Hemlighetsföreställning i Hangö skapar samklang med Aldrin Salskov

av Otto Ekman

Emelie Zilliacus och Martin Pauls föreställning Exhibit som jag såg på Hangö Teaterträff 2022 begripliggör på ett lustigt sätt den kontraktsproblematik som Salla Aldrin Salskov uppmärksammar i sin tänkvärda replik (Ny Tid 6-7/2022) till min kolumn om innehållsvarningar (Ny Tid 4/2022).

I föreställningens inledning uppmanas publiken att bokstavligen skriva under ett kontrakt i två kopior där de förbinder sig att hålla allt de sett under resten av föreställningen absolut hemligt. Detta försiggår i en gymnastiksal under sträng uppsikt av Paul och Zilliacus innan vi släpps in i ett utrymme där showen ska pågå.

Paul och Zilliacus försöker alltså svara på den fråga som Aldrin Salskov ställer i sin text: ”Vad innebär det för konsten och för dess kritiker och åskådare om vi på förhand bestämmer villkoren för hur konsten kan och bör omtalas?” I alla fall innebär det delade reaktioner: under den visning jag ser tycks de flesta liksom jag själv glatt skriva på, men under festivalens gång stöter jag på en och annan som förhåller sig mer tveksamt, vissa direkt provocerat. Jag hör till och med någon kalla det etiskt ifrågasättbart.

För mig är det mest intressanta att flera människor inte brytt sig om att skriva på men släppts in i salen ändå. Det kan vara en konsekvens av det allmänna vimlet (Exhibits biljetter är slutsålda) men jag väljer att tolka in en finurlig egen kommentar till kontraktsidén här.

Ett populärt trick för diverse online- eller ­telefonlurendrejare är att kontakta privatpersoner eller företag och försöka lura dem med juridiskt ogiltiga men skrämmande hot om stämning eller fakturor på komplicerat advokatspråk. Många väljer att bara betala, i panik eller av rädsla för att bli indragna i en snårig juridisk process.

En annan taktik är att lura offret att skriva under ett i sig giltigt men orättvist avtal som personen hade någon förpliktelse att gå med på. Alla har vi slentrianmässigt bläddrat förbi obegriplig lagtext och klickat ”I Agree” för att leka med någon suspekt kinesisk app eller läsa en artikel om USA:s allt sjukare samhällskultur medan Silicon Valley-oligarkin skördar vår persondata.

En informell koll med en bekant med juristbakgrund visar att min misstanke då jag synar kontraktet på nytt är korrekt: där saknas en kritisk detalj vars frånvaro gör dess värde som juridiskt dokument lika med noll. Paul och Zilliacus föreställning har genom att kombinera element ur metoderna jag beskrev ovan spelat ett spratt på i alla fall mig och den lättlurade majoriteten av publiken.

Även om jag till en del håller med om Aldrin Salskovs kritik så tror jag ändå på kontraktsidéns potential att, precis som de flesta idéer, utforskas ur olika vinklar i konsten, så väl kritiska som bejakande. Jag väljer personligen att i immersionens namn hålla fast vid Exhibits juridiskt värdelösa överenskommelse och inte närmare avslöja föreställningens innehåll. Eftersom jag gissar att publiken på Exhibit innehöll en del Ny Tid-läsare­ vill jag ta chansen att uppmana dig som såg föreställningen men inte ännu läst Aldrin Salskovs text att göra det som ett ypperligt tillfälle att fördjupa den reflekterande upplevelsen.

Foto: Jo Hislop

Läs också Otto Ekmans längre festivalreportage från Hangö Teaterträff 2022

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.