Greta Thunberg lär få strejka minst fyra år till

av Lars Sund

Den 20 augusti var det precis fyra år sen den då 15-åriga högstadietjejen Greta Thunberg istället för att gå till skolan satte sig utanför riksdagshuset i Stockholm med sin numera ikoniska, handtextade skylt som bar texten ”Skolstrejk för klimatet”. Thunbergs budskap var enkelt och lättfattligt: vi måste sluta bränna kol, olja och fossilgas om vi vill ha en beboelig planet i framtiden.

Fyra år senare är det bara att konstatera att politikerna, media och den stora allmänheten fortfarande inte begriper Greta Thunbergs budskap. I fyra år har hon varje fredag suttit utanför riksdagshuset i Stockholm med sin skylt. Av allt att döma blir hon tvungen att sitta fyra år till utanför riksdagshuset med sitt plakat – minst. Men kanske är följderna av uppvärmningen 2026 redan så allvarliga att politikerna inne i den svenska riksdagen äntligen får ändan ur vagnen och börjar göra något konkret för att minska utsläppen.

År 2018 var precis som 2022 ett valår i Sverige. Stora delar av Europa hade under sommaren svettats under stekande värme – precis som i år. Tv-meteorologernas väderkartor var tecknade i mörkrött, temperaturrekord raserades dagligen, skogar från Grekland till Norden brann. Men klimatet blev ingen valfråga i Sverige 2018 – och blir det inte heller nu, av allt att döma. Inför valet den 11 september handlar partiernas kampanjer om brottsligheten och skenande elpriser medan klimatet kommer långt ner på dagordningen. Jag säger inte att gängkriminalitet och ekonomi inte är viktiga frågor, men de bleknar inför den akuta klimatkrisen.

Ja, ordet ”akut” är nödvändigt här. Klimatforskarna har nämligen fel på en central punkt: följderna av den globala uppvärmningen har visat sig mycket tidigare än de flesta modeller förutspått. Jordens medeltemperatur har ”bara” höjts med 1,2º C jämfört med förindustriell tid, ändå ser vi torka, regn och stormar som vi trodde skulle visa sig först vid mitten av seklet om utsläppen av växthusgaser tilläts fortsätta som nu. Vi har knappa tre år på oss innan utsläppen måste kulminera och börja minska om vi vill hålla den globala temperaturökningen kring 1,5º C enligt överenskommelsen i Parisavtalet. För Sveriges vidkommande vet politikerna exakt vad som krävs. Världsnaturfonden WWF beställde i våras en nationell koldioxidbudget av forskare vid Uppsala Universitet. Enligt den här budgeten måste de svenska utsläppen ner med 21 procent redan i år om Sverige ska klara Parismålen.

”Jag skulle säga att det är nästan omöjligt att nå upp till 21 procent per år”, svarade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) när Dagens Nyheter frågade henne och tillade att sådana minskningar ”allvarligt skulle undergräva legitimiteten för klimatarbetet”.

”Det får ju inte vara dags att ge upp 1,5 grad … det skulle inte vara att visa politiskt ledarskap eller ansvarsfullhet”, sa Strandhäll vidare till DN. Vi ska alltså, enligt ministern, fortsätta att prata om 1,5-gradersmålet men skita i att göra något verkligt för att uppnå det. Hur det nu skulle legitimera klimatarbetet fattar åtminstone inte jag.

Annika Strandhälls hjälplöshet inför klimatutmaningarna är tyvärr symptomatisk för politikerna, inte bara i Sverige. Moderatledaren Ulf Kristersson kallar visserligen klimatkrisen ”en av vår tids riktigt, riktigt stora frågor” men lovar samtidigt att ingen ska behöva ställa om sitt liv för att klimatmålen ska klaras. Varken Kristersson eller någon annan kommer att kunna infria ett sådant löfte. Alla kommer att drabbas av klimatkrisen, alla kommer att tvingas avstå från sådant vi hittills tagit för givet.

Går man ännu längre till högre möts man av öppen klimatförnekelse. Sverigedemokraterna försöker profilera sig som partiet för dem som vill fortsätta att flyga, köra fossilbil och vräka i sig kött utan hänsyn till framtiden. SD har förklarat att man till skillnad från de andra partierna inte ställer sig bakom de svenska klimatmålen (som Sverige med nuvarande politik ändå inte kommer att uppnå) och partiet har dessutom placerat en av de sista klimatförnekarna av klassiskt snitt, Elsa Widding, på valbar plats på sin riksdagslista. Tydligare än så kan SD inte markera var de står i klimatfrågan.

Inte för att Annika Strandhälls politikerkollegor i det rödgröna blocket är så mycket bättre än högerpolitikerna: varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet är redo att minska utsläppen av växthusgaser enligt Uppsalaforskarnas klimatbudget. Oavsett vem som vinner det svenska valet blir den kommande mandatperioden med all sannolikhet fyra förlorade år för klimatet. Sverige kommer inte att klara sina åtaganden enligt Parisavtalet.

I Finland gör man sig gärna lustig över svenskarnas tillkortakommanden, men när det gäller klimatkrisen har vi ingen som helst anledning att slå oss för bröstet. Klimatarbetet går inte särskilt mycket bättre här. Finland håller riksdagsval i april och inte mycket tyder på att klimatet kommer att hamna i förgrunden. Finländska politiker är lika handfallna som de svenska när det kommer till verkliga åtgärder för att få ner utsläppen. Mycket lite tyder på att man i Finland under de närmaste åren kommer att skära ned utsläppen så mycket som krävs för att klara Parismålen.

