Vårdarnas revolt är berättigad – har väntat i 70 år på förbättringar

av Janne Wass

Patientsäkerhetslagen delar folkopinionen och har rört upp en storm i vänsterkretsar. Oberoende av vad man anser om den, kan man inte klandra vårdarna för att nu ha tagit till storsläggan. Det här handlar inte om att vårdarna vill ha mera pengar för sig själva. Det här är ett varningstjut från vårdarnas sida om att Finlands hälsovård befinner sig på randen till en kollaps. Det här är ett nödrop. Men lyssnar någon? 

En historisk arbetsstrid pågår i Finland. Aldrig förr i mannaminne har rätten gått in för att förbjuda en strejk. Även den så kallade “tvångslag” som regeringen har förberett är exceptionell, även om en liknande lag klubbades igenom förra gången Tehy gick till storstrejk år 2008. Denna gång, om man får tror Vänsterförbundet och De Gröna, liksom vårdfacken, är lagen dock betydligt sämre förberedd än den som klubbades igenom, men aldrig implementerades, 2008. 

Den stora tvistefrågan i nuläget är huruvida vårdarfacket Tehys planerade strejk, som bland annat omfattar intensivvården, kommer att äventyra folks liv och hälsa. Hälsovårdsexperter och Läkarförbundet, liksom uppenbarligen regeringen Marin, är av den åsikten att strejken kan leda till patienters död. Tehy, å sin sida, anser att lagen, som officiellt kallas för patientsäkerhetslag, inte behövs, eftersom den inte äventyrar patienters liv och hälsa. 

Tehys motiveringar har varierat under debattens lopp. Inledningsvis har Tehy pekat på att att arbetsgivaren har möjlighet att beordra anställda inom andra yrkesgrupper, till exempel läkare och högre utbildade skötare, att tillfälligt sköta det nödvändiga arbetet inom intensivvården. Läkarförbundet påpekar ändå att saken inte är så enkel – vårdpersonal och läkare har olika utbildningar, och läkare besitter inte alltid den kompetens som behövs – till exempel i fråga om att sköta livsuppehållande maskiner. Detta bekräftas av en läkare jag talar med, som påpekar att detta delvis är ett resultat av den utvecklingen inom hälsovårdsbranschen som strävat till en allt tydligare hierarki och specialiseringsgrad. I och med att vårdare fått allt mer autonomi och rätt att fatta egna beslut i arbetet, har också vårdare och läkare fått allt mer skild kompetens: “Jag kan beordra en intensivvårdsskötare att kalibrera en maskin för en viss syresaturation, men jag har ingen aning om hur man kalibrerar själva maskinen”, säger läkaren, och tillägger: “Det är helt klart att en strejk bland intensivvårdare skulle leda till dödsfall, eftersom det inte finns någon personal som kan ersätta dem”. 

Vårdfacket Tehy svarar ändå på den här kritiken att det redan nu finns andra sätt att se till att patientsäkerheten säkras, och hänvisar till beslutet i Helsingfors tingsrätt, som förbjudit strejken vid stadens sjukhus. Eftersom det redan går att på domstolsväg säkra patientsäkerheten, behövs ingen ny lag, menar Tehy. 

Å den tredje sidan finns det de som påpekar att det även är skevt att rätten går in och blandar sig i arbetsstrider, som till exempel arbetsmarknadsforskaren Mika Helander vid Åbo Akademi i en Yle-intervju. 

För det här är något vi inte ska glömma: allt detta handlar ju alltså om en arbetsstrid mellan vårdarfacket Tehy och den kommunala arbetsgivarorganisationen KT. Och i en arbetsstrid finns det alltid två parter. Tehy får nu i många diskussioner stå som spottkopp – men i mediernas rapportering nämns mer sällan att KT är lika delaktig i framtvingandet av denna kris. Speciellt graverande är det i detta fall, eftersom arbetsgivaren inte ens representerar vinstdrivande företag, utan den offentliga sektorn. 

