Teaterträffens trettioårsjubileum väckte kritiska frågor

av Otto Ekman

Hangö Teaterträffs trettioårsjubileum bjöd på både sprudlande sommareufori och tillfällen till mer eftertänksamt kritisk självreflektion – ensamma och tillsammans med sommarstadens olika sidor.

Solen strålar ner på festivalöppningen då blåsorkestern stämmer upp och festivalens grundare Antonia Ringbom presenterar de nominerade föreställningarna för Antoniapriset: det känns tidlöst välbekant, men ändå är det också mycket med årets Teaterträff som också är helt nytt.

En praktisk detalj är att stället vi befinner oss på, Kulturmagasinet Victor bakom Östra Hamnens magasinrad, inför årets festival förvandlats till ett festivalcentrum och öppen samlingsplats för såväl arrangörer som publik. Det är första gången som det görs på detta sätt berättar festivalens för i år också nya verksamhetsledare Inkeri Rönnberg då jag någon dag senare slår mig ner med henne och en av festivalens konstnärliga ledare Jonas Welander på gräsmattan för en snabb intervju.

Festivalens nya verksamhetsledare Inkeri Rönnberg i samspråk med Jonas Welander. Bild: Otto Ekman

Praktiskt festivalcentrum 

Här finns en bar med smörgåsar, öl och kaffe som sköts i samarbete med den lokala näringsidkaren Cafferie, och här har festivalens arrangörer också ett slags litet öppet kontor där besökare kan plocka upp reserverade biljetter och få annan nödvändig information och hjälp. Det är också här som kvällens efterfester och klubbprogram ordnas (mer om dessa senare!).

Som journalist uppskattar jag det praktiska i att lätt och snabbt kunna lokalisera eventuella intervjupersoner utan att måsta navigera mig i omvägar runt snåriga improviserade backstage- och VIP-områden. Som besökare tycker jag också att detta arrangemang funkar väl: det skapar en känsla av intimitet och egalitär stämning att se verksamhetsledare och arrangörer jobba och mingla sida vid sida med gäster, roudare och skådisar utan att det skapas något slags krystad hierarki av olika färgkodade backstage-pass och låsta kontorsdörrar.

Bråttom till första föreställningen

Efter att ha skålat i bubbel och värmt upp stämbanden med en sympatisk liten allsångsstund tillsammans med en annan lokal samarbetspartner, serviceenheten Fyren, är det dags att röra sig mot den första av veckoslutets föreställningar: Sinna Virtanens Asphodel Meadows som går av stapeln på Casinostranden. Eftersom den tidigarelagts med en halvtimme är det enda gången under festivalen som jag upplever att jag har lite för bråttom: annars tycker jag programmet är riktigt bra anpassat till Hangös storlek och avstånd. 

Att det domineras av mer experimentella produktioner med en medellängd på en till en och en halv timme snarare än längre, traditionella pjäser har också hjälpt mig att planera ett digert och mångsidigt program som aldrig lämnar mig uttråkad, men som ändå innehåller tillräckligt med tid för att smälta såväl konstnärliga intryck som måltider i lugn och ro innan det är dags att lokalisera nästa spelplats. Efter att jag under mitt första teaterfestivalbesök i år, på Berliner Theatertreffen, lyckats missa en av mina pjäser på grund av slarvig navigering i den massiva metropolen, känns Hangös promenadvänliga hanterbarhet underbart avslappnande i jämförelse.

Malou Zilliacus och Geoffrey Erista omfamnades av havet i Sinna Virtanens Asphodel Meadows. Bild: Jo Hislop/Pressbild

Handgriplig inledning

Asphodel Meadows är också en ypperlig inledning för att få mig i festivalstämning: utomhusföreställningen skapar en handgriplig immersion i publiken, genom att på slutet låta oss vada ut i havet iförda vattentäta flugfiskarbyxor. Vädret är perfekt: sommarsolen hindrar den friska havsbrisen från att bita för intensivt men blåsten gör också sitt för showen genom att göra havets vågor just så ostyriga och levande att det ska kännas lite spännande.