Det pratas mycket om klimatet men görs förödande lite. Förenta staterna har äntligen antagit Bidens klimatprogram – men i en urvattnad version som inte kommer att vara tillräcklig för att motverka en fortsatt uppvärmning. Det samma gäller EU:s klimatåtaganden, liksom Kinas och Indiens. Mänskligheten styr mot en katastrof och vi är alla medvetna om det. Eller borde åtminstone vara medvetna.

När klimatkrisen skärps – vilket ofelbart kommer att ske inom några få år – duger inte dagens politik. Klimatkrisen kan inte behandlas som en fråga bland andra, som pliktskyldigt nämns i tal och deklarationer. Vår civilisation är utsatt för ett för ett dödligt hot. Nej, jorden går inte under och inte heller mänskligheten gör det. Men civilisationen som vi känner den överlever med all sannolikhet inte i en värld som är tre grader varmare än under förindustriell tid. Den högteknologiska civilisation mänskligheten skapat med hjälp av fossila bränslen visar sig vid en närmare granskning vara långt skörare än de flesta av oss tror.  Någon tycker kanske att en höjning av jordens medeltemperatur med tre grader inte är så farligt – men följderna kommer att vara omfattande och förödande, som Mark Lynas visar i sin bok Our Final Warning: Six Degrees of Climate Emergency (tyvärr finns den inte på svenska).

Var finns de ledare vi behöver när krisen skärps? De som istället för att lova att omställningen inte behöver leda till uppoffringar har modet att, likt Winston Chruchill 1940, förklara att de inte har annat att erbjuda än ”blod, möda, tårar och svett”? Omställningen kommer att kräva uppoffringar av oss alla. Det krävs politiker som har modet att säga det till oss, och som har kraft att handla.

Covid-pandemin visade ju att politisk handling var möjlig när krisen drabbade oss. Inte minst finländska politiker var kapabla att vidta drastiska åtgärder för att försöka stoppa smittspridningen. Några av oss hoppades att de skulle visa samma beslutsamhet när det gällde att ta itu med klimatkrisen. Pandemin hade givit möjligheter att sätta fart på omställningen. Tyvärr blev vi besvikna. Politiken efter pandemin inriktades på att så fort som möjligt återgå till business as usual. Och sen kom Rysslands invasion av Ukraina, och våra politiker glömde i stor utsträckning sina klimatambitioner, samtidigt som oljebolagen skär guld med täljkniv. Nu tas kriget som förevändning för att öka koleldning och utvinning av naturgas. Utsläppen borde gå ner, men istället kommer de att öka. Fossilindustrin har planer på nya olje- och gaskällor som, om de förverkligas, låser in oss i en framtida uppvärmning på mer 3º C.

Vi som lever nu är på väg att begå ett misstag av historiska proportioner. Vi har fortfarande chansen att snabbt minska utsläppen och ställa om samhället för att bromsa in uppvärmningen och säkra en beboelig värld för våra barnbarn. Den stora omställningen kommer. Antingen genomför vi den under ordnade former så fort som möjligt – eller så drabbas vi av en regelrätt klimatkollaps. Det verkar tyvärr som mänskligheten redan valt det senare.

1 kommentar

Ernst Mecke 24 augusti, 2022 - 00:13

Yes, of course I also agree that more should be done. But what? Before going into helpful details (instead of ringing the alarm bells and demanding sacrifices) one might have to have a closer look at the structures which are at the moment preventing useful action: I claim that (a) our politicians are helpless because they have hardly any idea about the possibilities of technology (after all they have VERY mostly studied different matters before arriving in their present positions), that (b) they are surrounded by advisers who will hinder them if they should ever get the idea of taking useful direct action (advisers who will preach that politicians should limit themselves to ENCOURAGING business to do the necessary work but NOT be very concrete in demanding real action – which business will use to earn as much as possible by the things which they have done already up to now, e.g. drilling for fossil fuels …). And the activists in the street also seem to like their dramatic feelings far better than the trouble of looking for solutions and demanding that they be realized. I shall now suggest a solution, and let’s see whether anybody (politician, adviser, journalist or activist) will bother to even take it up. The solution is this: In our latitudes the one clean source of energy which can still be used MUCH more than up to now is the wind. A good place for wind power is the open sea (there is wind, the square meters are cheap, neighbors who might complain are far away). There are Norwegian firms who have already developed (and installed some) floating wind power (google ”floating wind power” and ”Hywind”) so that there is already something to begin with for further development (if necessary), on the west side of the Eurasian continent there are huge areas of continental shelf which are shallow enough for the installation of floating wind power, a method to store temporary surpluses of electricity in the form of heat is already on the market (google ”Polar Night Energy Tampere”), heat is needed for heating, and part of it can with good efficiency be transformed back into electricity by, e.g., the Stirling engine (can be googled, a firm which is using this type of engine is Kockums Malmö). So far my proposal how to provide large amounts of clean energy – politicians would have to take it up and finance further research work (although there does already exist enough to start producing energy, but one can always try to do it still better …), and journalists and activists would have to point the possibility out to the politicians (and also warn the politicians’ advisers against blocking useful action). – And also about other sides of the climate problem one can think, arrive at proposals (what about a slowly but steadily increasing tax on meat while starting a campaign advertising ”Meat is a Spice, Not an Essential”) and try to get them into the heads of our politicians. And if anybody should KNOW some politician (or some journalist, or …) personally, please realize that this is a CHANNEL to be used! – And as I said already above, let’s see whether ANYBODY will take the above suggestions even up … .

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.