Tehy medger att dess arbetsstridsåtgärder är extrema. Det är många i den offentliga debatten ställer sig oförstående och fördömande till vårdarnas drastiska åtgärder och orubbliga krav. Kunde man inte kompromissa lite för det allmänna bästa, frågar sig många, och det underliggande agget mot facket bubblar upp till ytan i groteska former på sociala medier. Frågan vi borde ställa oss är: Hur hamnade vi här?

För ett potentiellt svar går vi nästan 70 år tillbaka i tiden, till 1954. Ännu på 1950-talet var sjukskötares löner snarast symboliska. I löneförhandlingar såg man på sjukskötares löner “som en nominell ersättning till personer som utför ett kall”, enligt Tehys egen 30-årshistorik. Sinnebilden av den uppoffrande lottan levde stark. “Industrialiseringen” av hälsovården och byggandet av stadssjukhus ledde dock till att sjukskötarna började organisera sig på allvar. 1954 inledde staten “anpassningsåtgärder”, och som en del av sparpaketet (låter detta bekant?) blev sjukskötarna av med sina arbetsförmåner – i praktiken en lönesänkning.

Sjuksötarförbunden inledde förhandlingar med den offentliga sektorn, men då arbetsgivarparten inte ville komma emot, utlyste vårdarnas första arbetsstridsåtgärder i Finland. Förbunden utfärdade ett ansökningsförbud för de offentliga sjukhusen och om det inte räckte, hotade man med massuppsägningar. Massuppsägningarna undveks knappt, då parterna nådde samförstånd i slutet av januari 1955: sjukskötarnas lön steg med två klasser och de anställda fick höjt uniformstöd samt städersättning. Detta kan kategoriseras som den första – och sista – stora förhandlingsframgången för de finländska sjukskötarna. 

Mellan då och nu har sjukskötarna strejkat tre gånger: 1968 (olagligt, eftersom statliga tjänstemän då inte hade strejkrätt), 1983 och 1995. Resultaten av förhandlingarna för vårdarnas och sjukskötarnas del kan för varje strejk betraktas som magra, och för vart decennium som förlöpt, har de kvinnodominerade vårdbranscherna sjunkit ner i en allt djupare lönegrop. 

Inför riksdagsvalet 2007 lovade alla partier rejäla höjningar av sjukskötarnas löner. Samlingspartiet utlovade en så kallad “jämställdhets-inpo”, dvs att inkomstpolitiken skulle justeras för att jämna ut lönediskrepansen mellan manligt och kvinnligt dominerade branscher. Samlingspartiet stödde inför valet också förslaget om att sjukskötarnas löner skulle höjas med 500 euro. När så Vanhanen II-regeringen tillrädde med Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen som finansminister, fanns varken “jämställdhets-inpon eller finansieringen för sjukskötarnas 500 euros lönepåslag någonstans att finna i regeringsprogrammet. 

Tehy gick senare på hösten 2007 till avtalsförhandlingar med den kommunala arbetsgivarorganisationen KT. De övriga branscherna kom överens om en kommunal löneförhöjning på 12 procent. Vårdarna, vars grundlöner låg rejält under medeltalet för övriga kommunalt anställda, vägrade godta förhandlingsresultatet, och krävde en löneförhöjning på 15 procent under 2,5 års tid, vilket enligt förbundet skulle motsvara en höjning av vårdlönerna med 400–600 euro. Då KT vägrade gå med på kravet, hotade Tehy igen med massuppsägningar, som bland annat skulle beröra intensivvårdspersonalen. 

Vanhanen II-regeringen stiftade då den första så kallade “tvångslagen”, eller patientsäkerhetslagen, genom vilken regionförvaltningen skulle kunna tvångsinkalla vårdpersonal på jobb, även om de sagt upp sig, och omplacera personer för att trygga patientsäkerheten. Från oppositionsplats kritiserade SDP och Vänsterförbundet i starka ordalag vad de kallade för en “slavarbetslag”. Denna lag var dock betydligt mer återhållsam än den som regeringen nu presenterat för riksdagen – bland annat stipulerades att lagen endast gällde Tehys pågående arbetsstrid och inte skulle kunna implementeras efter att arbetsstriden avslutats. Det är därför man nu är i färd med att igen stifta en liknande lag – men i det utkast som gått vidare till riksdagen finns inte någon tidsbegränsning av implementeringen. 