Tematiskt sätter Asphodel Meadows också tonen för min teaterträff genom att först ta upp en frågeställning och ett tema som kommer att följa med mig genom veckoslutet. I en monolog som förgylls av Malou Zilliacus vackra och välmodulerat karaktärsfulla röst behandlas det inte helt okomplicerade förhållandet mellan en icke namngiven men kännspakt Hangölik sommarstad och de sommargäster som flockas till den varje år. Det är en rätt så mörk bild som målas upp: sommargästernas utnyttjande av lokalsamhället beskrivs i ord som väcker associationer till en spritstinkande våldtäkt. 

Förskansade på sina segelbåtar misshandlar de sina partners så det ekar ut över fjärden “för de vet att i den här staden ringer ingen polisen”. Kritiken är träffsäker och frän men den väcker också djupare, mer obekväma frågor: vad skiljer oss festivalbesökare från dessa sommargäster? Vi droppar också in för ett snabbt veckoslutsbesök, festar och har kul och åker sedan iväg. Vi må inte råsupa fullt så hårt eller slå varandra, men vi firar också rätt så avskilt från resten av staden och hur sympatiskt är egentligen vårt insider-kultursnobberi i lokalbefolkningens ögon då? Det känns ju kul att prisa sig själv och förakta en nidbild det skrikande vulgära båtfolket, men är det vi själva som borde lyssna mer på vad lokalbefolkningen tänker? Valter Sandell nuddar också vid dessa problematiserande frågeställningar i sin förhandsessä inför festivalen för HTT Skrift, “Brecht på Bromarvsgatan” som också går att läsa via Hangö Teaterträffs hemsida. 

Improviserad livräddning med konstnärliga paralleller

I efterdyningarna av fredagens kvällsfest kommer jag att bevittna ett improviserat scenario ur verkligheten som på ett lustigt sätt väcker eko till Asphodel Meadows, såväl tematiskt som rent praktiskt: I det bleka gryningsljuset efter att den sista nattklubben vid Magasinlängan stängt har några nattsuddare samlats kring en sista vinflaska vid kajen för en improviserad efterfest. De (vi) är överväldigande festivalfolk, men har även fått sällskap av några nya, frivilliga och ofrivilliga, bekantskaper.

En rejält överförfriskad medelålders herre i bjärta seglarshorts som inte hör till Teaterträffens besökare tycks ha som ambition att åka i väg med en gummibåt, gissningsvis till en väntande sommarstuga eller segelbåt. Men koordinationen sviker honom och plötsligt har han tumlat ner i vattnet, under avsevärt mindre kontrollerade och säkra former än vi som såg Asphodel Meadows gjorde.

Kvällens hjältar blir då en icke namngiven finlandssvensk scenkonstnär som trots den sena timmen har tillräckligt mycket sinnesnärvaro, styrka och koordination kvar för att hala upp den överförfriskade mannens typ dubbelt så stora kroppshydda på bryggan igen. En annan festivalbesökare motbevisar sedan i praktiken Asphodel Meadows provokativa tes: han halar upp telefonen ur fickan och kontaktar ordningsmakten! Det tar en liten stund, men sedan anländer mycket riktigt en piketbil med uniformerad eskort som plockar upp den marinerade maritime äventyraren så att han kan tillbringa natten inlåst någonstans där risken att ofrivilligt dränka sig är lite mindre. Säga vad man vill om kulturfolket, men när det krävs kan vi faktiskt uppfylla våra medborgerliga plikter och chansen är god att vi under årets festival lyckades rädda ett liv!’

