss som varit avgörande för att detta system ska kunna existera. Det vidhöll också Pekkarinen och Vartiainen i sin bok som skrevs under pågående recession på nittiotalet. Den här korporatismen, som länge garanterat att löneuppgörelserna varit moderata, gynnar exportindustrin, men på kort sikt också avgörande segment av löntagarna. Det finns alltså, i grunden, en tanke om solidaritet och social sammanhållning i den korporativistiska modellen. Samtidigt är det givetvis så, att eftersom löneförhöjningar som bestäms bara delvis handlar om den allmänna nivå som bestäms i de stora uppgörelserna, är systemet ändå inte helt solidariskt, trots allt. Löneojämlikheten som ökat också i Norden kan till en stor del förklaras genom att de arbetstagar- och arbetssplatsspecifika löneöverenskommelserna gynnar personer i en socioekonomiskt starkare position. Och bland industriarbetarna har även moderata lönepåslag, som varit till fördel också för mekanisk exportindustri, till exempel, varit en förhållandevis bra deal. Speciellt så länge som det råder prisstabilitet och välfärden fungerar utan alltför höga skatter.

Låga räntor är givetvis också en fördel inte bara för dem som amorterar på ett bostadslån på det egna hemmet. Den liberaliserade kreditgivningen, som skuldsatt finländska hushåll, gynnar även dem som på så vis kan köpa investeringsbostäder. Så länge värdet stiger, ökar också den investerande löntagarens egendom. Så trots att löneökningar är moderata, ökar den egna egendomen. Men i motsats till de anglosaxiska, liberala staterna, får löntagarna alltså en omfattande offentlig vårdförsäkring också mot allvarliga sjukdomar, medan de heller inte behöver betala för barnens dagvård, och skolan och universiteten är dessutom avgiftsfria.

Givetvis kommer också kraven på att privatisera utbildningen att öka. Marknadspotentialen är ju enorm – som med hälsovården. Och jag har också i mina hemkvarter i Tölö hört personer säga att den offentliga skolan inte håller måttet, och att de gärna skulle betala för att deras barn fick en ”mer konkurrenskraftig” utbildning, inte minst om staten skulle subventionera en del av det. Trots att detta inte nödvändigtvis skulle ligga i den finländska kapitalismens intresse som helhet, kan det öka vissa individers relativa fördel gentemot andra. Men som helhet har den nordiska välfärdsstaten bidragit till att många har en betydligt högre levnadsstandard och förmåga till privat kapitalackumulation som de inte annars skulle ha. Och denna klass är fortfarande medveten om det.

Men priset för detta system betalas inte minst av offentligt anställda inom vård- och utbildningssektorn. Eftersom man inte kan räkna med att vård- och läraryrket är attraktivt under dessa omständigheter i längden, är det rådande paradigmet också ur den synvinkeln hotat. Det i sin tur skulle göra Finland mindre jämlikt, mer instabilt och ekonomiskt mindre framgångsrikt. Men de strukturella imperativen mot att ändra på riktningen är starka i en liberal, kapitalistisk världsekonomi. Det är inte omöjligt, men nog svårt, att ändra på det. Inte minst så länge som de nordiska länderna utgör en enad front mot överstatliga arrangemang som kunde erbjuda ramverk för en alternativ ekonomisk politik med mer solidaritet över nationsgränserna. Men om inte nordiska socialister, socialdemokrater och vänsterliberaler gör ett försök att tillsammans förespråka en alternativ agenda till den rådande, kommer vi att se en långsam erosion av den nordiska välfärdsmodellen.

1 kommentar

Hugo Pettersson 26 juni, 2022 - 14:35

Jag håller med i slutsatsen; ”Men om inte nordiska socialister, socialdemokrater och vänsterliberaler gör ett försök att tillsammans förespråka en alternativ agenda till den rådande, kommer vi att se en långsam erosion av den nordiska välfärdsmodellen.” Med tillägget att i Sverige redan eroderats mycket djupt. Läs gärna böckerna ”Klass I Sverige. Ojämlikheten, Makten Och Politiken I Det 21:A århundradet:”, 2021 och helt nytillkomna chockerande ; ”Bortom systemskiftet – mot en ny gemenskap , 2022. Tyvärr lovar socialdemokratisk politik i valet 11 sep ännu föga motstånd. Snarare har den S- politiken sedan 1990 lett till ett ojämlikt paradis. Hur går det i Finland? Sverige är ett varnande borgerligt exempel. Nu också under det västkapitalistiska kärnvapenparaplyet.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.