Lagen behövde aldrig implementeras, eftersom Tehy och KT till slut nådde en överenskommelse. Tehy klappade sig själv på axeln för ett gott resultat, men det var många som ifrågasatte om det slutna avtalet i själva verket alls bättre än det som de övriga kommunalt anställda skrivit under. Bland annat vårdarfacket Super beräknade att sjukskötarnas löneförhöjningar inte skulle överstiga närvårdarnas dito procentuellt. Också många av de Tehy-anställda sjukskötarna uttryckte missnöje, och menade att förbundsledningen gett sig för lättvindigt. 

Sjukskötarna och vårdarna har i 70 års tid kämpat för bättre löner och arbetsförhållanden, men fortfarande verkar man inom politiken och från arbetsgivarhåll leva kvar i 1950-talets uppfattning om vårdyrket som ett kall, ett yrke vars utövare, “får ge utlopp för sitt inneboende feminina behov för att erbjuda vård och omsorg” – såsom man med femtiotalsvärderingar bland annat uttryckte att kvinnan mådde bäst mellan knytnäven och spisen. 

Men, nej det handlar i dag kanske inte så mycket om könsvärderingar som det handlar om arbetsmarknads- och finanspolitik. Som Johan Ekman skriver i en essä i Ny Tid 5/2022, har Finlands politik i årtionden präglats av en “konkurrenskorporatism, enligt vilken löneökningar, skatter och utgifter ska hållas låga. Orsaken därtill har varit att det sägs utgöra en överlevnadsstrategi i en världsekonomi som präglas av internationell konkurrens där Finland måste försöka klara sig så gott det går. Den politiken har haft stöd över partigränser och mellan de mäktigaste arbetsmarknadsorganisationerna.” 

I praktiken har denna politik dels inneburit att redan relativt välbetalda privata export- och industribranscher har fått sätta nivån för löneförhöjningarna i samhället, och den vedertagna konsensusen har varit att den offentliga sektorns löneförhöjningar inte får överstiga exportindustrins dito. För kvinnligt dominerade offentliga sektorer, där lönerna kroniskt legat på efterkälken, har det betytt att det inte har funnits några chanser för att inom ramen för sedvanliga avtalsförhandlingar att komma ur lönegropen. Det är därför Tehy både 2007 och 2022 lösgjort sig från de almänna kommunala förhandlingarna – sjukskötarnas grundlön ligger 600 euro under den övriga den övriga kommunala sektorns. 

Ett annat utslag av konkurrenskorporatismen är det som man brett kan kalla för nyliberalism, och som tar sig uttryck i en ständig strävan till att minska på den offentliga sektorns utgifter. Högerekonomer och -politiker i Finland har under de två senaste årtionden skapat ett nytt spöke som har fått ersätta Sovjetspöket: statsskulden. Trots otaliga försök av ekonomer och experter, från Ny Tids ekonomikolumnister Sussa Björkholm och Christer Lindholm till förbundet STTK:s chefsekonom Patrizio Lainá, att föra in fakta och nyanser i diskussionen om statsskulden, verkar finländarna se denna i praktiken oundvikliga beståndsdel av en global marknadsekonomi som ett damoklessvärd som hotfullt dinglar över vanliga finländares huvuden. 

Utan att nu ta hela den diskussionen, så kan vi åtmistone konstatera att statsskulden används som förevändning varje gång högern vill skära ner i den offentliga sektorn, och det hotas med den varje gång vänstern vill stärka densamma. Mantrat har varit detsamma sedan 1990-talet: vi måste skära ner i de offentliga utgifterna, annars överskuldsätter vi våra barn. I en utmärkt intervju på Svenska Yle 15.9.2022 påpekar dock professor emeritus i ekonomisk historia Sakari Heikkinen att “när man kritiserar statens upplåning hårt, finns ofta i bakgrunden en tanke att staten ska vara så liten som möjligt”. 