Musikaliskt och koreografiskt överdåd

Under torsdagskvällen har jag också hunnit se verket Private Dancer skapat av Konstuniversitetets Teaterhögskolas studerande i regi av Lidia Bäck. Den visuellt snygga, livfulla och dynamiska föreställningen har legat och stampat i startgroparna under åren av pandemi innan den nu äntligen kan framföras för en större publik, vilket märks på skådespelarnas nu lössläppta entusiasm och spelglädje. Brankis lyxigt dekorerade festsal fungerar också ypperligt som fond för att verkligen skapa en överdådig stämning, passande för vad som i programmet beskrivs som en bankett eller kabaré. Det är mer än väl nog för att hålla uppe energin i ambitiösa en och en halv timme och ge liv åt en varierande och utmanande koreografi, signerad Huong Hoang.

Precis som i föreställningen Sångerskan som jag såg på Viirus i våras har Bäck utnyttjat och inspirerats av musik av den svenska artisten Min stora sorg, som också fungerar som föreställningens live-DJ. I en föreställning som baserar sig till så stor del på musiken känns det lyxigt att få höra skötas av ett proffs med en solid erfarenhet i den krävande rikssvenska musikbranschen. 

Under Private dancer har hon en mer lågmäld roll och lämnar huvuddelen av uppmärksamheten åt ensemblen. Därför är det också roligt att få chansen att se henne uppträda live i Kulturmagasinet på fredag kväll och skina själv i rampljuset, fast hon också generöst delar sin diva-aktiga karisma med publiken. Hennes spelning gör mig omedelbart till ett fan, och tillsammans med ett intensivt DJ-set av Malin Nyqvist på lördag kväll vars explosiva effekt lämnar mig med en respektabel värk i dansmusklerna ännu följande tisdag hjälper hon Teaterträffens musikprogram att stå på egna ben och kännas som mer än bara ett bonustillägg.

Två av festivalens konstnärliga ledare, Tom Rejström (vänster) och Jonas Welander (höger) utbringade välkomstskål under öppningsceremonin. Bild: Otto Ekman

Ljummare vatten

Ett musikaliskt program som tyvärr lämnar mig lite ljummen jämfört med resten av programmet är lördagens inledande programpunkt: Vattenkonsert av Juha Valkeapää, Juhani Liimatainen och Pietu Pietiäinen. Publiken placeras på madrasser, kuddar eller får sjunka ner i sköna fåtöljer innan föreställningen, och vi blir vänligt tillsagda att det är helt okej om vi faller i sömn, vilket flera i publiken mycket riktigt gör. 

Tyvärr är jag i helt fel sinnesstämning: jag har vaknat sent och precis tankat i mig en respektabel morgonranson koffein så inte ens den välbekanta, sympatiska trygga stämning som jag tidigare gillat i Valkeapääs produktioner lyckas förjaga min rastlöshet. Konceptet, där Valkeapää skapar ett slags improviserad undervattensmusik genom att blåsa bubblor i ett kar medan Kaino Wennestrand ackompanjerar honom med mixerbord och laptop är alls inte misslyckat eller på något sätt otrevligt, men helt enkelt lite för enformigt för att lyckas absorbera mig i en hel timme.

Detta också eftersom fredagens två föreställningar knappt bjudit på en lugn eller tråkig sekund. Mina ambitioner att beskriva förmiddagens Exhibit  av Emelie Zilliacus och Martin Paul stupar på det kontrakt som publiken, innan föreställningen börjar, uppmanas skriva på där vi förbinder oss om att hålla allting vi ser hemligt. Jag vill ändå rekommendera Barbro Enckell-Grimms tappra och i sig läsvärda försök att ta sig runt detta hinder i en reflektiv recension som kan läsas i Hufvudstadsbladet från lördagen den 11 juni. 

Obekväma skratt åt vansinne

På kvällen ser jag Subfrau & Blaue Fraus This Is Not My Money, som beskrivs som ett “vingligt och vansinnigt välgörenhetsevenemang”. Det börjar uppsluppet med bingo och bortskänkning av diverse föremål som publiken uppmanats donera till föreställningen, sen går vägen via auktioner och elgitarriff till en riktigt mörk och elak men samtidigt vansinnigt rolig studie av kapitalism, exploatering, bitterhet, mobbning och avundsjuka. 