Men att ständigt sträva till att minska de offentliga utgifterna i ett samhälle där en åldrande befolkning tvärtom kommer att behöva allt mer välfärdstjänster är knepigt. Vården är grundpelaren i välfärdssamhället, men den är också den mest resursslukande delen av det. För högerregeringar har det varit en svår nöt att knäcka hur man ska lyckas spara i vården utan att helt överge välfärdsstaten. Akut-, intensiv- och specialvård är svåra att skära i, eftersom det ofta bokstavligen handlar om liv och död. Däremot är det lättare att gradvis skära i bashälsovård, socialvård, mentalvård, åldringsvård, och övriga utgifter som hjälper människor att leva drägliga liv: arbetslöshetsunderstöd, utkomststöd, bostadsbidrag, studiestöd, etc. Men problemet här är att om man skär ner i folks grundtrygghet, bashälsovård och möjlighet att få hjälp med det man behöver hjälp med – må det vara fysiskt eller psykiskt – så hamnar man till sist där i den utgiftspost i vilken ingen högerpolitiker kan skära ner utan att framstå som helt människofientlig och hjärtlös: i akut-, intensiv- och specialvården. Under de senaste 15 åren har också kostnaderna för specialvården skenat iväg – fördubblats! Detta leder till ytterligare press på högern att skära ner i andra delar av vårdapparaten, och så går man med osthyveln där man kan. 

Resultatet ser vi i dag, och det är ett resultat av en mer eller mindre målmedveten ekonomisk politik: Vårdplatserna är underbemannade, vårdarna underbetalda, överarbetade och fullkomligt desperata. I vilken som helst del av vården du rör dig i dag, från BB till palliativ vård, hör du ständigt samma berättelse: övertrötta anställda som har dåligt samvete för att de inte hinner sköta sina jobb ordentligt och nattsvart bitterhet gentemot arbetsgivare och politiker som inte bara gör deras jobb till ett helvete, utan också äventyrar patientsäkerheten genom att inte se till att vården i Finland finansieras på ett hållbart sätt. 

Arbetsgivarparten slänger upp händerna i luften: “det finns inga utbildade vårdare att anställa!” Men, handen på hjärtat; skulle du uppmana ditt 15-åriga barn att söka sig till ett yrke där hen med största sannolikhet kommer att slita ut sig själv både psykiskt och fysiskt innan hen fyllt 50, och där dag efter dag skulle fyllas med skuldkänslor över ett dåligt gjort arbete, där hen ständigt skulle tvingas till övertidsarbete och extra arbetsturer, och dessutom inte vara säker på att pengarna hen får i handen räcker till att ens garantera sig själv ett drägligt liv? 

För att alltså återgå till frågan i början av denna krönika: Varför kan inte vårdarna kompromissa lite i det här läget? Jo, därför att vårdarna nu har kompromissat i 70 år; därför att vårdarna då allt kommit till kritan i de fyra senaste arbetsstriderna till sist satt patientsäkerheten i första rummet och böjt sig för ett sämre resultat än de hoppats på. För att vårdarna i val efter val har hört samma löften om förbättringar, bara för att få se dem försvinna som rök i luften då regeringsprogram skrivits. 

För att som Tehy påpekar: Det är inte vårdarna som äventyrar patientsäkerheten, det är arbetsgivaren och den finländska politiken som äventyrar den, varje dag, eftersom vårdarna inte längre räcker till, varken i antal eller i ork, för att ta hand om alla som behöver hjälp, vård och stöd. Vårdarna har försökt – med lobbyverksamhet, med förhandlingar, med demonstrationer, allmänna upprop, medieskriverier, olika typer av arbetsstridsmetoder, men konsekvent har politikerna vägrat lyssna. 

Det här handlar inte om att vårdarna vill ha mera pengar för sig själva. Det här är ett varningstjut från vårdarnas sida om att Finlands hälsovård befinner sig på randen till en kollaps. Det är ett sista desperat försök att rädda det som räddas kan. Det här är ett nödrop. Men lyssnar någon? 

Än de politiska svängarna kring tvångslagen då? Är lagen nödvändig? Det är antagligen en tolkningsfråga. Finns det risk för att människor dör på grund av Tehys strejk och massuppsägningar? Högst sannolikt, ja, om det går så långt. I längden kan inte rätten tvinga folk att gå till jobb de inte vill gå till. Men i längden kan inte heller en lag göra det. Som Vänsterförbundets ordförande Li Andersson påpekade i ”Lis frågetimme” i dag: det enda sättet att lösa situationen är att förbättra vårdarnas arbetsförhållanden, och det enda sättet att göra detta är att ge vårdsektorn den finansiering den behöver.

Jag, liksom många vänsteranhängare, frågade mig vad det riktigt var som pågick under veckan, då nyheten kom om att Vänsterförbundets ministrar ”godkänt” det illa förberedda lagförslaget som ju borde gå emot varje vänsterförbundares moraliska fiber. Sociala medier fylldes av hätska och bitska kommentarer mot vänstern – SDP ja, men framför allt Vänsterförbundet, som ju ”borde” ha varit den som satte stopp för hela lagförslaget redan innan det nådde riksdagen, som ska ta det till behandling i morgon, fredag.

Efter en del rådfrågning och mycken läsning framstår det hela för mig som politisk taktikering – inte i den meningen att politikerna positionerar sig eller samlar poäng – utan taktikering för att i det långa loppet lyckas helt avstyra lagen eller åtminstone minimera dess negativa effekter. Så här ligger läget alltså till: De ansvariga ministrarna är bundna av grundlagen att agera på lagstiftande väg om det finns en, hur liten som helst, risk för att patientsäkerheten riskeras. På torsdag eftermiddag, i skrivande stund, framhåller statsminister Sanna Marin att en risk fortfarande, enligt statsrådets och hälsoministeriets experter, föreligger då det gäller hemvården. Därför tvingas ministrarna föra fram en patientsäkerhetslag. En av dessa berörda ministrar är Vänsterförbundets socialminister Hanna Sarkkinen. Går hon emot regeringens expertisutlåtande, kan hon betraktas ha begått tjänstefel och själv riskerat patientsäkerheten genom underlåtenhet att handla. Och i det skedet som en majoritet av regeringens ministrar ställer sig bakom ett lagförslag av den här typen, fanns det för Vänsterförbundets del två alternativ: försöka stoppa lagförslaget genom att göra den till en regeringsfråga, eller förhala lagen. Resultatet skulle i båda fall antagligen ha haft samma resultat: Vänsterförbundet hade tvingats lämna regeringen och lagen hade hursomhelst tagits till riksdagen. Genom att släppa igenom detta lagförslag – som ingen av Vänsterförbundets ledande politiker understöder i sin nuvarande form – vinner partiet förhandlingstid och undviker en meningslös regeringskris. Och som partiets ledning i nödtorftigt dolda ordalag meddelat: Vänsterförbundet är redo att riskera regeringssamarbetet genom att rösta emot en dåligt formulerad lag som kan ha långt gående följder för vårdares framtida möjligheter att ta till arbetsstridsåtgärder. Som en ryggmärgsreflex var det många, även jag, som hade föredragit att Vänsterförbundet hade satt ner foten i regeringen – men frågan är om den lösningen skulle ha haft någon annan effekt än att den smekt våra vänster-egon och fått oss att framstå som moraliska vinnare, utan att det hjälpt vårdarna ett enda dugg.

1 kommentar

Bertel Andersson. 19 september, 2022 - 22:48

Det kan inte hjälpas som gammal vänstermänniska blir man nog snopen över Vänsterförbundets handlande. Det uppfattas nog som ett svek. Alltid när vårdarna skall få något blir det genast dyrt och besvärligt, det höjer på statsskulden som våra barn skall betala etc. Men pengar finns det nog till annat, eller har någon hört talas om att statsskulden skulle ha stigit när Natoanhängarna höjde på Finlands militärbudget i år med 700 miljoner euro och nästa år med 2 miljarder euro? Eller när Fortum blandade sig i gashandeln mellan Ryssland och Tyskland och fick sig på pälsen med 8 miljarder euro. Staten äger väl hälften av Fortum. Lite lustigt är det nog att de högavlönade förvarar de lågavlönade att de skall inte fodra för mycket – – –

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.