Jag har sett (och förtjusats av!) Blaue Fraus förmåga att göra riktigt nattsvart dräpande obekvämhetskomik också då den skymtat fram i tidigare “snällare” föreställningar och att få en rejäl, outspädd dos levererad rakt in i hjärnbarken är en omtumlande upplevelse. Jag skrattar så jag kiknar men underhållningen blandas med en stigande känsla av vad som nästan börjar kännas som dåligt samvete: är det verkligen hälsosamt att jag har så här kul åt det här?

(Från vänster) María Pálsdóttir, Kristina Alstam, Joanna Wingrej, Lotten Roos och Sonja Ahlfors är vansinnigt elaka och skrämmande roliga i Blaue Frau & Subfraus This Is Not My Money. Bild: Anna Poleteli

She She Pop knyter ihop

Den sista föreställningen under festivalen som jag har biljett till är det tyska kollektivet She She Pops Besessen. På ett skarpt och finurligt sätt knyter de ihop mina mångsidiga intryck genom att åter väcka liv i den frågeställning som kretsat runt i mina tankar sedan första dagen. Föreställningen är ett slags talkaraoke i kör(er): den består helt av text projicerad på en stor bildskärm på väggen i Hangöudds gymnasiums auditorium.

Genom att i tur och ordning uppmana oss alla, eller delar av publiken som identifierar sig med olika roller eller identiteter, att läsa med i texten bjuder She She Pop in oss i en konversation som de skapat under en veckas lokalt förarbete i Hangö. Med orädd hand lägger de fingret på bekanta skiljelinjer och smärtpunkter: materiell och ekonomisk ojämlikhet, avundsjuka och social segregering i den soliga sommarstaden. Hangöborna inbjuds uttala sig och svarar (fritt parafraserat): “Vi är inte så många här men tillräckligt många att uttala oss. Vi kommer inte till festivalen så ofta, vi är upptagna med att hålla igång staden. Vi betalar skatt här…” 

De beskriver avfolkningen, hur jobben och de unga flyttar bort och frustrationen över att plocka upp skräpet efter turisterna som förvandlat staden till en lekplats. De ställer utmanande frågor: “Varför ser vi så lite av de pengarna som ni nu påstår att ni hämtar in?” Teaterfolket uppmanas reflektera: “Varför kom vi just till Hangö? För att festivalens grundade bodde här? Vad är vår koppling?”

Sökan efter andra perspektiv

Under festivalens gång har jag gjort vissa trevande försök att ta reda på både den inte från början teaterintresserade lokalbefolkningens och olika festivaldeltagares perspektiv om frågan. Mitt första försök stupar på att restaurangarbetaren jag inleder ett samtal med visar sig vara sommarjobbare från Helsingfors. Två medelålders kvinnor som står och diskuterar på thai på en lummig innergård nära Kadermovägen reagerar med artig förvirring på min fråga om de hört om eller funderat på att besöka Hangö teaterträff. – Nej, de har aldrig hört talas om att här ordnas en teaterfestival.

En artist och scenkonstnär som själv delvis vuxit upp i Hangö förvånar sig över bristen på lokala volontärer: “– När jag var tonåring kändes det som en självklarhet och en av årets höjdpunkter att komma hit och jobba!”. En annan som inte bott här men som besökt flera festivaler under årens lopp talar nostalgiskt om ett försvunnet Hangö:

– Visst var det lite mer ruffigt och opolerat, det kunde uppstå lite friktioner med moppepojkarna, men samtidigt kändes det mer äkta, som att man befann sig i någons hemstad. Nu är allting så artificiellt och segregerat, särskilt här nere vid stranden säger han och gestikulerar mot ett kluster nybyggda, glänsande glasvillor med luxuös havsutsikt.

Festivalens arrangörer oroar sig över de ekonomiska problem som särskilt de varje år växande logikostnaderna innebär. Då jag promenerar genom Hangö ekar det av byggnadsarbeten till höger och vänster men det mesta som fräschas upp eller byggs nytt tycks vara tänkt för en mer penningstinn demografi än vare sig lokalbor eller kulturarbetare.

En veteranbesökare som deltagit regelbundet ända sen festivalen började talar om hur festivalen gått igenom många inkarnationer med sina egna för- och nackdelar: “– Tidigare då programmet bestod mer av sådant som spelat tidigare under året var publiken mer blandad och med en proportionellt mindre andel braschfolk, då kom det också fler spontana besökare från trakten.”

Under vårt samtal konstaterar Jonas Welander festivalens avskildhet från en större mainstreampublik delvis också handlar om ett medvetet val:

– En uttalad målsättning vi har är också att kunna erbjuda ett tryggt rum för scenkonstnärer att experimentera med och utveckla olika koncept innan, eller utan att, de upplever pressen att visa dem för en större publik. Det är svårt att kombinera med att försöka locka en maximal mängd nya besökare.

En deprimerande anekdot

En anekdot som når mig ryktesvägen understryker såväl Hangös egna problem som hur oplanerade möten med lokalbefolkningen de kan krocka med strävan att ge scenkonstnärer ett tryggt rum och arbetsro. Jag hör nämligen att en av festivalens föreställningar under en av sina repetitioner störts av ett gäng med sysslolösa omkringdrivande tonåringar som bland annat slängt ur sig rasistiska glåpord mot de medverkande. 

Då de sedan får en grundlig utskällning av den arga regissören reagerar de som tonåringar allt som oftast gör då de tvingas konfronteras med konsekvenserna av sina dummaste beteenden: med omedelbar tårfylld ånger. På frågan vad de tror att de ger för bild av sin hemort åt besökare genom att bete sig så där svarar en av dem hulkande: “– Men det här är ju en helt skit stad!”

En måhända orättvis bedömning som det i alla fall är svårt att säga emot då man (närmare bestämt: vit hetero-cisman) upplever Hangö i dess mest grönskande och livfulla sommarprakt, men som She She Pop också konstaterar i sin föreställning är det här en stad som unga flyttar ifrån, 2000 per år för att vara exakt. Då vintervinden viner in och sommargästerna tar med sig sina störande beteenden men också sina pengar härifrån stänger allt, och desperationen över att inte ha någon egen framtid kan ta fram det fulaste i människan.

Resultatet av mina efterforskningar är alltså delvis lite knäckande, i paradoxal kontrast till min egen festivalupplevelse som jag upplever som extremt lyckad såväl praktiskt som innehållsmässigt. Men ett sista möte på lördagens slutfest hinner i alla fall skänka mig en lindrande glimt av optimism.

Välkomnande hednisk kyrka

Förutom de diverse musikprogrammen har kvällsklubben på Kulturmagasinet också fungerat som skådeplats för kollektivet 4 floors of whores interaktiva performansverk The Church. Det är en kyrka med utpräglat hedniska vibbar som “hororna” (som arrangörerna informellt fått tillstånd att kalla dem) skapar på den upphöjda scenen mitt i rummet. I centrum står ett jättelikt trästycke som under tre dagar först fungerar som ett slags massagebänk och sedan snidas och sågas till ett primitivt altare som inför den sista kvällen dekoreras med prunkande sommarblomster. Astrid Stenberg, Herman Nyby och Emilia Jansson är spritt nakna förutom, beroende på vad situationen kräver, antingen blomsterkransar eller ögon- och hörselskydd.

Jag har tidigare uppskattat att 4 floors of whores konst är utmanande men deras kyrka är samtidigt också spontant välkomnande och inbjudande: det här syns redan första kvällen då deras dinglande koskälla lyckas locka in en rejäl handfull nya adepter bland festivalbesökarna. På lördagskvällen har de bytt ut fredagens yxor och mejslar mot fruktbrickor som de från sitt altare bjuder hugade besökare att förfriska sig från innan vi fortsätter att njuta av Nyqvists dunkande technorytmer. 

Till min förtjusning upptäcker jag plötsligt en hel hop med helt nya ansikten som studsar upp och ner på det allt mer intensivt böljande dansgolvet och ivrigt gapar efter jordgubbsbitarnas sakrament. Deras avsaknad av tillkämpat maritima märkeskläder och deras snäppet yngre medelålder skiljer dem från sommarfolket, inte heller kan jag placera dem i den finlandssvenska teatermiljön. Min förhoppning växer: har jag funnit min heliga graal?

Malin Nyqvist levererade ett energiskt DJ-set under lördagnatten som kändes i ben- och nackmuskler ännu följande vecka. Bild: Jo Hislop/Pressbild

Genuin lokal entusiasm

Jag inleder ett samtal med “Robert”(fingerat namn) som mycket riktigt visar sig vara en lokalbo i tjugo-trettioårsåldern som droppat in av pur spontan nyfikenhet utan någon tidigare koppling till teatermiljön. Han jonglerar ett jobb i hamnen med två andra deltidsjobb och berättar att olika former av missbruk är deprimerande utbrett i hans jämnåriga bekantskapskrets eftersom det inte finns mycket annat att göra än jobba eller knarka/supa i Hangö speciellt om vintrarna. Men i kväll är han upprymd:

– Jag har nog aldrig sett något liknande tidigare! svarar han på min fråga om vad han tycker om 4 floors of whores. 

– Men nog är det ju coolt! Riktigt bra fest! utbrister han glatt innan han letar sig mot dansgolvet och sitt kompisgäng igen för att utfodras med mer jordgubbe.

Eftersom Robert till skillnad från fredagens seglarklädda havsplotare (och, tyvärr, tydligen vissa olyckliga i sin bekantskapskrets) har såväl verbaliseringen som koordinationen i behåll och tycks sippa relativt stillsamt på sin öl väljer jag att tolka hans entusiasm som genuin, och den gör mig genuint lycklig.

 

En slutlig sammanfattning 

Jag är ingen Teaterträff-veteran, det här är andra gången jag besökt festivalen och jag saknar det perspektiv som mer rutinerade veteranerna bland festivalens deltagare och besökare har. Jag har inte heller någon lokal koppling till Hangö som stad. Jag är medveten om risken att något i mitt reportage kan komma att förnärma representanter från endera eller båda grupperna. Men efter mitt andra besök och Hangö Teaterträffs trettio års jubileum står det klart för mig att både festivalen och dess hemort står inför såväl lättare som svårare obesvarade frågor som kommer att bli allt mer aktuella i framtiden.

Därför är jag lycklig för att det jag sett också gett mig mer än nog orsaker till hopp. Kombinationen av organisatorisk och konstnärlig kreativitet har skapat en festival som bevisat att den också kan lösa problem som uppstår och såväl skapa positiva som åtgärda negativa överraskningar utanför ramen för ett redan i sig rikt planerat program.

Jag är långt ifrån den enda som fortfarande främst ser Hangö genom festivalbesökarens lins. Men det känns ändå som om mina besök väckt en djupare förståelse och sympati för den ort som inte bara utgår festivalens skådeplats utan också fortfarande många människors hem och livsskådeplats. En ort som kan inspirera besökare från när och fjärran att skapa vackra konstupplevelser om den och i bästa fall också ge dessa konstupplevelser som oväntade överraskningsgåvor också åt innevånare som för ofta får känna sig otacksamt behandlade och förbisedda. I bästa fall tas de emot med verklig uppskattning.

Foto: Jo Hislop, om inte annat nämns. 

1 kommentar

Joel Eklund 20 juni, 2022 - 17:34

I artikeln skrivs det att 2000 ungdomar flyttar från Hangö varje år. Detta finner jag föga troligt då hangös totala befolkning enligt statistik från 2020 är 8000 pers. Kanske en nolla för mycket? Annars kulle hela befolkningen vara borta inim fyra år?

Reply

Lämna en kommentar